måndag 31 december 2012

Vad jag gjorde en jul och hemma hos mormor

Så var jag alltså tillbaka i Göteborg efter något av en blixtvisit i Jakobstad, tre dagar blev det. Men även om det förstås hade varit skönt att stanna ett par dagar till kändes det konstigt nog inte alls för kort. Det fånigaste var kanske att jag och syster yster den äldre åkte om varandra (fast våra respektive tåg var i Tammerfors ungefär samtidigt), som tur åker jag upp till Stockholm och hälsar på henne nästa helg. Men med tre syskon blir det definitivt allt svårare att befinna sig på samma ställe samtidigt. 

Det blev mest bilder av vänner som kanske inte vill att jag hänger ut deras vackra nunor här, men lite bilder ska ni ändå få se. De flesta är dock från min mormors lägenhet som är så fin att jag blir tokig. 


En titt på pappas inköpslista gjorde det klart för mig att jag faktiskt var hemma hos familjen Othman. Och alla ni som tror att mina fantastiska (!) ordskämt härstammar från min flytt till Göteborg, tji fick ni.* 


Det blev en extrajulafton bara för mig. Väldigt lyxigt och förstås jättegod mat. Mycket mat blev det överhuvudtaget, mat och kaffe. 


När vi firade min mormors 85-årsdag passade jag på att smyga runt med min kamera litegrann. För mormors lägenhet är full av fina prylar och är så härlig med sin 50-talsinredning. I hallen hänger bland annat en fin gammal kulram nedanför en akvarell som jag tror att min moster har målat. I bakgrunden skymtar ni pianot där mitt lilla fadderbarn för ett par dagar sedan satt och spelade piano med hjälp av en knackkorv. Vi är en kreativ släkt. 


På pianot står förresten några muntra spelmän och underhåller gästerna. 



Man behöver inte vara särskilt intelligent för att inse att min mormor älskar klassisk musik. Här är ett litet bord som pryds av några kända kompositörer. 


Ve och fasa, jag hittade till och med mig själv i ett rum. Så här liten och stel såg jag ut när jag just hade börjat sjuan. Med ett inte så naturligt leende poserar jag här med syster yster den äldre. Vill ni se hur hon såg ut när hon gick i nian får ni be henne om att starta en egen blogg. 


Man önskar allt att man hade varit lika vacker som min mormor då hon gifte sig. Ett alldeles underbart fotografi. Och bredvid i de små ramarna hänger bilder av hennes fyra barn. 

En väldigt avkopplande jul med andra ord. Konstigt att det ibland känns som om man faktiskt hinner träffa alla man vill när man bara har tre dagar på sig medan tre veckor andra gånger kan kännas som alldeles för kort. 

Vad mer? Nyårsafton? Ja just ja, det var idag det. Nyårsafton är i mitt tycke årets lamaste högtid, men ikväll ska jag faktiskt gå ut och äta med några vänner och det ska bli superskönt. Det är alltid trevligt att laga middag tillsammans, men när man precis har kommit hem från ett jullov och har sjuttio maskiner att tvätta är det också himla skönt att inte dessutom behöva fundera på vad man ska handla. Gott Nytt År då, antar jag. 

*Pappa kallas alltså för Otis, här skulle han påminna sig om att köpa maizenamjöl.

söndag 30 december 2012

Hejm

Ja alltså jag bodde inte i en lada, men herkkas i världen vad fint det var där hemma.

lördag 29 december 2012

Året som gått

Låt mig presentera: året som gått i ett lite småtaskigt bildcollage, eller, 2012 - en pjäs i fem akter där jag ibland talar om mig själv i tredje person.

Akt 1 - I vilken Nina skriver doktorandansökan, söker jobb, och flyttar


Här hände det alltså rätt så mycket. Jag började försiktigt lägga ut lite krokar här och var, bland annat på mitt favoritcafé där jag satt typ varannan helg och skrev recensioner och pratade strunt med folk. Samtidigt skrev jag ihop en doktorandansökan, eller "skrev ihop", det var mycket blod, svett och tårar inblandat, fast det också var roligt. Och så flyttade jag äntligen ut från min deprimerande lilla studentetta. 

Akt 2: I vilken Nina väntar, väntar, väntar samt börjar jobba på café och blir kompis med en hund


Det blev alltså ännu mera häng på favoritcaféet fast bakom disken. Sen var jag också dagmatte åt mina vänners pudel Folke, otroligt bra att tvingas ut och promenera när man går och väntar på besked om doktorandtjänst. Fy vilken väntan det var, sånt kan verkligen bryta ner en. Eller, för att tala klarspråk: det bröt nog ner mig ganska rejält. Det där mittemellantillståndet är inte att leka med. 

Akt 3: I vilken Nina skriver magisteruppsats och inte låtsas som om någonting har hänt


Det blir lite tomt i huvudet när jag försöker komma på vad jag gjorde den här perioden, typ i maj-juni, men jag inser att det är för att jag skrev magisteruppsats i vetenskapsteori vilket faktiskt var riktigt kul. Men det var också ett sätt för mig att tvinga undan alla tankar på framtiden eftersom jag inte fick doktorandtjänsten och, även om jag inte hade räknat med att få den, inte hade någon plan B. Jag tror att det är för att jag inte är särskilt förtjust i att planera framåt. Jag gillar att vänta att se vad som händer. I alla fall i teorin. 

Akt 4: I vilken Nina dricker öl


I juli var jag i Finland i nästan en månad, det var så välbehövt på alla sätt. Framför allt blev det mycket häng med de bästa vännerna hemifrån som jag saknade något alldeles fruktansvärt under våren. Så ja, uteterasser, bakgårdar, stränder. Med en öl i den ena handen och en vän i den andra. Det var en fin månad.

Akt 5: Kraschlandningen och vännerna


På bilderna ser ni inte någon kraschlanding, framför allt för att det inte direkt är något att ta bilder av. Men när jag återvände till Göteborg efter att ha varit sommar-Nina i Jakobstad var jag plötsligt liksom ingen alls. Inga pengar, inget jobb, inga planer. Det jag hade och det som gjorde att jag ändå hittade någonslags riktning var mina vänner. Vännerna hemma som man alltid kan maila om de mest märkliga saker, de nya vännerna som man nästan liksom dejtar och hoppas få lära känna bättre, studiekompisarna, syskonen. 

Det var den här tiden jag började leta jobb på riktigt och trots att perioden augusti till september nu låter väldigt kort kändes den jäkligt seg när jag var mitt uppe i den. Fast när jag hade kraschlandat gick det faktiskt ganska bra att börja bygga upp allt igen. För då var det något konkret, ett påtagligt problem som måste lösas. En mellanperiod som trots allt hade sina konturer även om de ibland utgjordes av arbetsförmedlingens lokaler. Och sen, på något mirakulöst sätt, så löste det sig. Bara så där.

Nu är jag mest glad. Kanske inte så hysteriskt glad som på bilden här nedanför, men nästan. Och jag tror att 2013 kommer att bli ett mycket mer balanserat år än 2012. 

Hej hej

måndag 24 december 2012

En ännu godare jul

God Jul Nina önskar Nina

Ja, man får ge julklappar åt sig själv. Man får också slå in dem och skriva små kort åt sig själv, i alla fall om man firar julafton någon annanstans än hemma och utan sin familj. Fast nu överdriver jag dramatiken här. För mig känns det faktiskt som om julafton är på onsdag då jag åker hem, så ni behöver inte tycka synd om mig. 

Min julklapp till mig: ett halsband med ett par pyttesmå glasögon!
En annan julklapp till er, till mig och till många andra kan man ge genom att klicka på någon av länkarna här nedanför. Det finns många bra organisationer där ute men en som ligger mig extra varmt om hjärtat i Sverige är Ung Cancer, en ideell organisation baserad i Göteborg för unga vuxna cancerdrabbade. Organisationen fungerar framför allt som ett nätverk för unga människor med cancer, de ordnar diskussionstillfällen, stödgrupper och anhörigträffar. Eftersom det saknas en liknande organisation i Finland kan ni andra som har lust att ge bort en slant eller en gåva istället klicka på länken till Unicef. Men det går också att beställa saker från Ung Cancers webshop om man bor utanför Sverige.

Själv har jag bland annat beställt tygkassen "Det är okej att känna" som kostar 50 kr. Skitsnygg, praktisk och för ett gott ändamål. Jag kan också rekommendera "Fuck Cancer"-armbanden som kostar 100 kr och som tillverkas av frivilliga, flera av mina vänner och bekanta har exempelvis varit med och trätt armband. 


Hurra för bra organisationer som gör det så lätt för oss att bidra och God Jul!

onsdag 19 december 2012

Snart ledig

Det är mycket nu, men på ett bra sätt. Full rulle på jobbet med extra stora leveranser och massor med folk som vill ha boktips. Men alla är så glada och förväntansfulla att det bara är kul. Får se vad jag säger när julen är över, jobbar alltså både på julafton och på juldagen, men just nu ser jag faktiskt ganska mycket fram emot att jobba då. Kanske också för att jag har lite ledigt nu i veckan och i (ganska) lugn och ro hinner med julbestyr och julluncher och sånt. Det senare hann jag exempelvis med idag, en sopp- och pralinlunch med Hanna. Observera att jag har matchat min pralin med min blus. Väldigt viktigt med sånt. 

Saffran och blodapelsin. Alldeles för gott.
Så här glad blir man när man vet att man snart har julledigt!

tisdag 18 december 2012

Lyss lyss!

För ett par veckor sedan såg jag och L dokumentären Searching for Sugar Man som är gjord av den svenska regissören Malik Bendjelloul (och ja, om ni känner igen hans namn var det han som spelade Philip i"Ebba och Didrik"). Dokumentären handlar om Sixto Rodriguez, en musiker som på 1970-talet förutspåddes bli en stor succé men sedan blev helt bortglömd. Även om han aldrig blev känd i USA lyckades hans musik på något märkligt sätt hitta sin väg till Sydafrika där den blev ett viktigt stöd i motståndskampen mot Apartheid. 

Searching for Sugar Man. Vacker film, vacker musik.

Fast, allt det här är liksom information. Det mest spännande med detta är dels Sixto Rodriguez som person, dels musiken. För det är så bra. Så fina texter. Jag tycker att ni ska ta en paus i julklappsstressen och lyssna på "Cause" som börjar med några rader som tyvärr är alldeles för aktuella för väldigt många människor i Västsverige just nu:

Cause I lost my job, two weeks before Christmas...


lördag 15 december 2012

Julrens

Rensning, rensning. Av badkarsavlopp (ja, det där jobbiga som finns bakom den jäkla plåten som smäller och smäller tills den lossnar), av hårdskiva. En nyårsritual kanske, jag vet inte. Vad jag vet är att det är väldigt julmysigt hemma hos mig just nu och att jag ikväll får besök av en kär vän från USA som jag inte har träffat sen jag bodde i London. Första gången vi pratade med varandra diskuterade vi Tolkien i tre timmar. Nästan alla andra gånger vi sågs bakade vi pizzaNi förstår att detta är ett besök värt att se fram emot.

Nu ska jag bara försöka kurera min migrän, misstänker att det inte var särskilt fiffigt att vara vaken i över 20 timmar i sträck igår efter mitt morgonpass / The Hobbit på bio / "På spåret" hemma hos Hanna. Nåväl. Migrän i julmysig lägenhet är faktiskt helt okej än så länge.

Hemma hos mig är det så juligt att man nästan storknar.

måndag 10 december 2012

Sjuklighetspyssel och besök

Jag snyter mig varannan minut, ser på Downton Abbey och julpysslar. En lillasyster kom och for, det ordnade sig med flyget sist och slutligen (en avbokning och en ombokning). Det gick lite dåligt på fotofronten men den här bilden lyckades vi ändå ta medan vi spelade Carcassonne och tryckte i oss pepparkakor. 

Två systrar bryter en pepparkaka. Gulligt eller cheesy? Välj själva.
Det är inte roligt att vara sjuk men jag måste ändå säga att det är en enorm skillnad att kunna ringa och anmäla sig sjuk och veta att det faktiskt ordnar sig. Att det är vettigt att vara hemma och vila upp sig (och det är det ju, det har jag alltid tyckt) och att man inte ska jobba när man är förkyld och har feber. I jämförelse med att studera och vara sjuk är skillnaden enorm. För när jag studerade och var sjuk kunde jag inte ringa och sjukanmäla mig. Samtidigt hade jag oftast tid att vara sjuk eftersom jag hade väldigt flexibla veckor. Men jag hade också alltid svårt att vila upp mig med gott samvete. För det fanns alltid nånting jag borde läsa eller skriva.

Nåväl. Idag har jag vilat och det ska jag göra imorgon också. Pysslet, you ask me? Så här blev det bland annat. Inget att hänga i julgranen kanske - eller vänta, kanske ändå - men helt okej med tanke på att jag bara använde mig av tråd, pärlor och gamla tidningar. Bilden är uslig, jag vet. Det ser i alla fall mycket finare ut i verkligheten.

En röd, en gyllene och en grön stjärna hänger nu i dörren till vardagsrummet.

onsdag 5 december 2012

Flygfan

Sitter i detta nu och håller tummarna för att syster yster den yngre ska hitta en "alternativ resväg" till Göteborg eftersom hennes flyg har blivit inställt på grund av kaoset (!) på Arlanda. Det är inte allt för roligt. När man bara har träffat de allra flesta från sin familj live senast för ett halvår sen kan ett inställt flyg ge en ordentligt med magknip. 

Usch och fy. Vi Othmän har inte så bra tur när det gäller resor. 

söndag 2 december 2012

It's all happening

Ja men excuuuse me för att jag är lite trög på bloggfronten just nu men jag har faktiskt varit upptagen med detta:


Jag har ätit frukost med Hanna och Ylva
Jag har läst i min loppisfyndade tidning om hur Läderlappen försöker få Stålmannen
att stöta på "Babs", den söta glada lilla rödhåringen som egentligen --SPOILERVARNING--
är Läderlappsflickan!
Jag har glott på mitt extravaganta julpynt och firat lillajul.
Och nu, när jag kanske skulle komma att ha tid att blogga lite mer så kommer jag att jobba flera morgonpass på rad samtidigt som jag väntar på min favoritlillasyster (okej, jag har bara en) som kommer hit i slutet av nästa vecka. Whoopdedoo, whoopdedoo.

Syster yngre och syster äldre, senast vi sågs var i juli. Herkkas i världen.

lördag 24 november 2012

Dit for den läsningen

"Ska du göra nånting särskilt ikväll?", frågade jag storasyster när vi talade i telefon tidigare ikväll. Sen fortsatte jag att berätta om mina egna planer:
"Jag ska bara läsa, det ska bli så skönt."

Och vad händer? Jo, jag youtubar EN videosnutt med Ellen Degeneres och här har jag nu suttit i snart tre timmar. Men, jag hittade denna pärla. Se och njut, Ellen idkar högläsning av Fifty Shades of Grey.


Jag älskar Ellen.

fredag 23 november 2012

Slukläsning

På bokmässan fick jag ett ex av Melina Marchettas Jellicoe Road (2012), den har legat på mitt fönsterbräde tills igår kväll då jag läste första halvan av boken, nu i morse när jag spontanvaknade klockan sju slukläste jag klart andra halvan. Jag vill inte avslöja för mycket, men kunde beskriva Jellicoe Road som en blandning av John Marsdens Imorgon när kriget kom-serien (en närliggande association eftersom både Marchetta och Marsden är australiensare), och Kazuo Ishiguros Never Let Me Go. Internatskolemiljö, unga karaktärer som alla har ett trasigt förflutet, och en krypande känsla av att saker och ting inte riktigt är som de verkar. Samtidigt är Jellicoe Road sin alldeles egen bok, och att läsa den kändes lite som att sugas in i en djungel. 

Djungelkänslan hade i och för sig kanske något med pärmen att göra.
Jag vet att jag hade älskat Marchettas roman när jag var i tonåren och jag älskar den inte mindre bara för att jag är vuxen. Ni som gillar (eller har barn som gillar) The Hunger Games, se till att få tag på Marchettas roman. Den finns alltså nu också i briljant svensk översättning av Katarina Kuick. I engelskt original heter boken On the Jellicoe Road (2006). 

Jag ser på ansiktena omkring mig och undrar om ens hälften av dem har någon som skulle se så förstörd ut för deras skull. Om något skulle hända mig, vems ansikte skulle då fylla tidningarnas förstasidor, vädja för mitt liv? Är en människa mer värd ifall hon har någon som sörjer henne?

torsdag 22 november 2012

Clearing the air

Det här är ett långt inlägg om förvirring och ärlighet och att vara pank och må skit. Håll ut. Det finns kanske en poäng på slutet.

En sak jag har tänkt väldigt mycket på de senaste dagarna och som också delvis har med mina tankar om höstens caféjobbande att göra är hur jag reagerar på andra människors reaktioner på att jag har börjat jobba. Eller rättare sagt, på att jag inte sysslar med något akademiskt. Det här är sjukt komplicerat i mitt huvud och jag går från att ena sekunden bli förbannad på folk runt omkring mig till att i nästa sekund vara övertygad om att jag håller på med självbedrägeri av högsta klass. Men jag ska försöka förklara, inspirerad av Ellens ärliga inlägg häromdagen.

Först bör man känna till premisserna:

1. Ända sedan jag började skolan som sjuåring har jag tyckt om att lära mig nya saker och jag har också märkt att jag är bra på det, att plugga, skriva prov och uppsatser, det har liksom varit min grej. Och det är det jag har gjort, utan avbrott, i nitton år.

2. Under våren 2012 jobbade jag med en doktorandansökan i litteraturvetenskap, den skulle skickas in i januari. Därefter följde en lång process med antagningsnivåer och sånt som höll på till slutet av maj då jag äntligen fick klartecken om att jag nästan, men ändå inte, hade blivit antagen.

3. Under hela den här perioden, samt månaderna efter detta då jag också skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori, var jag pank. Riktigt pank. Inte så där jag-har-inte-råd-att-köpa-kläder-pank utan snarare jag-har-inte-råd-att-köpa-plastkassar-när-jag-handlar-gröt-pank. Den perioden har i stort sett hållit i sig fram tills nu.

När jag berättar att jag jobbar nu är det många människor som liksom antar att jag främst gör det för att jag inte har något val, att det här är en tillfällig paus och att jag snart ska söka en doktorandtjänst igen. Det är ett rimligt antagande eftersom alla - förutom min familj då - alltid har känt mig som den högpresterande pluggisen som älskar att gå på föreläsningar. Inget konstigt med den saken. Problemet är att det här antagandet ibland får mig att gå i försvarsposition, jag börjar ursäkta mitt jobb och förklara att det faktiskt (?) är roligt, som om det var något jag var skyldig att säga, att jag just nu behöver en paus. Jag spelar alltså med eftersom jag antyder att det här är en paus från det akademiska. 

Sanningen är att jag inte har någon aning om vad det är, denna så kallade paus. Jag har aldrig gillat att planera långsiktigt. Och så långt är det fortfarande lugna puckar. Men häromdagen pratade jag med en bekant som vägrade acceptera denna kanske-paus, hen fortsatte om och om igen att säga att jag ska söka doktorandtjänst i år också, att jag måste, att det är bra att visa att jag fortfarande försöker, att det ser bra ut för framtiden osv osv. Det var jobbigt och jag hade mest av allt velat ta ett steg tillbaka och skrika "Men jag vill inte!".

Fast det här är också komplicerat. Exakt vad är det som jag inte vill? Efter den här diskussionen var jag arg i flera timmar utan att veta varför. För saken är den att jag fortfarande älskar att föra teoretiska resonemang även om det just nu är fruktansvärt skönt att inte göra det i ett akademiskt sammanhang. Och om någon av er som läser det här känner er utpekade så får jag bara säga att mina tankar kring orsakerna till att jag blir så provocerad inte egentligen handlar om era frågor som sådana utan snarare om vad som verkar vara en underförstådd aspekt av akademiskt arbete.

Jag tror nämligen att den förvåning jag ibland kan ana hos människor när jag säger att jag inte vill göra nånting akademiskt just nu handlar om status. Att vara doktorand, att vara akademiker uppfattas som ett högstatusyrke, framför allt om man som jag verkligen gillar att plugga. Om man doktorerar har man sedan möjlighet att skaffa sig en position inom något universitet. Allt detta är helt korrekt och förvåningen hos de frågvisa i min omgivning har fått sin förklaring. Så varför blir jag då så provocerad?

Jo, för att status och höga positioner är helt ointressant för mig i det här sammanhanget. Även om jag har skämtat om att det först är när man är professor emeritus som man får forska om vad man vill har det skämtet handlat mer om det absurda (men kanske självklara) i att också den "fria" akademiska tillvaron är toppstyrd och att en stor del av en universitetsanställning handlar bland annat om administration. För mig har mina studieval/livsval alltid handlat om att följa magkänslan. Jag började läsa litteraturvetenskap för att det var det roligaste jag kunde tänka mig, vilket det också visade sig vara. Jag flyttade till London för att det var något jag verkligen ville göra. Jag skrev gradu om Paul Auster för att det var en författare jag alltid har gillat. Men här börjar det slira. Jag flyttade till Göteborg för att jag inte ville bo i Finland. Jag började läsa vetenskapsteori för att jag inte visste vad jag ville göra med mitt liv. Jag skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori om litteraturvetenskap för att det skulle kunna se bra ut i en doktorandansökan.

Jag säger inte att det var dåliga val, det var helt rätt eftersom jag trots allt har hamnat på en plats där jag är så nöjd med tillvaron. Jag säger inte heller att jag är den enda som följer min magkänsla, absolut inte. Det är inte det som är poängen och jag kan bara utgå från mig själv. Men det jag kan säga när jag utgår från mig själv är att jag under den här tiden då det började slira med beslutsfattandet inte har mått särskilt bra. Att känna sig vilse och samtidigt vara luspank är en usel kombination och ibland har den där yrseln kommit smygande, yrseln som får rummet att vända sig kring sin axel, yrseln som är som en slags början på en panikattack. Att sitta i en stol och känna sig yr är inte ett tecken på att man mår särskilt bra.

Samtidigt har det varit en period som jag aldrig hade velat vara utan eftersom den har gjort mig ännu mer öppen för min egen magkänsla. Och det är den jag följer nu, magkänslan, intuitionen, vad man nu väljer att kalla den. Den säger i alla fall, nej, den skriker, att jag inte vill befinna mig i universitetsvärlden just nu. Den skriker att jag älskar mitt jobb. Den skriker att det är mer än okej att vara lycklig för att jag har råd att äta annat än kokta ägg och billig blandsaft. 

Kalla det en paus om ni vill, jag varken har eller saknar det framtidsperspektivet. 

onsdag 21 november 2012

Hemmahäng

Jag hade en så fin kväll igår tillsammans med Ylva, vi tittade på Queen-konsert, sjöng med i gitarrsolon, oh-ade och ah-ade oss över låtvalen och fnissade åt John Deacons plötsliga klädbyte till shorts som mest såg ut som utslitna kalsipper. 

En kväll i nörderiets tecken, konstaterade vi när vi fortsatte kvällen med att upphetsat diskutera fördelarna med stora kalendrar.

Hemmahäng, alltså. Det är grejer det.

lördag 17 november 2012

Ensamhetsbalans

Jag har länge varit en människa som har haft ett stort behov av att vara ensam, eller som jag brukar se på saken, att umgås med mig själv. Idag har jag umgåtts med mig själv och bara njutit av tillvaron. Men under de senaste två åren, och framför allt under det första av dessa år, har det inte alltid fungerat riktigt som jag har velat.

Nu säger jag inte att jag har varit mer ensam än någon annan, men under mitt första år i Göteborg befann jag mig i en lite konstig situation i och med att jag på sätt och vis var utbyteselev (alltså jag var utbyteselev men det var inte den upplevelsen jag var ute efter när jag flyttade hit) och samtidigt inte eftersom jag inte hängde i utiskretsar. Jag skrev gradu, en syssla som inte direkt gör att man lär känna jättemycket människor. Sen hände det också en del tunga saker, människor gick bort och människor mådde dåligt, och när sånt händer har man sällan energi över åt att vara social. Dessutom bodde några av mina närmaste vänner här tillfälligt lite nu och då vilket förstås var underbart. Men det gjorde också att det blev tvära kast mellan att den ena dagen bo i samma stad som dem till att den andra dagen inte ens bo i samma land. 

Vad jag vill komma till är att ensamhet för mig är en väldigt paradoxal känsla: jag har kunnat känna mig ensam - det vill säga lidit av bristen på umgänge - samtidigt som jag har saknat känslan av att längta efter att njuta av en självvald ensamhet. För mig är denna längtan en stor del av den jag är och vill vara. Att se fram emot en dag i mitt eget sällskap ska vara lika härligt som att se fram emot en dag i sällskap med en vän. Det ena fungerar sällan utan det andra. 

onsdag 14 november 2012

Gåva

Att komma hem från jobbet och hitta ett tjockt brev innanför dörren, att böja sig ner och känna på brevet - tjockt och hårt - att öppna brevet medan man ännu har jackan på sig och finna denna:


Boken heter Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit, jag fick tips om den av småkusin Johan för någon vecka sen. Hans tips slår aldrig fel. Vilken fin avslutning på onsdagen.

måndag 12 november 2012

Favoritböcker, inte favoritbok

Om du vill göra en litteraturvetare nervös ska du ställa frågan "vilken är din favoritbok?" Jag har ingen favoritbok. I singularis, alltså. Men däremot har jag massor av favoritböcker. En av dem är J. D. Salingers (1919-2010) The Catcher in the Rye (1951), en bok som jag som Jeppisbo dessutom har en särskild relation till eftersom Lars Sunds debutroman Natten är ännu ung (1975) som är en slags pastisch på den förstnämnda boken. Senast läste jag den för kanske fem år sen, innan dess läste jag den åtminstone en gång då jag gick i gymnasiet. Nu är det dags igen eftersom The Catcher in the Rye är mitt eget förslag till bokcirkeln som jag deltar i. Jag återkommer med mera när vi har läst och diskuterat.

Och så har den ju ett så fint omslag.

söndag 11 november 2012

"I'm flying, Jack!"

Det har varit en sådan där vecka då jag har jobbat många tidiga morgnar med väckning mitt i natten så det har inte blivit så mycket av bloggandet. Men jag börjar sakteligen vänja mig vid min nya vardag. Helt har jag inte vant mig ännu, jag tycker exempelvis fortfarande att jag ska få unna mig en massa saker i matväg när jag har jobbat mina tidiga skift, inte riktigt hållbart i längden även om det just nu är väldigt trevligt. 

Tills nästa gång en liten rekommendation: se om Titanic om ni inte har gjort det. I alla fall om ni var kring tolv när den kom. Jag hade tänkt se om den länge men så blev det äntligen av härom kvällen, visst, det finns en massa löjliga element i filmen, men jag tycker faktiskt att den fortfarande fungerar. I alla fall i mitt nostalgiska elvaåringsskimmer. Det är väl så med vissa filmer som man helt objektivt skulle ha en del invändningar emot men som kommer alldeles rätt i ens liv. Man är liksom utan tvekan den allra främsta målgruppen.


måndag 5 november 2012

Hem och längtan

Nästan samtidigt som jag inser att jag på allvar tycker att det bästa alternativet för min julhelg är att jobba på julafton eftersom det betyder några extra lediga dagar får jag en sugande känsla i maggropen. Den brukar slå till då, min hemlängtan, då när jag vet exakta datum för när jag kommer att vara hemma. Tydligen kommer den sig inte av ovisshet utan tvärtom, av vetskapen om att jag faktiskt ska åka hem. 

Hela hösten har jag varit inställd på att jobba under julen och den biten tycker jag fortfarande är okej, jag tycker till och med att det kommer att bli ganska kul. Dels eftersom det alltid är en speciell stämning på flygplatsen, dels för att jag har hört mycket gott om att jobba på julafton. Och det må låta präktigt, men det finns liksom ingen orsak att gå omkring och jaga upp sig över sånt man inte kan påverka. 

Men för att det inte ska bli för deprimerande att komma hem till en tom lägenhet tror jag bestämt att jag ska gå all in med julpynt det här året. Julgran, ljusstakar, ja rubbet, som man skulle säga här i Sverige. Det ska helt enkelt bli den bästa underligaste ensamjulen ever.

Fast så fint som det var den smällkalla julen 2010 kommer det knappast att bli.


Ledig

Hänger med Freddie och försöker (motivera mig till att) städa lägenheten. Imorgon åker jag till Stockholm på skolningsdag, det ska bli roligt. Och ja, sen bokade jag precis julflyg för typ tusen pengar. Får verkligen lust att visa långfingret åt dem som är ansvariga för att det är så jävla dyrt att resa mellan grannländerna (!) Finland och Sverige medan det kan kosta typ ingenting att resa runt i resten av Europa.

So you think you can stop me and spit in my eye?

torsdag 1 november 2012

Guldsiska

Jag gick på lite gallerier häromdagen, tillsammans med småkusin J som studerar fotografi och som har koll på var man kan gå i Göteborg om man vill ta del av samtidskonst. Vi traskade runt på diverse ställen och kom till sist till ett galleri i Haga som har ett alldeles fantastiskt namn: Mors mössa. Där såg vi Mårten Nilssons utställning "Thorns" som är ett slags tredimensionell utveckling av ett från början tvådimensionellt mönster från 1700-1800-talet. Så beskriver han det själv i alla fall. Det var verkligen fint att se hur taggarna gjorde så att innergården utanför blev som en förlängning av gallerirummet. 

Det syns dock inte på denna bild så ni får allt ta och gå dit!

I en av törnbuskarna satt en guldsiska (goldfinch) som tydligen alltid är med i Nilssons konstverk. Galleriägaren Margareta Orreblad berättade för oss att guldsiskan är en omtyckt symbol både i konsten och litteraturen eftersom den lyckas flyga in och ut genom törnbuskarna utan att skada sig. Jag vet inte om det stämmer, men det var en väldigt fin bild. Så nu jag tänker på guldsiskan ibland där den flyger in och ut, och på att den är så nära faran hela tiden men ändå på något sätt lyckas slinka förbi de vassa taggarna.

Lugn

Spelar spel, promenerar i stan, dricker kaffe, undrar varför det alltid regnar de morgnarna då jag har morgontur. Försöker vänja mig vid en regelbunden oregelbundenhet, tidigt tidiga morgnar då ingen alls är vaken och jag låser fast min cykel på ett mörkt torg och hälsar på busschauffören, halvblundar och njuter av att det inte är någon trafik på vägen till jobbet. Sena kvällar då jag väntar på spårvagnen tillsammans med människor som är på väg ut. Det är vilsamt. Och jag har saknat vilsamheten som börjar lägga sig i min kropp. Den har inte funnits där sedan jag bodde i London och plötsligt upptäckte att jag kände mig lugn. 

Och vardagsproblemen: att välja ett par byxor till arbetsdagen som inte är för slitna eftersom de kan spricka när jag sätter mig på huk för att gräva i boklådorna.

måndag 29 oktober 2012

Rekommendationer

Jag vet inte om någon av er lyssnar på podcasten Värvet, men där brukar i alla fall Kristoffer Triumf ställa frågan om gästerna han intervjuar har någonting att rekommendera. Peppe brukar även hålla på med denna syssla. Så därför tänkte jag helt enkelt göra just detta. Rekommendera. Lite det ena och det andra. 

1. Jag börjar förstås med Värvet då. Jag var själv lite sen på bollen, hade läst om det i diverse bloggar men inte riktigt orkat ta mig an det. Det är alltså en podcast där Triumf intervjuar olika personer som på ett sätt eller annat har något att göra med media. Han har en jäkligt skön intervjustil, låter sina gäster tala till punkt och blir ibland nästan som en terapeut. För tillfället lyssnar jag på det när jag åker till jobbet, det är ganska perfekt: första halvan på vägen till jobbet, andra halvan på vägen hem.

2. Sen tycker jag att ni ska lyssna på Vasas flora och fauna ifall ni inte redan har gjort det. En mycket trevlig duo bestående av Mattias Björkas från Cats on Fire samt Iiris Viljanen. "Nog var han en vän" är min favorit, där finns bland annat följande rader: 

Jag säger som det är
Jag tog allt av han
Jag fick skejta med hans broscha ibland.
...
Sen gjorde vi kanske inte så mycket mer
Stod och hängde en stund där över räcket
Stod väl där och försökte tänka som Dennis Lyxzén
Såg väl nån som hade varit nazi och sen for man hem


3. Följande rekommendation gäller tv-serien Parenthood. Det är ganska cheesy ibland, men det är riktigt bra dialog och sjukt bra skådespelare. Bland annat Peter Krause som spelade Nate i Six Feet Under samt Lauren Graham som spelade Lorelei i Gilmore Girls. Parenthood är skapad av Jason Katims som också gjorde Friday Night Lights, en annan serie som jag också gillar massor.


Men tillbaka till rekommendationen. Det jag särskilt tycker om med Parenthood är att man får följa flera olika generationer: mor- och farföräldrar, föräldrar, halvvuxna barn, tonåringar, småbarn - you name it. Det är ganska långa storylines vilket jag uppskattar, och det enda jag egentligen inte gillar är karaktären Millie, matriarken, som liksom inte riktigt har någon tydlig plats i serien. Men det är också nästan det enda. Låt inte den cheesiga intromusiken i första säsongen avskräcka er, i andra säsongen byts den ut till Dylans "Forever Young". 

4. Sen tycker jag att ni ska testa att ha skivat ägg på smörgåsen till frukost. Det gör på riktigt att jag ser fram emot frukosten varje dag. Hembakta grahamssemlor, ost, skivat nykokt ägg, lite salt och några paprikaskivor. Jag är stolt över mina extremt enkelspåriga frukostar.

5. Om nån av er råkar bo i Göteborg kan jag också rekommendera ett café alldeles nära Götaplatsen som jag precis har upptäckt: Viktors kaffe heter det och har funnits sen typ januari. Varför visste jag inte detta? För att ingen rekommenderade det. Riktigt, riktigt gott kaffe, det godaste jag har druckit i den delen av stan, och ni vet hur jag snobbar mig med sånt.

Jag tror att det får räcka med rekommendationer för den här gången. Jag tar gärna emot rekommendationer av er också, så rekommendera away (ja jag vet, så heter det inte)!

lördag 27 oktober 2012

Avkapad enkät

Hakar på Jessis bokenkät (i lite modifierad form) och tänker att jag borde komma på ett roligt ordskämt om hakor men jag har dessvärre strösslat bort den största delen av dagens humordos på dagens kunder.  

Senaste böckerna jag läste: Här väljer jag att tolka läste som slukade, och då är det Karolina Ramqvists två romaner Alltings början och Flickvännen. Så otroligt bra. Blev helt manisk och kunde verkligen inte sluta läsa. 

Böcker jag läser just nu: Det här talade jag ju om ganska nyss, men jag kan ändå säga nånting om Sylvia Avallones Stål som jag just nu har som lunchläsning. Det är en obehaglig berättelse. Eller, egentligen inte, inte mycket värre än många andra berättelser, men det är något med stämningen som gör mig obekväm. Jag vet inte om det betyder att jag ogillar boken direkt, så är det definitivt inte, men det är en bok som faktiskt kryper under huden på mig. Det kan ha något att göra med att språket är väldigt avskalat och att så mycket fokus ligger på handlingen. Den läser jag i alla fall just nu. Bland annat.

Böcker jag ser fram emot: Den listan kunde bli hur lång som helst eftersom två veckors jobbande i bokhandel inte direkt har fått mig att vilja läsa mindre. Men jo, nästa bokcirkelbok ser jag jättemycket fram emot. Ehem. Ja ja, det var min tur att välja. Och jag valde Catcher in the Rye av J.D. Salinger. Läs den om du inte har gjort det!


Nej vet ni vad. Nu tröttnade jag på mina egna enkätsvar. Men det får duga tillsvidare.

torsdag 25 oktober 2012

Tips

Herregud, det blev ju nästan en inredningsbild. 

Jo, det är lite stiltje här för tillfället. Vet inte riktigt vad det beror på, eller det vet jag ju visst, det beror på att jag befinner mig i en övergångsfas of sorts (nej, jag talar inte om klimakteriet). Min hjärna och min kropp försöker anpassa sig till min nya vardag och det gör att jag inte har så mycket extraenergi över. Inte för att jag blir trött av det direkt, just nu är det bara roligt. Roligt att rekommendera böcker, roligt att prata med människor av alla de slag, roligt att jobba. Men om ni skulle tycka att det är lite väl trögt här kan ni med fördel kolla in något av nedanstående tips.

Att man kan vara le Minna skriver så fint och roligt och ibland så man sätter skrattet i halsen om den där vardagen man liksom inte kan komma undan vare sig man vill det eller ej, och det vill man nog inte. 

Nanna Johansson Hon beskriver sin blogg så bra själv tycker jag: 

- störiga grejer på internet
- fulsöta djur
- politik

Om jag skulle beskriva mina egna reaktioner på den här bloggen kan jag faktiskt citera Knausgård: "Hahahahahaha."

Sofie Staras känsla för ord En blogg som bland annat om hur det är att bo i Köpenhamn och om underliga insekter. Behöver jag säga mer?

Nu ska ni nog klara er ett tag.

söndag 21 oktober 2012

4 x Bonjour tristesse

Ikväll blev det bokcirkel, lustigt nog hade vi alla samma utgåva av Françoise Sagans roman från 1954.


Det blev en väldigt bra diskussion och vi tyckte alla om att läsa boken, men K sammanfattade på ett väldigt bra sätt ett intryck som vi alla delade: Bonjour tristesse är lite som en efterrätt. Jättegod och väldigt trevlig men inte helt nödvändigt. Vi pratade en hel del om den distans som  huvudpersonen Cécile har till sig själv och att det också kan vara orsaken till att en av oss inte riktigt kunde sjunka in i boken - den distans som huvudpersonen har till sig själv skapar också ett avstånd till läsaren.

Här är en beskrivning av Céciles pappas hand som är som en miniatyrbild av hur Sagans huvudperson upplever att hon glider längre och längre bort från det liv hon håller på att förlora.

Det var en hård och tröstande hand: den hade torkat mina tårar då jag upplevde min första kärlekssorg, den hade hållit min hand i stilla och fullkomligt lyckliga stunder, tryckt den i smyg när vi känt oss som medbrottslingar eller då vi skrattat tillsammans. Den handen på ratten, eller kring nyckelknippan om kvällen fumlande efter nyckelhålet, den handen på en kvinnas axel eller om ett paket cigarretter, den handen kunde inte längre hjälpa mig. Jag tryckte den mycket hårt. Hand vände sig mot mig och log.

Om jag hade läst boken som lite yngre (läste den för några år sen men blev inte jätteimponerad då heller) hade jag kanske tyckt bättre om den. Men med tanke på att en av mina absoluta favoritromaner, Tender is the Night av F. Scott Fitzgerald, utspelar sig i en liknande miljö - på franska rivieran i het sol (i och för sig trettio år tidigare, men ändå) - bleknar Bonjour tristesse lite i jämförelse. Som sagt, mycket trevlig som efterrätt, men helt mätt blev jag inte.

November, februari

Det verkar som om alla oroar sig för november just nu, för mörkret som kommer, för kylan. Allt jag kan tänka på då är att jag redan fasar för min värsta månad, februari. Det ligger nästan något masochistiskt över det, hur jag redan nu mentalt börjar förbereda mig för denna fasansfulla månad, då när det varken är vinter eller vår, bara kallt och grått och vardag, vardag, vardag. Jag antar att det är en liknande känsla som många har med november. 

Min första arbetsvecka gick bra. Det är ett märkligt fenomen, flygplatsen. En plats man alltid tänker på som flyktig, som en icke-plats. Men nu, när jag får gå genom hemliga dörrar och uppför hemliga trappor, längs med korridorer så långa att jag inte ser slutet på dem, då är det inte så. För då är flygplatsen så tydligt ett ställe där människor stannar, de har jobbat där i fyra, femton, tjugo år. Det är en by, jag hälsar på de andra byborna som också har en säkerhetsbadge hängande kring halsen. 

Hej hej, nu är jag också här.

fredag 19 oktober 2012

Snabbis

En liten snabbis en om de böcker jag läser just nu. För de är ganska många.

Siri Hustvedt - Living, Thinking, Looking 

Det här är en essäsamling som inte direkt är lättläst, men efter många om och men börjar jag nu närma mig slutet. Hittills har jag tyckt bäst om den första delen som utgår från Siris (ja, vi är "du" med varandra) privata erfarenheter. Inte egentligen för att den avslöjar några hemligheter om hennes liv, men för att den andra delen, som handlar om kognitionsteori, psykoanalys och neurovetenskap på många sätt upprepar det hon förmedlar i The Shaking Woman (2010). Jag måste dock erkänna att jag just nu läser i den här boken när jag är för pigg och på något sätt måste försöka somna. Inte för att det är tråkigt men för att det är på gränsen till akademiskt. Oschysst, jag vet.

Karl Ove Knausgård - Min kamp 5

Lite ångestframkallande att läsa om Knausens studietid, antagligen för att det är en period som för mig personligen ligger för nära i tiden för att jag ska kunna föra abstrakta resonemang kring det hela. Jag tycker fortfarande att det är väldigt bra läsning, men blir också lite lättad av tanken på att det bara är en del kvar.

Silvia Avallone - Stål

Jag fick boken av Mrs. Bokbabbel under bokmässan, det är en liten söt Excess-pocket som jag just nu läser under mina lunchraster. Om ni inte har testat dessa pyttesmå skapelser kan jag verkligen rekommendera dem, de är alltså hälften så små som vanliga pocketböcker och tryckta på tunnt bibelpapper. Hittills tycker jag väldigt bra om boken även om det inte riktigt är den typ av bok jag vanligtvis hade valt att läsa, det är väldigt mycket (välskriven) intrig och karaktärsutveckling och inte så mycket filosoferande. Det är ju annars sånt jag gillar, filosoferande alltså.

Donna Tartt - The Secret History

Vilket leder mig vidare till denna bok som innehåller en hel del filosofiska resonemang samtidigt som det verkar som att det kommer att hända en hel del skumma saker längre fram i berättelsen. Jag har inte kommit särskilt långt ännu men det här är verkligen en titel som dyker upp överallt. Jag vet också att samma Mrs. Bokbabbel som ovan inte har läst den här boken ännu, så Jessi, ta det som en personlig utmaning! Nu läser vi den tycker jag.

François Sagan - Bonjour Tristesse

Än så länge "läser" jag den här boken (och jag har faktiskt läst den en gång tidigare), men eftersom vi ska diskutera den i min bokcirkel på söndag blir det nog snabba tag här imorgon. 


Så ser det ut nu alltså. Böcker överallt, så långt ögat kan nå. Både på jobbet och på fritiden. Och som man skulle säga i Österbotten: va e nu betär än he?

tisdag 16 oktober 2012

Andas böcker


När man andas böcker blir man till slut en bok. Och som ni vet saknar böcker armar och händer (även om det ibland känns som om orden är fingrar som rör vid ens själ). Det är första veckan på nya jobbet och mycket att tänka på, mycket böcker att tänka på, röra vid, läsa om, läsa, prata om, ordna, stapla, smeka. Men sen när det börjar växa ut armar, händer och fingrar på mig igen, då återkommer jag. Tills dess kan ni ta er en titt på min arbetsplats om ni vill. Den ser ut så här.