söndag 6 juli 2014

Äntligen!

Nu hörni (eller egentligen om två timmar men who's counting) har jag semester. Det betyder att det kommer att bli lugnt som i Fäbodaviken här på bloggen. Om inget oförutsett händer så ses vi i augusti.

Aaaaaaaah vad skönt, som jag har längtat!

fredag 4 juli 2014

Beslutsångesten

Så här ser den ut, sommarhögen:




Den har vållat mig så mycket huvudbry och är inte helt klar. Några osäkra kort innehåller den, men självklara semesterböcker är åtminstone Cahalans Brain on Fire samt David Gilberts & Sons. Och Skuggpojken av Carl Johan Vallgren. Men resten är inte helt bestämt. 

Aaaaa. Beslutsångeeeest. 

Vill läsa samtliga, men tycker exempelvis Hustvedts The Blazing World är i största laget med tanke på hur mycket jag ska ränna omkring. Och Klougarts En av oss sover som verkar så himla bra har jag lånat av Marcus och det är ju en inbunden liten sak som kanske blir fruktansvärt kantstött under resans gång. Franzens Freedom har jag länge velat läsa, men känner mig inte helt sugen på den just nu. Dessutom väntar två arbetsdagar till och ett outplockat läsexemplar för juli, mina två kandidater är Lockharts We Were Liars och Galbraiths (a.k.a. J.K. Rowlings) nya deckare The Silkworm.


Aaaaa hjälp! 

torsdag 3 juli 2014

Franskt!

Jag är fransk nu. Läste ut Knausgårds sexa för några dagar sedan - ja Tuva, den blev väldigt bra mot slutet - slog igen boken, tittade på den där den låg på köksbordet. Tänkte: nu blir jag fransk. För jag har upptäckt en lustig röd tråd i mitt läsande, det började med Julie Orringers Den osynliga bron som jag tjatar om så mycket på jobbet att mina kollegors öron blöder.* Sen kom Paula McLains Åren i Paris. Och nu läser jag den tyska författaren Axel Capus Léon & Louise


Så här ser upplägget ut: 

1. Frankrike (duh)
2. Krigstid eller mellankrigstid
3. Kärlekshistoria

Det är typ det som krävs. Och ett bra språk, självklart. Men det är något med den här typen av böcker som gör att det känns lite som en guilty pleasure, som om jag återgår till att vara den där otroligt romantiska och drömmande trettonåringen som gick omkring bland sommarblomstren och drömde om sagolika kärlekshistorier.

Det roliga med Léon & Louise är att det inte bara är en kärlekshistoria, det är också en historia om två cyklister (att kvinnan på omslaget sitter i en bil är förstås störande, research, folks, research). Utropstecken! Ni fattar säkert. Hursomhelst passar denna franskhetsvurm som hand i handske just nu. Min hjärna har redan tagit semester, jag har fortfarande två jobbdagar kvar men är ledig nu i ett par dagar och hjälp vad skönt det ska bli att vara ledig på riktigt. Vad jag ska göra? Läsa och cykla förstås...

*Det är på den här nivån: jag och två kollegor pratade om vilka hundar vi borde ha och försökte komma på vad dessa hundar skulle kunna heta (ja, vi är tolv år gamla). De kom nöjt fram till att min hund hade varit en lite obestämbar blandras varpå min ena kollega upphetsat utropade att hundrackaren självklart skulle heta Den osynliga bron! Borde kanske byta favoritbok.

tisdag 1 juli 2014

En konstig kropp

Jag har länge tyckt att det är fascinerande med hormoner. Vad de gör med en människa, hur man ser på dem, att man talar om hormonerna som något utanför en själv trots att de finns inuti en. Det är så intressant att det finns något i en som inte går att kontrolleras. Trots att jag vet att mina känslor är irrationella (eller att de i alla fall är socialt kodade som irrationella) så existerar de, så är det bara.

Ibland får jag väldigt mycket pms, det började efter att jag slutade med p-piller ungefär fyra år sedan (bästa beslutet någonsin, för övrigt). I början förstod jag inte vad det var som hände. Nu känner jag i alla fall igen känslorna. Ett exempel: för ungefär femton minuter sedan kände jag mig plötsligt så fruktansvärt förbannad och irriterad, jag svor högt flera gånger, inte till någon, inte om något, utan bara så där. Och sen blev jag ännu argare för att jag var arg. Varför? Ingen aning. Det blev lite bättre efter att jag åt två smörgåsar och tryckte i mig en Anthon Berg-chokladstång. 

Den är så konstig, kroppen. Men jag tycker att vi kunde bli lite bättre på att erkänna att det är så här människor fungerar och att hormonella förändringar också är det vi är.

Jag hoppas på vänliga kunder idag...