Det kommer knappast att synas så mycket av mig här framöver, vi kan väl säga att jag har en paus av något slag. För nu jobbar jag igen och det gör så klart att tiden är mer knapp. Men också att tiden känns så mycket lättare att hantera.
Att mer eller mindre vara hemma med barn i tre och ett halvt års tid under en pandemi har inte varit lätt. Som tur är jag väldigt anpassningsbar, men till det hör att en del av reaktionerna liksom fördröjs. Som ett exempel var när jag träffade M efter jag vet inte hur länge och brast ut i gråt när jag såg henne komma gående längs med Vasagatan. Då insåg jag hur mycket jag hade saknat att träffa mina närmaste vänner på riktigt. Det har varit lite liknande att börja jobba. Som att med en käftsmäll inse hur otroligt understimulerad jag har varit under de senaste åren. Att plötsligt inse att jag visst har gömt bort och glömt bort viktiga delar av mig själv. Nu börjar jag hitta små spår. Och det är helt underbart.
