lördag 26 januari 2019

Smått och gott

Det är inte ens februari ännu, men känns ändå som någonslags mellanperiod. Som att jag väntar på... ja vad? Kanske att Cyklisten ska börja jobba, kanske på att Lillcyklisten ska börja sova lite längre sjok på nätterna (...), kanske på att jag helt enkelt ska få igång de där vardagsrutinerna som jag har längtat efter som jag inte riktigt får till i nuläget. 

För tillfället är nästan det enda sättet att få Lillcyklisten att sova längre än en halvtimme på dagen att gå på långpromenad, då kan han sova i två timmar, kanske mer, vi har inte orkat traska längre än så. Men som Cyklisten konstaterade igår är det ju bra för alla, bra för oss som får vardagsmotion och frisk luft, bra för bebis som får sova. Idag promenerade jag i en och en halvtimme och mötte sen upp Cyklisten på en pizzeria. 

När Cyklisten sen gick "sin" promenad på eftermiddagen (om vi orkar går vi en var om dagen) tänkte jag först på allt jag borde uträtta hemma. MEN. Istället tog jag ett bad, jag som inte ens gillar att bada så värst mycket, drack ett glas vin och lyssnade på ljudbok. Herregud ändå vilken njutning. Jag måste försöka bli bättre på att inte göra nyttiga saker när jag har någon timme egentid. Jäkla Luther som ska sitta på axeln med sin piska. Jag måste dock erkänna att jag skrubbade badkaret innan jag satte mig i det...

Igår och idag har vi ätit hemlagad grekisk mat, av någon anledning har jag haft en rädsla för filodeg och trott att det är superkomplicerat att använda, nu är jag snarare beredd att göra filodegsknyten med allt i. Gårdagens rester? Filodegsknyten! Jag gjorde tzatziki till och så hade vi vitt bröd, oliver och tomater till. Knappt matlagning, men så gott resultat.

Resten av kvällen har tillbringats surfandes på varsin soffan, mitt surfande slutade med att jag köpte ett nytt underställ till mig själv och en pyjamas åt Lillcyklisten (båda i bambu, så skönt mot kroppen!). Med såna där fickor för händerna eftersom han river sig i ansiktet som en tok när han ska sova och jag är så trött på att försöka få strumpor att hållas på hans små helikopterarmar.

Imorgon ska vi på babysim, och imorgon på måndag blir också babysimmaren fem månader gammal. Så sjukt. 

tisdag 22 januari 2019

Hjärtats osynliga raseri

Jag skrev tidigare om att fjolåret inte var något höjdarår när det kommer till romaner, det här året har i alla fall börjat på topp. Jag fick John Boynes Hjärtats osynliga raseri i julklapp av mamma, en nästan 600 sidor lång roman som börjar i mitten på 1940-talet och slutar i vår samtid. Översättningen är gjord av Hans-Jacob Nilsson och är alldeles briljant! Jag läser helst böcker som är skrivna på engelska på originalspråk, men jag hade aldrig en känsla av att missa något alls i den här översättningen.

Det är en varm och humoristiskt skriven berättelse som samtidigt innehåller avgrundsdjup sorg. Lite som Ett litet liv med bibehållet allvar men utan våldsfrosseriet. Mycket relevant för mig faktiskt också att kapitlen var korta, det gick finfint att plocka upp tråden trots att bebisskrik/amning/barnvagnspromenader etc. kom emellan hela tiden. Jag trodde inte att jag skulle inleda året med att ha en fyramånaders bebis och samtidigt lyckas läsa en sån tegelsten.


Nu när jag googlar John Boyne lär jag mig att det är samma författare som skrev Pojken i randig pyjamas (som jag inte har läst), jag har undvikit att ta reda på något om honom med rädsla för att få romanen spoilad. Jag vill heller inte säga så mycket mer om handlingen än att den kretsar kring Cyril Avery, en person vars liv ter sig väldigt slumpmässigt för honom själv, men som präglas mycket av att han är en homosexuell man i ett mycket konservativt Irland. Den som är sugen på att läsa "en riktigt bra roman" (så många kunder som formulerar sig så när de vill ha boktips) gör helt rätt i att välja den här. Förutom en stark historia med många överraskningar hade jag som sagt också stor behållning av humorn, de är härligt torr och brittisk och kommer framför allt fram i dialogen och karaktärsskildringarna.

onsdag 16 januari 2019

Bäst...

... att titta på: Chilling Adventures of Sabrina på Netflix. Så mycket festligare än jag trodde! Tyvärr får man försöka ignorera det underliga suddiga filtret som används i vissa scener, men förutom det tycker jag att man har lyckats med en bra blandning sarkastisk humor och spänning.


... att lyssna på: Mumin! Jag har börjat lyssna på Muminpappans memoarer som insomningsbok om kvällarna istället för mina vanliga avslappningssnuttar. För tillfället kan jag inte tända lampan och läsa pga Lillcyklisten, men kan samtidigt inte somna tvärt när jag lägger mig. Ett bra sätt att göra den ibland lite ångesladdade insomningen (eftersom jag aldrig vet om jag får sova 15 eller 90 minuter innan jag blir väckt) mycket mysigare, särskilt eftersom just den här boken är inläst av Tove själv.


... att följa: Okej, så jag är lite besatt av att följa James Van Der Beek (jepp, Dawson från Dawson's Creek) och hans fru Kimberly Van Der Beek på Instagram, eller om jag ska vara helt ärlig mest hans fru. Hon verkar så sympatisk med sina fem ungar och Hollywoodhippie-livsstil. Började följa henne eftersom hennes yngsta unge bara är lite äldre än Lillcyklisten och blev sen helt fast. Utfärdar dock lite präktighetsvarning för den känslige. @vanderjames och @vanderkimberly heter de där.


... på tallriken: Våfflor med salta tilltugg. Vi åt det på nyårsafton eftersom jag gav Cyklisten ett våffeljärn i julklapp och jag har varit sugen på det ända sen dess. Superenkel lyx för den trötta bebisföräldern, för våfflorna är ju ingen konst att svänga ihop och resten fixar man bara till det man är sugen på. Vi hade t.ex. guacamole, men också rom, créme fraiche och rödlök som tillbehör. Plus lite söta grejor så klart, frysta bär från i somras och vispad grädde.

... lifehack: Köp massor med bröd och frys in! Vi har hållit på så nu i flera år och det är så trevligt att alltid ha färskt bröd hemma. När vi var i Finland över julen köpte vi ett gäng olika blandbröd och havrebröd som ju knappt finns i Sverige, och de har räckt ända fram tills nu.

lördag 12 januari 2019

Nya strukturer

Jag har inte direkt avlagt något nyårslöfte, men eftersom Cyklisten hux flux fick jobb några dagar innan jul och börjar jobba inom kort känns det verkligen som att det kommer att bli en uppenbart ny period i livet. Den som känner mig vet att jag kan tjata öronen av folk om min kärlek till struktur. Struktur på tankarna, struktur på veckomatsedeln, struktur på dagarna som går. 

För mig handlar det inte om att saker och ting måste vara på ett visst sätt och att jag blir tokig om planerna inte följs. Däremot tycker jag att det är mycket lättare att slappna av och att improvisera om jag har en struktur att falla tillbaka på, eller ibland, strunta i. Jag blir betydligt mer stressad av att inte ha någon plan än av att planer jag har gjort upp plötsligt ändras.

Därför ser jag verkligen fram emot att börja strukturera upp mina och Lillcyklistens dagar och veckor så jag slipper fatta beslut varje dag om vad vi ska hitta på. Jag tänker mig ett sammelsurium av promenader, biblioteksbesök, öppna förskolan och soffliggande. Det känns faktiskt som om min "riktiga" föräldraledighet börjar först nu, för så länge man är två vuxna hemma är det lätt hänt att man (i alla fall i vårt fall) blir lite slappa och inte orkar ta sig för saker eftersom man har sällskap av varandra.

fredag 11 januari 2019

Fina dagar


Energin jag får av att sova mer än bara en timme i sträck om nätterna? Obetalbar! Det gör dagarna mer än bara uthärdliga, det går till och med att njuta. 

Tidigare i veckan var jag på ett infotillfälle om babysimmet vi ska börja på nu i helgen, det avslutades med en rundtur och titt på bassängen. Och det kanske är konstigt, men jag älskar verkligen lukten av klor. Jag mår så bra av att befinna mig i simhallsmiljö, kanske hänger det ihop med att jag hade en period i gymnasiet då jag motionssimmade flera gånger i veckan? Jag slappnar i varje fall av direkt. Förhoppningsvis kommer jag någon gång i framtiden att börja simma igen (utan bebis), det var så avkopplande.

Cyklisten är iväg och handlar mat och godöl tills ikväll, Lillcyklisten fortsatte sova efter att ha tupplurat i en timme och vaknat alldeles olycklig (han fick mat och somnade om), och det är fredag. Min hjärna är lite som en urkramad trasa, så jag har inte så många andra slutsatser att dra än att vi har det rätt så bra nu.

måndag 7 januari 2019

Sånt som kommer

Några saker som jag hoppas på och ser fram emot det kommande året:

Två bröllop! Ett nu i februari och ett i oktober. Sån bra grej att ha en del vänner som gifter sig på o-sommaren, i alla fall för oss gäster som får roliga saker att se fram emot hela året! Tycker det är så kul att gå på bröllop så folk får gifta sig precis när de vill, men trevligt när det sprids ut litegrann. Och, tänk att få göra sig fin, och typ ha smink! Det var inte igår.

Yoga och joggning. Alltså jag började ju göra lite yoga igen här innan jul, och var ut och sprang en gång med joggingvagnen, men sen kom en förkylning och den där hemska sömnperioden som bara förstörde alla mina molekyler, så jag får nog börja om igen sen när jag har fått några timmars sammanhängande sömn. Typ tre? Snälla Lillcyklist? Jag önskar i varje fall att jag ska komma igång snart, för denna ammande kropp är stel som en pinne.

Umeå Littfest! Jag har velat gå på den flera år i rad men eftersom det inte är det lättaste att resa mellan Göteborg och Umeå har det alltid runnit ut i sanden. Jag håller tummarna för att någon av alla mina (höhö) författarvänner ska bli inbjudna i år. Tänker mig Bokmässan-light på den sociala fronten i alla fall. 

Sommar med bebis. Eller egentligen det mesta med bebis. Men jag inbillar mig att allt är mycket roligare när man inte måste klä på en skrikande lite sprattlis en massa jobbiga vinterkläder, utan istället kan testa stoppa ner hans ben i havet och hoppas att han blir förtjust.

Alla andra bebisar som har fötts och som jag inte ännu har träffat! De är verkligen ovanligt många. Förhoppningsvis kommer jag att ha möjlighet att träffa några av dem.

fredag 4 januari 2019

Sömnspår

Jag sitter i soffan med en London Pride och väntar på att På spåret ska börja. Det är den fjärde januari och trots att Lillcyklisten precis vaknade ynka 25 minuter efter läggdags och trots att en underlig granne hotade med att ringa hyresvärden om jag tittade in genom hans fönster en gång till (fönstret ligger på bottenvåningen precis i nivå rampen för barnvagnar och rullstolar går, och ska man gå förbi utan att se fönstret får man blunda så jag tog det inte så personligt även om det var väldigt olustigt) har jag en bra känsla i magen för det nya året.

Jag vet att jag kommer att väckas en massa gånger inatt, och imorgon natt, och nätterna därpå, men för första gången på länge har jag någon sorts plan på att styra upp det. Det kanske funkar, kanske inte, men det känns i alla fall lite mer som att jag själv har tagit tag i situationen. De tre senaste veckorna har varit nära på tortyr, Lillcyklisten har nämligen vaknat en gång i timmen varje natt. Låt mig upprepa. En gång i timmen varje natt i tre veckor. Jag är så klart helt med på att jag inte kommer att ha fantastisk nattsömn de kommande åren, men när man sover så avbrutet blir man verkligen ett vrak också dagtid och orkar knappt titta på bebisen ens. Inte roligt alls. Och så klart finns det bebisar som sover ännu sämre, eller som inte sover alls, all kraft till er säger jag bara.
 

Jag har hur som haver lånat en bok om bebisar och sömn som verkar väldigt rimlig och som passar mig, en riktig sömnklassiker, Elizabeth Pantleys The No-Cry Sleep Solution. Egentligen bara sunt förnuft i mångt och mycket, men väldigt bra upplägg med lagom många scheman och tips som känns flexibla beroende på hur man själv är som person och hur ens bebis är. Håll tummarna! Det är inte som att jag förväntar mig mirakel, men jag är inte heller beredd att acceptera pissig sömn utan att i alla fall försöka göra något åt saken.