onsdag 26 februari 2014

Ingenting särskilt

Ja, hörni, vad hände? Jag vet inte, vet bara att jag är väldigt surftrött just nu, har egentligen varit det i flera månader redan. Orkar liksom inte riktigt ta mig tid att sitta ner och formulera mig, känner rastlösheten i fotsulorna. Läser gör jag däremot, bok efter bok, så mycket att jag inte hinner uppdatera här vad jag läser innan jag har läst ut det. Nu senast läste jag Sarah Butlers Tio saker jag har lärt mig om kärlek, en melankolisk roman som utspelar sig i London. Rekommenderar varmt!

I helgen har jag cyklat lite på en cykel som Cyklisten nyligen fyndade åt mig (igen), dessutom gått på en vandringsled som "säkert går bra att cykla på" men som visade sig bli det närmaste jag har kommit vad min lillebror kallade för "riscykel" när han var barn. Det vill säga cykla över sten och stubbe samtidigt som riset pyrde under hjulen. Nu var det till och med så risigt att man var tvungen att leda cykeln hela vägen, men det var så absurt att jag skrattade mesta delen av färden. 

Och ju flera gånger jag skriver cykla, desto konstigare ser ordet ut. Som om det faktiskt borde skrivas med ck istället för bara med k.

Det blir liksom inget innehåll, bara ord staplade på ord. 

torsdag 13 februari 2014

Konståkning

Ibland ser jag med ett halvt öga, på de där som liksom bara åker, bockar av rörelse efter rörelse, men liksom försvinner. Det är alltid dramatik. Någon hoppar av, någon faller och slår i höften, kliver upp och fortsätter ändå. Nerverna utanpå huden, kanske är det just det. Att det går att andas in deras osäkerhet, eller deras totala lugn. För sen kommer någon in som det inte går att sluta titta på, någon som är där, på plats i sin egen kropp, och man håller andan varje gång de tar sats. 

Bråkdelen av en sekund då man inte vet om de ska landa tryggt eller falla. 

Så mycket symbolik, men också, skickligheten. Att det övergår mitt förstånd hur de klarar av att inte bara smälta isen av nervositet.

tisdag 11 februari 2014

Det eviga folket är inte rädda

På bussen till jobbet idag läste jag ut Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda, en arg och sprakande bok som jag tyckte väldigt mycket om. Lea, Avishag och Yael är alla kring aderton år gamla och gör militärtjänstgöring i den israeliska armén. Det är en hård och samtidigt tråkig värld de har hamnat i, en värld där det är jäkligt svårt att hålla reda på sig själv, särskilt om man samtidigt försöker komma på vem man är. 

Boianjius språk är häftigt, jag tycker om att romanen är fragmentarisk men ändå inte osammanhängande, perspektiven skiftar, berättargreppet skiftar, men genom hela boken löper ändå samma stämning av ett envetet trots, en ovilja att känna sig kuvad. Skulle jag vara på jobb (vilket jag är just nu även om det är min rast) och jämföra den med något annat i vårt sortiment skulle jag antingen peka på Sofi Oksanen eller Silvia Avallone. Men det här är bättre. Mer poetiskt. Mer hoppingivande. 

måndag 10 februari 2014

Gôtt boende, eller anekdotisk bevisning på förvirring

Tre och ett halvt år, så länge har jag bott här nu. I staden där det är så lätt att äta frukost ute på café att man gladeligen kunde göra det varje dag. I staden där man först skrattar lite åt att det står "gôtt mos" på korvkioskerna men sen, ett par år senare, själv säger att både det ena och det andra är just gôtt (uttalas alltså "gött"). 

Ibland kan det göra mig utmattad. Det här med att bo. Att bo men inte ha bostad, att bo utan att egentligen bo. Att lägga timmar och åter timmar på att leta lägenhet och samtidigt veta att chansen att just jag skulle erbjudas en visning är minimal.

Var ska man bo och hur ska man bo? Det är slitsamt att flytta ofta. Inte mellan bostäder kanske, men mellan städer. Men det är nog det som har gjort att jag inte ens har försökt tänka på hur och var jag vill bo i framtiden. I framtiden. Alltså inte då när vi har bankkortschip inopererade i handleden*, utan snarare om sisådär fem år. Om någon ber mig beskriva mitt drömhem tänker jag först på att jag vill ha bokhyllor som täcker en hel vägg, och sedan att jag gärna hade haft ett hemligt rum som man bara kunde gå in i genom en garderob (ni tror att jag skojar, men det gör jag inte).

På den nivån är det.

Ibland när jag pratar om boende med mina kollegor händer det att vi nuddar vid det här med att bo utomlands, varpå jag lite försiktigt påpekar: "Ja, alltså jag bor ju utomlands." De förvirrade sekunderna som följer då de inte riktigt förstår vad jag menar samtidigt som de förstås vet att jag kommer från Finland. Det är på något sätt väldigt talande för hur jag själv tänker på mitt boende, för i samma stund jag påminner dem om detta faktum påminner jag också mig själv om samma sak. Som om jag för en stund nästan har glömt bort var jag befinner mig. Det är svårt att planera när det som ska vara ens fasta punkt har så flytande konturer.

Men jag försöker, försöker tänka, visualisera, grubbla på vad jag vill. För nu när det dessutom finns någon jag gärna hade bott tillsammans med men det inte finns någonstans att bo, då blir det liksom lite mer närvarande. 



*detta är ett illustrerande exempel på hur svårt det är för mig att föreställa mig framtiden, det är typ det mest avancerade jag kan tänka mig.

tisdag 4 februari 2014

Philip Seymour Hoffman

Kanske första gången jag på riktigt har blivit riktigt ledsen över en känd persons bortgång, som så många andra älskade jag Philip Seymour Hoffman, han var alltid verkligt bra oavsett vad han var med i. Tänkte därför lista topp fem av mina favoritfilmer med honom, enligt filmtipset.se har jag sett hela 21 stycken så det finns en del att välja mellan.

Plats nummer fem: The Savages (2007)



En fin svart komedi om ett syskonpar spelade av Seymour Hoffman och Laura Linney, lågmäld och lite bortglömd men absolut sevärd. 

Plats nummer fyra: Capote (2005)



Biopic om Truman Capote som jag verkligen skulle vilja se om. Ett typexempel på hur otroligt mångsidig Seymour Hoffman var.

Plats nummer tre: Magnolia (1999)



Längesen jag såg denna film, men har du inte sett den än så gör det nu, den är fantastisk.

Plats nummer två: Synecdoche New York (2008)



En märklig och intressant film som handlar om en teaterdirektör som kämpar med att förverkliga sitt livs projekt. En riktig metaberättelse med Seymour Hoffman i huvudrollen.

Plats nummer ett: Almost Famous (2000)



Har sett Almost Famous närmare tjugo gånger (om inte fler?), jag och en kompis såg alltid den här filmen när vi sågs, från en period i mitten av högstadiet tills jag flyttade hemifrån. Kan inte riktigt se på den objektivt, men älskar allt med den. Den där töntiga viljan att vara cool, kärleken till musiken, hippievibbarna... Och Seymour Hoffman är en töntig rockjournalist som man bara vill bli bästis med. Helt klart inte hans största roll, men det är den här filmen jag främst associerar med hans namn. 

Så otroligt tragiskt. 


Ingen tid för grubbel

Ska börja med två tips även om jag själv inte är jätteförtjust i blogginlägg där man måste klicka sig vidare till en massa tjafs. DETTA ÄR INTE TJAFS. Eller ja, punkt ett är kanske lite tjafsig, men klicka ändå.

1. Simmande djur. Bild nummer fem, jag blir lite knäpp av hur fin den är. Har den nu som skrivbordsunderlägg och fnissar därför varje gång jag startar datorn.

2. Mina kollegor Marcus och Tuva har nu släppt det första avsnittet av sin podd Ett eget rum! Det handlar om Nina Bouraouis roman Pojkflickan. Lyssna vettja!

För övrigt har jag förstått att det nu återigen har blivit dags för februari. Tycker att januari var en riktig pissmånad, så jag hoppas verkligen att årets februaridos inte blir så plågsam som den brukar vara. Det passar mig liksom inte att grubbla den här tiden på året men likväl gör jag det ändå. 

Helst grubblar jag när det är försommar och tankarna kan färdas över juniljusa åkrar, nu fastnar de i slöslasket och leder ingenstans. Längtar efter den här känslan:

Foto: Henrik Othman