Uppsatsveckorna

Nu har jag inlett dem, en dag tidigare än planerat. Uppsatsveckorna. Samtidigt som reserestriktionerna i Sverige lyfts och det enda jag vill är att planera hur vi ska åka bort, bort bort, ska jag försöka fokusera på att vara här, här, här och få nånting gjort. Inte diskutera reseplaner med Cyklisten. Inte debattera för- och nackdelarna med att åka bil eller tåg eller bo här eller där eller bo med eller utan hiss.

Jag mailade en idé till min icke-handledare (hon får heta så eftersom allt är högst inofficiellt) och hon blev ivrig. Vi hördes på Zoom i morse och hon sken upp när hon förstod att jag hade läst vetenskapsteori, redogjorde engagerat för hur Latour beskrev Pasteurs demonstration av hur han vaccinerade sina kor mot mjältbrand. 

Nu sitter jag med 130 remissvar som jag försöker kartlägga, jag har några småaningar om vad jag ska läsa sen, men känner också hur de flåsar mig i nacken. Veckorna, de är bara tre, och hur ska jag egentligen hinna?

Tre år, eller, hur man hittar ett hem

Höst är nystart, frisk luft som får mig att se konturerna tydligare (på gott och ont). Men det är varmt i Göteborg, sommaren vill inte riktigt släppa taget. Jag cyklar hemåt längs med älven en morgon och andra sidan ser så nära ut, jag har aldrig cyklat här den här tiden på dygnet förr, med det här ljuset. 

Det är ganska exakt tre år sedan jag flyttade till Göteborg. Utan mina riktiga glasögon och alldeles uppe i det blå efter ett år i London damp jag ner och försökte hitta Martinas nummer i min telefon. Jag såg ingenting. Jag visste ingenting. Jag kunde inte läsa en enda skylt under de första tre dagarna. Jag sov min första natt (i Sverige!) på en madrass i Martinas studentlägenhet i Masthugget innan jag flyttade in i min egen studentlägenhet i Johanneberg. Under mitt första år i Göteborg lagade jag Gordon Ramsay-mat med min Londonkompis Linda som var här på utbyte (alla recept tog minst dubbelt så lång tid att göra som utlovat, beware), skrev gradu (masteruppsats) i litteraturvetenskap och letade efter bra caféer.

Det känns som minst fem år sedan.

För två år sedan var jag plötsligt klar med litteraturvetenskapen. Konstigt, jättekonstigt. Jag hade bestämt mig för att (försöka) stanna i Göteborg när jag flyttade hit men visste inte vad jag ville göra så jag började läsa vetenskapsteori eftersom det var ett av de få ämnen jag fick läsa på magisternivå. Till en början var det mest förvirrande, sen blev det väldigt intressant och roligt. Hela året präglades av en dylik bergochdalbana. Förvirringen var total. Men när jag äntligen flyttade från min lilla ångestetta i Johanneberg var det mycket som blev bättre, trots avsaknad av pengar och framtidsplaner.

För ett år sedan fick jag min andra examen, en magister i vetenskapsteori. Jag var minst lika förvirrad som under våren, men på något sätt lugn. Det var så mycket som var fel att jag liksom inte orkade stressa upp mig över det. Det var bara att ta en vecka i sänder. Baka mitt eget bröd. Panta flaskor. Försöka att skjuta bort tankarna på hur jag skulle få hyran betald som dök upp som ett monster i mitt huvud varje kväll. Men, jag extrajobbade också på mitt favoritcafé. Jag tror verkligen att det räddade mig, inte bara ekonomiskt utan också psykiskt. Jag hade ett sammanhang som var mitt med människor jag tyckte om. Och just i september hade jag rätt mycket jobb, både på caféet och som frilansare, så det kändes helt okej. Trots att jag sprang på Arbetsförmedlingen och skickade in jobbansökningar till jobb jag absolut inte ville ha.

Och nu då?

Jag har bott utanför Finland lika länge som jag bodde i Åbo. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Göteborg känns som hemma. Det där jobbet dök upp som jag ville ha, den där människan jag inte visste att jag letade efter stod plötsligt där och bara fanns. Nej, det handlar inte bara om yttre omständigheter. Men kanske om i sammanhang där man faktiskt trivs, inte bara ingår i passivt. 

Hösten och sommaren slåss om utrymmet, så får det vara. Stjärnklar himmel, varm luft. En skog jag inte har vetat om där nästan alla träd är japanska, skymningen som gör ögonen trötta. Kanske några hemligheter. Att läsa en bok om dagen. 

Och nej, jag ska inte sluta blogga även om det kan verka så ibland. För det är fantastiskt att kunna gå tillbaka i tiden och se vem man var för några år sedan, för några månader sedan, för några timmar sedan. Och att skriva är det bästa jag vet.

Året som gått

Låt mig presentera: året som gått i ett lite småtaskigt bildcollage, eller, 2012 - en pjäs i fem akter där jag ibland talar om mig själv i tredje person.

Akt 1 - I vilken Nina skriver doktorandansökan, söker jobb, och flyttar

Här hände det alltså rätt så mycket. Jag började försiktigt lägga ut lite krokar här och var, bland annat på mitt favoritcafé där jag satt typ varannan helg och skrev recensioner och pratade strunt med folk. Samtidigt skrev jag ihop en doktorandansökan, eller "skrev ihop", det var mycket blod, svett och tårar inblandat, fast det också var roligt. Och så flyttade jag äntligen ut från min deprimerande lilla studentetta. 

Akt 2: I vilken Nina väntar, väntar, väntar samt börjar jobba på café och blir kompis med en hund

Det blev alltså ännu mera häng på favoritcaféet fast bakom disken. Sen var jag också dagmatte åt mina vänners pudel Folke, otroligt bra att tvingas ut och promenera när man går och väntar på besked om doktorandtjänst. Fy vilken väntan det var, sånt kan verkligen bryta ner en. Eller, för att tala klarspråk: det bröt nog ner mig ganska rejält. Det där mittemellantillståndet är inte att leka med. 

Akt 3: I vilken Nina skriver magisteruppsats och inte låtsas som om någonting har hänt

Det blir lite tomt i huvudet när jag försöker komma på vad jag gjorde den här perioden, typ i maj-juni, men jag inser att det är för att jag skrev magisteruppsats i vetenskapsteori vilket faktiskt var riktigt kul. Men det var också ett sätt för mig att tvinga undan alla tankar på framtiden eftersom jag inte fick doktorandtjänsten och, även om jag inte hade räknat med att få den, inte hade någon plan B. Jag tror att det är för att jag inte är särskilt förtjust i att planera framåt. Jag gillar att vänta att se vad som händer. I alla fall i teorin. 

Akt 4: I vilken Nina dricker öl

I juli var jag i Finland i nästan en månad, det var så välbehövt på alla sätt. Framför allt blev det mycket häng med de bästa vännerna hemifrån som jag saknade något alldeles fruktansvärt under våren. Så ja, uteterasser, bakgårdar, stränder. Med en öl i den ena handen och en vän i den andra. Det var en fin månad.

Akt 5: Kraschlandningen och vännerna

På bilderna ser ni inte någon kraschlanding, framför allt för att det inte direkt är något att ta bilder av. Men när jag återvände till Göteborg efter att ha varit sommar-Nina i Jakobstad var jag plötsligt liksom ingen alls. Inga pengar, inget jobb, inga planer. Det jag hade och det som gjorde att jag ändå hittade någonslags riktning var mina vänner. Vännerna hemma som man alltid kan maila om de mest märkliga saker, de nya vännerna som man nästan liksom dejtar och hoppas få lära känna bättre, studiekompisarna, syskonen. 

Det var den här tiden jag började leta jobb på riktigt och trots att perioden augusti till september nu låter väldigt kort kändes den jäkligt seg när jag var mitt uppe i den. Fast när jag hade kraschlandat gick det faktiskt ganska bra att börja bygga upp allt igen. För då var det något konkret, ett påtagligt problem som måste lösas. En mellanperiod som trots allt hade sina konturer även om de ibland utgjordes av arbetsförmedlingens lokaler. Och sen, på något mirakulöst sätt, så löste det sig. Bara så där.

Nu är jag mest glad. Kanske inte så hysteriskt glad som på bilden här nedanför, men nästan. Och jag tror att 2013 kommer att bli ett mycket mer balanserat år än 2012. 

Hej hej

Här var det dubbelt

Nu är jag även officiellt magister från Göteborgs Universitet!

Previously

Idag fyller den här bloggen tre år. Det låter både som väldigt lite och som väldigt mycket. Väldigt lite med tanke på att jag inte kan föreställa mig hur jag egentligen gjorde förritiden då jag inte bloggade. Väldigt mycket med tanke på att det betyder att det är tre år sedan jag precis skulle flytta till London.

Den som känner mig vet att jag ser på alldeles för många tv-serier. Därav följande genomgång av mina bloggår. Och ja, jag kommer att prata om mig själv i tredje person.

Previously, on Londonina...

*badam!* 

Efter fyra år i Åbo bestämmer sig Londonina för att åka på utbyte till London. Staden hon länge har velat bo i befinner sig plötsligt inom räckhåll. Hon är väldigt blond och jättenervös. Vad ska de säga de där britterna?

*badam!*

Naturligtvis går det utmärkt och Londonina traskar förnöjt omkring i Hyde Park, går på café efter café, träffar nya vänner och älskar London. Lantana, Sacred Coffee, Foyle's, den skaninaviska avdelningen av UCL:s bibliotek. Till och med de tråkiga dagarna älskar hon. Hon har ju tråkigt i London! Och vilken utsikt hon har!

*badam!*

Våren är lång men ändå alldeles för kort och plötsligt blir det dags för Londonina att sälja tillbaka sin gitarr och packa sina väskor. Som inte rymmer mindre än 2 x 30 kg. Det är hett och svettigt och den sista dagen dricker hon kaffe med sin isländska låtsassyster och är plötsligt för trött för att vara ledsen.

*badam!*

Sommaren kommer, allt går bra, tills Londonina en dag inser att det är imorgon hon ska flytta till Göteborg där hon ska skriva gradu. Hur sjutton blev det så? Oron kommer krypande igen. Och det blir en ganska konstig höst och en dag slår plötsligt Londonsaknaden till och Londonina ifrågasätter sitt beslut om att flytta till Göteborg nästan dagligen. Inte för att hon vantrivs, men allt känns, som hon själv skulle uttrycka det, så random. Som tur finns det kaffe och många vänner som kommer på besök. 

*badam!*

Det är sommar igen, Gradun är nästan färdig men beslutsångesten är tillbaka. Våren har varit tuff, alldeles för tuff, men det har fått Londonina att inse att hon måste fortsätta göra val som känns viktiga för henne och inte för någon annan. Av olika orsaker börjar Londonina därför läsa vetenskapsteori, och ibland, vissa dagar, känns det som om saker och ting börjar falla på plats. Det blir ett nytt år och Londonina stressar över en doktorandansökan som kommer att uppta alldeles för mycket av hennes tankeverksamhet under våren. Men systrar och vänner kommer på ännu flera besök och ibland tänker hon också på andra saker.

*badam!*

Kanske är det här, på hållplatsen vid Stigbergstorget, som hon på allvar tänker att hon nog ska söka jobb på sitt favoritcafé. Sen blir det mars och allt händer på samma gång: det ska provjobbas, det ska skickas in ansökningar, det ska tittas på Oscarsgalan och framför allt, det ska flyttas. Äntligen får Londonina flytta sina prylar från 18 kvadratmeter med delat kök till många, många flera kvadratmetrar, som också delas, men bara med en bekant och hans barn, och bara ibland, och Londonina skrattar och ler och plötsligt, plötsligt bor hon i Göteborg. Där går hon ibland ut med en hund som heter Folke.

*badam!*

Oundvikligen blir det sommar igen. Men något är annorlunda. Nu har Londonina två examina men ingen doktorandtjänst. Hon flyr landet (Sverige alltså) och livet leker i tre veckor.

*badam!*

Det tungt att återvända till Göteborg och Londonina drabbas av ångest: inga pengar, inget jobb och inga vänner. Hon överdriver kanske en aning, särskilt gällande det där med att sakna vänner, men som tur är ångesten snabbt övergående. Och nu sitter hon där, i sin soffa, och skriver om sig själv i tredje person samtidigt som hon försöker strukturera upp sina frilansjobb som åtminstone just nu verkar dyka upp i ganska stadig takt. Ibland tänker hon på titeln på en bok, Ur hand i mun, och på något sätt kan hon tänka - att så var det också för Paul Auster. Och då blir allt så mycket lättare.

On the next episode of Londonina... 

Ja, vad händer sen? Den som läser får se.

Kreativitet

Det här handlar om ansvar. Inte om ansvar över andra eller över sin omgivning, utan ansvar över sig själv. Eller närmare bestämt, över sin egen kreativitet.

När man som jag är arbetslös har man mycket tid. Det är faktiskt nästan det enda man har. Om man som jag dessutom helt har gått upp i sina studier och bara frilansat lite på sidan om har man sannolikt också väldigt lite pengar. Det betyder att man inte kan springa på caféer dagarna i ända även om det skulle kännas skönt att åka iväg och sätta sig någon annanstans med sin dator eller sina böcker. Lite jobbigt, kan man tänka, och visst är det så ibland. Men det finns också nånting ganska fantastiskt med den här situationen. För nu går det inte längre att hala fram de där välbekanta ursäkterna.

Jo, jag ska förstås försöka skriva några noveller. Men sen när jag har lite mera tid.

Jo, jag ska måla lite. Men just nu har jag så mycket att tänka på.

Jo, jag ska baka bröd, men inte just nu, jag måste skriva klart det här kapitlet först.

Nehepp!

Det är inte bara det att det plötsligt finns en massa tid som kan användas till kreativt arbete, det är också det att den plötsligt är tillbaka, den kreativa energin. Även om jag gärna skulle jobba med någon form av akademiskt skrivande i framtiden är det helt tydligt att det suger åt sig sjuka mängder kreativ energi. Det ska det också göra. För trots att en akademisk text kan se torr och tråkig ut är den ett resultat av ett kreativt arbete. 

De två senaste åren har jag till och från hållit på med någon form av examensarbeten, först skrev jag en ganska lång gradu i litteraturvetenskap, sedan skrev jag en kort magisteruppsats i vetenskapsteori. Under den här tiden skrev jag inte särskilt mycket annat vid sidan om, och med "annat" syftar jag på allt från berättelser och dikter till essäliknande dagbokstexter. Den uppmärksamma bloggläsaren har också lagt märke till en viss stagnation i mina bloggtexter. Jag har helt enkelt inte haft nånting att säga. Eller, det jag har haft att säga har legat begravt någonstans långt under alla referenser och fotnoter och litteraturlistor. 

Så var det det här med ansvar då. Att det är någonting man måste ta. För även om den kreativa energin finns där är den lätt att schabbla bort. Att hitta på ursäkter verkar vi alltid ha tillräckligt med kreativitet för. Ett sätt att få dagarna att kännas värdefulla trots att man är arbetslös är att i punkter skriva ner vad man har uträttat under dagen. Det är också ett sätt att aktivera sig. Och visst, det är jättefint när jag kan skriva att jag har sökt jobbet X eller Y. Men från och med nu kommer det också att finnas ett värde i att skriva något i stil med:

Har skrivit en sida flummig text som kanske handlar om mig men kanske handlar om nånting helt annat

I wont be found

Det är inte blomman på bilden som har skrivit brevet.

Master/magister. Så tänker jag titulera mig framöver. Jag får i och för sig mina (andra) examenspapper först i augusti men jag tänker ändå ta ut glädjen i förskott. Det var trots allt ett väldigt slumpmässigt val att studera vetenskapsteori, men ett val jag absolut inte ångrar. Och nu har jag alltså också en magisterexamen i vetenskapsteori, vilket kan översättas i att jag är awesome! 


Om man inte blir anställd när man har dubbelexamen lär man inte bli det med hjälp av falsk blygsamhet heller.

Det här har varit ett år som jag för mig själv har kallat mellanår, men egentligen är det nu det börjar. Det riktiga mellanåret. För jag har ingen aning om vad jag kommer att göra i höst. Förutom att leta jobb då förstås. Jag är inte bra på att planera långsiktigt. Eller, jag tycker inte om att planera långsiktigt. Det viktigaste är att jag trivs just nu, så har det alltid varit. Man kan förstås fråga sig hur bra man trivs med en massa nollor på kontot, men just nu tänker jag faktiskt skjuta den oron framåt med en månad. För ikväll åker jag till Jakobstad och där ska jag inte oroa mig alls.

Vi hörs i augusti.

Att vara sin egen värsta/bästa kritiker

Egentligen är det här mitt favoritskede av skrivandet. När man har en relativt färdig text som man kan printa ut och fullkomligen attackera med rödpenna. Det blir plötsligt konkret. Man ger sig själv tillåtelse att flytta om stycken precis hur man vill, man stryker småord och överflödiga meningar, man rensar i röran. Risken är förstås att ingenting är kvar när man har blivit klar med sin genomgång. 

Snart är jag klar med min andra magisteruppsats, som i jämförelse med min gradu framstår som en fis i rymden eftersom den bara är trettio sidor lång. Nu återstår finslipande och sen en opponering om lite mer än en vecka. Det här med att skriva en uppsats i vetenskapsteori är inte direkt något jag är van vid, så jag väntar mig all möjlig kritik. Men så länge jag blir godkänd är jag nöjd. Och då blir det ledighet i en månad. Eller som jag brukar säga, obetald semester från min arbetslöshet. Hurra!

Slaggprodukter

Det är när man skriver vetenskapsslyna istället för vetenskapssyn som man inser att det är dags att sätta punkt för dagens uppsatsskrivande.

Mycket sånt nu. För det är en slutspurt. En vecka kvar ganska exakt. Så där när man vet att man borde rikta all sin energi mot det där sista finslipet. Och så sitter man plötsligt och skriver något helt annat, något man inte får betalt för, något man inte får betyg för, något ingen annan antagligen nånsin kommer att läsa. Det är kanske en av de bästa känslorna. När kreativiteten kommer igång av bara farten, inte som en ursäkt för att slippa jobba med det riktiga skrivandet, utan som en slaggprodukt. En jäkligt välkommen slaggprodukt.

Fast på vägen

Det är nånting med tisdagar. Det är den mest vardagliga av vardagar. Måndagen kan vara trögstartad, man kan fortfarande intala sig att man har hela veckan framför sig och ja! man kommer att göra storverk! 

Så istället för att skriva uppsats sitter man och hittar på diverse frilansjobb. Det är kanske viktigt också. Men framför allt är det roligt. Vad som inte är roligt är tanken på att ens uppsats måste vara klar om mindre än två veckor. Och då har det trots allt gått förvånansvärt bra att sitta hemma och skriva. När det finns fler än ett rum att vistas i blir det så mycket lättare. 

Tills det blir tisdag. Trögtisdag. Gnälltisdag. En dag då man hör postiljonen smälla i dörren där nere vilket gör att man lystrar till lite extra för man väntar ju på några böcker, men nej, inte idag heller, och så frågar man sitt lokala postkontor och de säger ja alltså jag jobbade ju inte den dagen men det kan hända att de har fastnat någonstans på vägen. Och man känner medkänsla. Inte med honom "som inte jobbade den dagen" men med böckerna. 

För man sitter ju själv liksom fast någonstans på vägen.

Nedmuntran

Det är inte elefanten på bilden som har skrivit brevet. Däremot är det jag  som har 

ritat elefanten.

Ja, eller nej alltså. Det är ganska exakt vad min hjärna säger till mig just nu. Lite som svar på allt. Som när jag försöker tänka att idag gick det ju bra att skriva uppsats, och försöker lägga till några imaginära utropstecken efter meningen. Ja, eller nej alltså. Som när jag tänker att det ska nog ordna sig det här, så svårt kan det väl inte vara att fixa ett jobb. Ja, eller nej alltså. Eller när jag har byggt upp ett försvar mot mina egna negativa tankar och avslutar hela härligheten med att tänka att vad fint, jag kunde tänka mig från det där jobbiga. Ja, eller nej alltså. Det fungerar både som uppmuntran och nedmuntran. Ja, det är ett ord. Nedmuntra. Som att en människas humör kan nedmunteras.

Jag tänker mig att det hade varit lättare om jag nu på heltid hade kunnat förkovra mig i att exempelvis skicka ut diverse frilansförfrågningar. Det är svårt eftersom jag samtidigt har en magisteruppsats att skriva. Svårt, alltså. Inte värre. Jag tänker mig att det nog är bra med svårt ibland, att det liksom puttar en framåt.

(Ja, eller nej alltså?)

Vänta vänta vänta

Det är så soligt och varmt där ute och folk går förbi nere på gatan i ärmlöst och shorts. Men det är roligt att skriva hemtenta också, intalar jag mig själv. Så roligt!

Så roligt att jag skriver ett blogginlägg utan minsta substans istället.

För tillfället går mina dagar ut på att försöka motivera mig själv till att skriva uppsatser, att spara pengar, och framför allt, att ligga i solen och att vänta på det där förbannade beskedet som aldrig verkar dyka upp. De senaste tre veckorna har alla världens tänkbara scenarier spelats upp som en dålig tv-serie i mitt huvud. Än sitter huvudpersonen i ett arbetsrum och skriver avhandling, än står hon och huttrar utanför arbetsförmedlingen. 

Den som väntar får se, säger man. Men hur jävla länge ska man behöva vänta egentligen? 

Inte min definition av konkret

Det är när jag känner mig tvungen att rita upp kartor som denna som jag inser att jag börjar bli ganska trött på vissa poststrukturalistiska teoretiker:

Den här "förtydligande" bilden åstadkom jag efter att ha läst en jäkligt krånglig förklaring av John Law angående hans begrepp hinterland som avslutades med meningen:


 "A concrete metaphor for absence and presence".



Concrete my ass.

Träskmänniskor

Så var man där igen, i uppsatsträsket. Av alla tänkbara träsk är det i och för sig ett av de trevligare, jag trivs för det mesta med att rumla runt där bland murknade teorier. Jag har länge vetat om att jag är mer produktiv om jag har mycket att göra, problemet är bara den där mellantiden då jag egentligen skulle ha veckor på mig att jobba men istället ser två säsonger av Forbrydelsen eller målar i Star Wars-målarböcker min kombos barn. 

Vad jag inte kan begripa är varför det ska ta så länge att komma igång också när själva uppgiften både är rolig och intressant. Nu är projektet att skriva en magisteruppsats i vetenskapsteori. När jag säger det åt folk får de oftast ett ganska förskräckt uttryck i ansiktet. Och det blir ännu värre när jag säger ja, men den ska bara vara typ 30 sidor lång. Nu har jag dessutom kommit på en arbetsrubrik som antagligen kommer att få folks ansikten att skrutta ihop sig till oigenkännlighet, eller vad sägs om: En vetenskapsteoretisk undersökning av kognitiv litteraturteori.

Haha.

Okej, jag hör att det låter fruktansvärt torrt. Men det är jätteintressant. Och det är kul att kunna återkoppla till litteraturvetenskapen efter nästan ett helt år av vetenskapsteori. Det är också jäkligt skrämmande eftersom vetenskapsteorin har gjort mig väldigt kritisk mot mitt eget ämnesområde. I sig är den här sortens självkritik nånting bra, men det gör liksom att mina tankar ibland slår knut på sig själv när jag å ena sidan sitter och formulerar forskningsprojekt, å andra sidan läser kritik av humaniora. Sådana gånger är blir man glad över att någon uppfann ölet.

Multitasking

Några orsaker till att min närvaro på los blogos är något sporadisk för tillfället:

Jag balanserar som bäst tre skrivprojekt

Jag söker jobb

Jag förbereder flytt

Samtliga punkter ska slutföras innan månaden är slut, det vill säga om två och en halv vecka. Det ska bli... intressant.

Nollställd mymla

Jag har drabbats av akut decemberutmattning. Det är som om någon har rest en vägg av cement i min hjärna. Det var så mycket jag ännu hade tänkt försöka hinna med innan jag åker till Finland. Och inatt drömde jag för första gången på länge en stressdröm som gick ut på att jag var tvungen att skriva en lång akademisk artikel om hur finlandssvenska skolungdomar förhåller sig till läsning. Den skulle vara klar imorgon. Vaknade och var alldeles svettig och inte alls utvilad.

Jag tar detta som ett tecken. Jag är stressad. Det är ett faktum. Men jag har samtidigt svårt att se att jag skulle kunna göra något produktivt de kommande två dagarna jag ännu är i Göteborg. Annat än att ordna med allt praktiskt som ska fixas innan jag åker. Som att bestämma vilka vetenskapsteoretiska böcker som ska släpas länder och riken runt. Kanske läsa lite.

Men det får räcka, helt enkelt. Och visst, jag måste på något mirakulöst vis försöka jobba under jullovet, men just nu tänker jag värma lite gårdagsmat och bara sitta och glo och vänta på att det ska börja storma (igen).

Arbetsvecka i Götet

På gång i Göteborg:

Jag läser texter som bland annat refererar till Monty Python och Liftarens guide till galaxen. Vem sa att vetenskapsteori är torrt?

Jag försöker göra mig bekväm i tysta läsesalen igen - har haft lite svårt att sitta där eftersom ca 80% av fjolåret tillbringades i sagda utrymme. Nu lufsar jag runt i bibbakorridorerna och letar efter böcker om sånt som jag hoppas kunna använda för att planera projekt som inte alls är viktiga eller nej, nu ljög jag, som är jätteviktiga och när folk frågar vad jag gör om dagarna säger jag: "Planerar min framtid". 

Det var väl ungefär det. Och just ja, så har några forskare i experimentell fysik lyckats skapa ljus ur vakuum. 

But who's comparing.

Att skriva hemtent

”Även om empati och inlevelse kan hjälpa samhällsvetaren att komma på hypoteser så har sådana tillvägagångssätt inget annat metodologiskt värde än en god kopp kaffe (som också kan hjälpa forskaren i arbetet!).” 

Så säger Gilje & Grimen på tal om de logiska positivisterna. Höhöhö, säger jag och tar en klunk till ur min egen kopp.

Tillbaka från... ööh... slappandet?

Herredumilde vad tyst det har varit här nu i veckan. Det enda jag kan skylla på är väl att jag bland annat har läst en massa (småtråkiga) böcker, skrivit en artikel och sprungit runt och teatrat mig. Dessutom har en Yster Syster modell mindre varit ockupant av mitt hem den här helgen och då har man inte tid att blogga. För då måste man dricka jättemycket kaffe, ännu mera öl och testa Göteborgs hyrcyklar. 

För den som eventuellt svärmar för bastubad kan jag dock meddela att det faktiskt är helt okej att bada studentbostadsbastu. Mer än helt okej faktiskt. 

Kontentan av detta är alltså: jag har varit jäkligt busy, men nu är jag i alla fall ren.

Bokhögar

Ett tydligt tecken på att man läser för många böcker samtidigt är att man börjar känna behov av att censurera sin lista med böcker man läser. Till bokspalten här till höger kunde jag egentligen lägga till två vetenskapsteoretiska verk men jag vet inte. Tror knappast att det skulle pimpa bloggen så där särdeles mycket. 

Och här nedan kan ni låtsas att det finns en snygg bild på alla dessa travar jag trevar mig igenom. Ni har väl lite fantasi?