Den senaste tiden

Det har varit några bra veckor med bättre balans, eller så är det bara ljuset och den begynnande våren som trots bakslag ju kommer. Jag tänker på att skriva, men jag skriver också. Inte ofta, men tre recensioner har det hunnit bli nu, och det är skönt att låta en annan del av hjärnan arbeta med läsningen än den snabba, tipsformulerande delen.

En ny stammis tittar in i butiken då och då, vi läser väldigt liknande böcker och häromdagen sa hen ett ointresserat hej åt min kollega men sken upp som när jag tittade fram runt hörnet. Det är inte ett självgott smicker, vi har alla såna stammisar som liksom bara litar på just våra personliga tips, men det är väldigt mysigt när det händer. Kanske en av de roligaste delarna med att jobba i bokhandel.

Våren som knappt har börjat känns som vanligt kort. På måndag åker jag till Malmö över dagen, om ett par veckor åker jag till Stockholm, och sen är det nästan juni. Jag skulle vilja hitta något sätt att vara i våren och inte bara skynda igenom den. Kanske kan jag göra det genom att komma igång med joggandet, jag tog några försiktiga joggsteg i morse och det var skönt att känna att höften bar i alla fall för jättekorta intervaller. Jag vill tro att det är yogan, men vad vet jag. Kanske är det bara springlusten och våren.

Ett hopp till en vår

Det är som det brukar vara, månaderna segar sig fram tills de inte gör det, tills de tar ett skutt och barnet plötsligt frågar när är det sommarlov mamma och man med förvåning svarar det är länge tills dess, det är ju... två och en halv månad?! 

Vissa dagar transporteras jag bakåt till tiden då Minicyklisten var ett och Lillcyklisten tre, en av de jobbigaste perioderna under småbarnsåren. Ett treårigt barn med oberäkneliga utbrott i kombination med en ettåring som behövde passas varje sekund, det var så mycket bråk och svartsjuka och dagarna kändes evigt långa. Nu är det andra faser som synkas, återigen en treåring med ett humör som inte är av denna världen (plus långsinthet, inte en jätterolig kombination) denna gång tillsammans med det som kallas för "lilla tonåren" eller "sexårstrots". You do the math.

Det man lär sig är väl att försöka lyfta blicken, samt att de gånger man tappar det och slänger en bok i golvet av frustration över allt tjafs vid kvällsläsningen se till att det inte är en biblioteksbok man fördärvar.

Ikväll blir det författarsamtal på jobbet, denna gång har jag gladeligen anmält mig som frivillig intervjuare eftersom det är David Norlin som är gäst. Han har skrivit romanen Vikarien som precis har kommit ut, det var en väldigt fin läsupplevelse så det ska bli roligt att få ställa frågor till honom. 

Jag vet inte, kommer kanske hjärnan småningom att vakna upp ur vinterdvalan? Det känns inte som om orden riktigt vill mig väl just nu, mest som om de staplas på varandra i en redogörande svada.