Iskalla tår

Jag för mina Dr Martens till skomakaren för att sulas om, ena sulan har spruckit rakt över, inte så konstigt med tanke på hur nednötta de är och att jag har promenerat runt med dem i ungefär sex år. Men det var inte den bästa timingen att göra det samtidigt som temperaturen sjönk till -7, på eftermiddagen hängde grannskapet på gården men mina tår var redan någon annanstans, alldeles stelfrusna i mina mörkblåa sneakers.

Vädret har varit så här, en blå hög himmel, långa skuggor, frostigt gräs. Ett eftermiddagsljus som har tagit sig in genom vardagsrumsfönstet. Jag har ställt fram en adventsljusstake och plockat ner julsakerna från vinden, igår drack jag och Cyklisten glögg och kollade på en halv (som alltid) julfilm.

"När jag säger att barnen har varit extra gnälliga säger jag ju egentligen att det är jag som har varit trött", bekänner en granne, vars yngsta är uppe på nätterna och vill äta, läsa, leka. 

Jag berättar om det senaste man kan väckas av, en väktare som ringer kl.01 och meddelar skadegörelse på jobbet, jag står som larmansvarig och svarar otroligt yrvaket men förvånansvärt samlat med för- och efternamn. Resten av natten blir ett virrvarr av drömmar (var det en dröm eller ringde han faktiskt?) men på morgonen känner jag mig pigg, det är efter lunch som jag knockas av tröttheten och jag sover medan barnen tittar på tv.

Minicyklisten pärlar och pärlar, "den här är till dig mamma och den här är till pappa och den här är till Lillcyklisten", aldrig har jag väl använt strykjärnet mer än nu. Det är något med de oplanerade och slumpmässiga färgerna som är så vackert, att han bara placerar dit dem utan att välja färg, en efter en, men samtidigt så omsorgsfullt. Är det mindfulness? Är det barnasinnet? Jag vet inte, men ibland önskar jag att jag kunde utföra uppgifter på samma totalt avslappnade sätt. 

Sent i november

Dagen börjar mjukt, i samvaro med andra okända bokmänniskor på en frukost med barnbokstema. Jag sitter i publiken, balanserar en smörgås, en kopp kaffe, en juice som smakar nyttigt men inte så gott. Förlagsmänniskorna vill så klart sälja in sina böcker men de gör det med värme och entusiasm, jag smittas av deras läsglädje. 

På jobbet är det fullt med människor som ber om hjälp med att hitta en deckare till pappa jag fick en snilleblixt, jag tror han gillar deckare och finns den som pocket och jag gillar lite konstiga böcker. Alla har rätt, alls går hjälp, några möten är extra fina och jag gläds åt att rekommendera mina lite smalare favoriter som jag inte kan tipsa om vitt och brett eftersom de kräver ett visst sinnelag och en viss smak. Det är som när en man frågar efter Livet. En bruksanvisning som vi då klart tyvärr inte har men eftersom jag älskar den kan jag ge en rekommendation som förhoppningsvis landar rätt allt handlar om förtroende. 

Inatt sov jag, inledningsvis vaknade jag av mig själv, tänk att man kan utveckla en sömnstörning så snabbt som på två veckor. Men sen, när jag slutade vakna av fantomljud, sov jag. Nu har grannen (vad ska vi kalla henne, hon behöver ett namn?) smällt och smällt i sin dörr efter att jag, som en galning, stod och väntade med en soppåse i handen så att jag på ett "naturligt" sätt kunde föra på tal att det låter väldigt högt när hon smäller i dörren mitt i natten, och klockan är ju bara åtta men jag undrar om jag nu istället har triggat henne att smälla igen den ännu hårdare.

Jag väljer då soffan, På spåret, ölen, chipsen. Hoppas kunna invagga mig i ett lugn och mota bort adrenalinet. Komma ihåg morgonen och tänka att jag sitter i ett rum tillsammans med andra som också bara vill försvinna in i en annan värld ibland. En fredag i november, hur ska man annars ha det?

The good and the bad and the trött mamma

I lördags var jag oskön. Jag var orättvis, vresig, långsint, irriterad. Surade och tittade bort, lät familjen få känna av konsekvenserna. Konsekvenserna av en mamma som sovit dåligt aldrig har möjlighet att vila sig. Eller det är inte sant, men i vårt just nu-liv med begränsade rörelsemöjligheter, är det så. Jag vet att jag har nosat på vardagsvilan, men den vila som innebär att stänga dörren om sig ochh lägga sig raklång och vila ostört i sitt hem, den existerar inte. 

Då hade jag en dryg vecka av dålig sömn bakom mig, anledningarna var flera: en granne som smäller igen lägenhetsdörren kl.02:30 och får adrenalinet att pumpa runt i blodet och som sen, när man har tänt lampan läst, varvat ner och somnat, smäller i dörren en gång till kl.03:30; ett barn som utvecklade plötslig nattskräck i samband med en förkylning; de vanliga orsakerna (hostande sambo, vanliga barnuppvak). 

Det går fort neråt när man plockar bort sömnen. Och för mig blir effekten nästan värre när jag har haft en period med bättre sömn, fallet blir så högt, blåmärkena så kännbara. Jag ser på min doftpelargon som panikartat skjuter ut små utskott åt alla håll, kanske kan den få mer ljus om den gör så, igenkänningen är total.

När det känns så försöker jag ibland, förnumstig som jag trots allt är ibland, lista bra saker, gärna småsaker och gärna helt frikopplade från prestation. Det brukar hjälpa litegrann. Så här kommer fem bra just nu:

1. Utsikten mot bokhyllan när torkställningen inte står där och, så att säga, äger rummet.

2. Det faktum att barnen spelade ett sällskapsspel tillsammans i säkert tio minuter igår. Det känns som en ny era. 

3. Jag och min grannvän insåg att våra familjer kan fira nyår tillsammans eftersom de ska flytta (typ ett kvarter bort) i december och är hemma hela julhelgen.

4. Mitt yngsta barns märkliga loppisfynd från i lördags när vi letade julpynt.

5. Boken jag lyssnar på just nu, The Shards av Bret Easton Ellis. Det är faktiskt första boken av honom jag läser, han skriver ju väääldigt utmålande och ordrikt men jag gillar den väldigt mycket hittills.

Hur gör man?

Det är inte ett problem att man blir så påverkad av nyhetssändningarna just nu att man knappt vågar titta. Det kanske är obehagligt, och det finns säkert skäl för att inte överkonsumera nyheter för det kan förmodligen också göra en alldeles handlingsförlamad. Samtidigt mals det absolut sista av statsministerns ryggrad ner (även om jag starkt tvivlar på att han har haft någon) och jag blir vansinnig av att han försöker använda kriget i Mellanöstern för att polarisera ännu mer. Man blir förtvivlad. Man kramar sina barn. Man skäller också på sina barn förstås, men man gör det i trygghet. 

Just nu sitter jag i en buss på väg till jobbet, det blir en lite senare kväll med författarbesök. Jag har jobbat hemma under dagen och till och med skrivit de där mailen som jag alltid skjuter upp för att det är så träigt. Jag har varit "produktiv" men känner mig totalt betydelselös. Donerar pengar i ångest och desperation, försöker tänka på allt som är bra i världen. Men hur gör man? Hur gör ni?

Ur fas

Vi dividerar om vad vi ska laga till middag, alla alternativ känns dåliga, jag har ingen lust med något vettigt som barnen ratar för det har varit så många fighter under dagen att allt mitt tålamod har ätits upp. Jag inser samtidigt att det troligen också handlar om pms, inte det bästa man kan kombinera med småbarnsliv direkt. Den där känslan av att vilja bort exakt nu, av att man mot bättre vetande står och försöker förklara nånting för en uppenbarligen oemottaglig treåring och att man bara inte vill ge sig. 

Jag sitter i köket efter frukost med min bok, jag sitter där efter lunchen, jag sitter där nu. Det är kolmörkt ute och smulfritt på köksbordet, fokus just nu är lägga barnen, duscha varmt, hämta pizza till mig och Cyklisten när barnen har somnat. Det är inte så värst bekvämt egentligen, men här hör man minst av barnen. Kylskåpet brummar, väggarna är tjocka. 

Just idag är detta det finaste jag har: 

En dag som egentligen inte är dålig men som man helst bara vill att ska passera.

Middagen då? Jo, det får bli rester: pasta, mos OCH bulgur, jag hoppas att barnen jublar. Kanske några mikrade vegobollar också.

Måndagarnas måndag och boktips

Den här måndagen (då jag grejade alla morgonrutiner ensam pga detta) inleddes med att Minicyklisten kissade i sängen och avslutades med att jag råkade skära bort en bit av mitt ena pekfinger när jag hackade vitlök. Där emellan var det en bra och produktiv arbetsdag, men inramningen kan man kanske ställa lite högre krav på.

Det känns också lite olustigt att göra yoga med ett bultande pekfinger, trots att jag börjar känna att jag glider ut ur de senaste veckorna yogaiver så fort jag har ett uppehåll tror jag jag behöver det. Scrollar bort en kväll istället, det är säkert också bra på något plan (?).

Hursomhaver, jag tänkte säga något om sånt jag har läst på sistone, för jag har haft ett sånt läsflow. 

Jävla karlar, av Andrev Walden

Vet inte varför, men jag blev förvånad över att jag tyckte så mycket om den här boken. Något med tonen och blicken som samtidigt är rak och barnsligt naiv, den kombinationen var väldigt underhållande. Får se om den vinner Augustpriset.

Remarkably Bright Creatures, av Shelby Van Pelt

Perfekt feelgood för den som inte gillar feelgood. En fin familjehistoria som får ett annat ljus av att en av berättarna är en bläckfisk som betraktar sin omgivning i ett akvarium. Det låter som en gimmick men det funkade! Finns också i svensk översättning.

De förlorade ordens bok, av Pip Williams

Det här var också ren och skär mysläsning, en välskriven historisk roman som utspelar sig under tidigt 1900-tal i Oxford och kretsar kring arbetet med den första Oxford-ordboken och dottern till en av ordboksmakarna. En lättläst bok som samtidigt kändes välresearchad. 

Trilogin av Jon Fosse

Kände mig tvungen att hoppa på Fosse-tåget direkt för annars vet jag att jag aldrig hade åkt med. Jag tror inte att jag kommer att läsa flera av hans böcker för jag tycker på något sätt att själva berättelsen var lite... ointressant. Men samtidigt uppskattade jag läsupplevelsen, för hans speciella språk lyckades på något märkligt sätt stanna upp tiden. Det var en skön språkvärld att befinna sig i! 

Det sista livet & Den tysta fågeln av Mohlin& Nyström

Eftersom jag ska intervjua den här deckarduon på jobbet nästa vecka ville jag såklart läsa ett par av deras böcker, de skriver väldigt välskrivna och underhållande deckare. Huvudpersonen är en FBI-agent som av olika anledningar hamnar i Karlstad, väldigt kul upplägg och trevligt med spänning som inte är så blodig. 

Jag har läst ut elva böcker sen början av oktober, hälften visserligen ljudböcker, men det är ändå så skönt när man får flyt och hittar bok efter bok som man gillar. Eller ja, alla där emellan var inte så bra, men dem behöver jag inte skriva om här.

Nu hoppas jag på en inte så tisdagig tisdag.

Krasch

Det är fredag morgon, jag har precis lämnat och är lite matt eftersom ett barn var ovanligt känslig inför separationen, men allt gick bra och jag fick en bild på ett glatt lekande barn någon minut efter att jag stängde dörren bakom mig. Mobilen ringer, det är Cyklisten. Han har kraschat med cykeln och har ordentligt ont i axeln, vi kommer överens om att jag ska ta en taxi till där han är och forsla hem cykeln samtidigt som han åker vidare med taxin till akuten.

Allt gick bra, han hade hjälm, folk stannade och hjälpte, det kunde ha gått så mycket värre. Men också: ett brutet nyckelben, smärta, hjälplöshet.

Jag tar hand om, tar på strumpor, städar, hänger tvätt. På lördag förmiddag går jag in i dimman rejält och lägger mig platt på rygg trots att jag har sagt åt barnen att vi ska gå ut nu, och när vi väl går ut blir jag så fruktansvärt arg på dem att jag skäms. Det är ju inte deras fel, det är ju ingens fel. Det var en olycka. Jag tror jag måste tillåta mig dippen, att krascha i kraschen, att känna frustrationen över att det igen inte går att ha en normal vardag, att kvällarna kapas igen.

Men så på lördag kväll bestämmer vi ändå att jag ska gå på konserten jag har haft i bokad i ett par månader, Vasas flora och fauna tillsammans med Hanna som är borta från sitt lilla barn en av de få första gångerna. Och det är precis vad jag behöver. Något annat, musik, prat, en vän. På söndag känns allt mycket bättre och det blir under stora hela en fin dag.

Använd hjälm, se er för I trafiken, och skjut för all del inte upp den där träffen med din gamla vän.

Minus och plus, världsliga ting

-

Novent. No further comments.

Mansplainare. Älskar mitt jobb i butik men ibland kan det la bli för mycket va. Sagt som en äkta oäkta göteborgare som ändå gillar "ordet" (?) la. 

Nya glasögon. Alltså bra grej egentligen, men det är väl ett h-vete vad många turer till optikern som krävs för att skalmarna ska sitta rätt och inte ge en huvudvärk. Är inte i mål än tyvärr. 

+

Britney Spears. Otrendigt spaning men lyssnar på hennes självbiografi nu och hon har ju verkligen haft ett helt sjukt liv. Inte undra på att hon förlorade kontrollen. Så mycket kvinnohat hon har fått ta emot, det är förfärligt. 

Ull. Det bästa med att jobba i en butik som emellanåt är svinkall (gammalt hus, enkelglasade fönster) är att man får rota fram sina ullkläder och har en anledning att gå på loppis.

Balsam. Alltså typ vilket som helst, eller nej, inte riktigt, ett balsam som faktiskt gör att ens jättetjocka och osmidiga hår inte ser ut som en hög gulnad vass som en vintertrött and plötsligt kunde flyga ut ur.