fredag 20 december 2019

Om att gå, och kanske gå vidare



Igår var jag ensam ute på promenad efter att jag lämnade O på förskolan (och innan de ringde och meddelade att han eventuellt var magsjuk, men det är en annan historia). Det var ungefär fem minusgrader och alldeles klart, vackert på alla sätt. Men jag hade ändå en ångestklump i magen under hela promenaden. 

Ju längre tid som går inser jag hur tuff den första tiden hemma med O egentligen var. Det handlar inte så mycket om det faktiska: att vi sov väldigt lite t.ex., det hade jag ändå räknat med. Att hela det första halvåret skulle präglas så mycket av en dålig upplevelse av förlossningsvården hade jag däremot inte trott. 

Jag minns så tydligt hur det plötsligt vid ungefär sex månader hände något - jag tittade på O och insåg att han var mitt barn och att jag tyckte väldigt, väldigt mycket om honom. Innan det var det på något sätt mer av nödvändighet som jag tyckte om honom, det kan säkert låta konstigt om man inte har varit med om det själv, men för mig kändes det inte ens problematiskt, inte förrän känslorna ändrade karaktär. 

Jag tror så här: det som hände när han föddes, det som inte hände när han föddes, det någon sa, det någon inte sa, den hjälp vi inte fick, den hjälp vi fick för sent - allt det gjorde att det tog mycket längre tid än nödvändigt för mig att knyta an till honom. När jag nu sätter den ena foten framför den andra och går samma vägar som jag gick tusen och åter tusen gånger förra vinter så återupplever jag den där första perioden. Steg för steg. Väg för väg. Och jag hoppas att det ska göra något med mig. Att jag ska kunna gå bort den där klumpen i magen, förr eller senare.