Som med så mycket annat handlar sommaren om förväntningar. Det är nästan som en sport att se fram emot sommaren, och i år har vi nog alla behövt den mer än någonsin. Förväntningar är bra, de gör i bästa fall att man skärper sig lite och faktiskt försöker lite mer än vanligt. Men de gör så klart också att verkligheten ibland inte riktigt stämmer.
Den här sommaren har hittills varit både och, både dagar och stunder som man sparar längst inne i hjärtat, och tillfällen man helst bara glömmer. Det är väl så det ska vara, kan man lakoniskt konstatera. Ett av de stunder jag inte kommer att minnas varmt är när jag klev på mina glasögon så båda skalmarna lossnade. Eller kvällen i nattbåten efter en lång resdag med för många intryck för Lillcyklisten. Däremot tänker jag gärna på hans glädje när han sprang av och an på sandbanken i Fäbodaviken. Och på Minicyklistens kärlek till att bada, han kröp omkring snabbt som attan och skrattade, fick lyfta upp honom annars hade han krupit ända ut till horisonten.
Nu är vi på den sista semesterveckan. Efter en lång vinter och vår med alldeles för mycket familjetid trodde jag att det bara skulle kännas skönt att vardagen kommer igång igen, men dessvärre betyder det bara mindre avlastning för mig eftersom jag fortsätter vara föräldraledig året ut och samtidigt ska försöka plugga på halvtid. Jag vet inte om det är idioti att plugga igen, men sanningen är att vi behöver alla studiebidrag och liknande vi kan få i nuläget.
Det är i alla fall den här månaden nu som jag alltid har tyckt om men som sen barnen kom har börjat skava lite. För den är så förknippad med förväntningar och förhoppningar, att vara höggravid och drömma om förlossningar som ska bli något och som sen blir något annat, på fel sätt. Det måste väl ändå vara det svåraste att ha förväntningar kring, samtidigt som man behöver förbereda sig och försöka föreställa sig vad det är man ska gå igenom. Augusti. Vi tar en dag i taget.
