Prognosen

10-dygnsprognosen visar plusgrader och ostadigt väder, dem vackra snön ska bort nu, tänker jag, med en viss lättnad trots att det har varit vackert här på höjden. Inne i stan har alla halkat runt i den äckliga blandningen av salt och snö, den bruna sörjan som borde plogas bort men som tillåts ligga kvar och jag undrar om det finns något fulare.

Barnen blev sjuka igen, det var hyfsat väntat efter två friska veckor. Det går ändå, det här hemmalivet, men hjärnan förtvinar ju tyvärr samtidigt som man sitter på golvet med sin lite för o-unga rygg och letar efter en sån här legobit mamma. 

Kan jag göra en 10-dygnsprognos? Jag tror de kommande tio dagarna kommer att vara ganska balanserade när man ser till humör, det är inte pms-dags än, det är de lugna kreativa veckorna då jag känner mig i balans. 

Det enda som är bra med att barnen nu är sjuka är att båda är sjuka samtidigt vilket kan betyda att de också blir friska ungefär samtidigt. Då öppnar sig också ett fönster då man vill passa på att träffa folk, hitta på roliga saker, gå på kalas. Jag ska gå på barnkalas på ett gym, man får träna samtidigt, stod det i inbjudan. Jag kan dock inte tänka mig något mer obekvämt sätt att umgås med föräldrar jag inte känner än att dyka upp i träningskläder och springa på ett löpband? Vi får se. 

Familjekroppen

Det var en förlamande trötthet som slog sig ner i min kropp i helgen. Det började med att jag fick ont bak på ena hälen, plötsligt och utan förvarning, och att jag haltade runt på jobbet. Jag har hunnit tänka nu är det jag som blir utmattad det är så här ser börjar men kanske inte riktigt ändå, det känns inte som om jag är vid vägs ände direkt. Däremot tror jag att det gångna året kom ikapp och att jag behövde falla ihop en aning, säga orimliga saker åt Cyklisten som mest lyssnade och lät mig falla ihop, och det känns ju alltid så mycket bättre efteråt. Att få säga du blir faktiskt så jävla jobbig när du är sjuk och mena allvar men också skratta lite. 

Familjekroppen är ens egen kropp, det kommer jag inte ifrån. Är en kroppsdel sjuk eller trasig kan inte testen av kroppen fungera som vanligt. 

Det jag mest tänker på nu är att yoga och läsa böcker. Att sträcka ut kroppen och bädda ner sinnet. Jag tror jag hade mått bra av att cykla och jogga, men vädret tillåter det inte just nu, och jag är kluven till den annalkande kylan. Det är vackert att januari kan få vara vacker i en ganska ful vinterstad som Göteborg. Men det är också skönt när man kan ana våren redan i februari.

Vi befinner oss i årets pms-månader nu, inga beslut ska tas, jag ska sitta stilla i båten. Snegla över kanten ibland, ner i det svarta vattnet. Tänka på alla stora fiskar som inget känner till och hoppas att det finns en som kan svälja hela världens mörker.

Att skriva

Varje år tänker jag att det är i år jag ska skriva mer. Förra året blev det så i och med att den här platsen fick liv igen, så bevisligen är det ingen omöjlighet. Det behövs en plats - jag tänkte skriva "fysisk plats", för det är nästan så det känns - för att det ska bli något skrivet. Det blir som ett rum inuti mig som kan fyllas med något när jag vet att bokstäverna också landar någonstans. Man skulle kunna kalla det för ett syfte, men det känns för ambitiöst. Jag tror inte att jag har något egentligt syfte med att skriva här förutom att skriva. Jag hade kunnat länka hit från andra håll men det är något som hindrar mig, jag vill liksom inte koppla ihop det med att försöka nå ut, eller försöka roa, eller försöka synas. Samtidigt blir jag glad när jag ser att någon har varit här inne och läst.

I år ska jag också försöka skriva annat, jag har fått ett recensentuppdrag som känns väldigt roligt, för att recensera var under en så lång tid en stor del av vem jag var. Nu har jag inte recenserat böcker på tio år och det blir intressant att se hur mitt eget perspektiv har förändrats. Från att ha varit en pretentiös litteraturvetare i tjugoårsåldern till en förhoppningsvis något mer ödmjuk trettioåring med ett mer populärlitterärt material i bagaget. 

I samma takt som barnen växer och blir mer självständiga känner jag också hur delar av mig som har varit på paus vaknar till igen, det är en sådan lättnad. På ett sätt skulle jag vilja kasta mig in men samtidigt tänker jag att det inte är någon brådska. Det blir inte roligare av att det är många saker som pågår på samma gång. Att kalla det för ett nyårslöfte är att säga för mycket, men jag ska försöka hålla det här skrivande rummet öppet så länge det bara går.

Januari

Det har snöat i Göteborg och vinden ilar och kyler ner kinderna, det är långt ifrån -30 som det har varit hemma i Jakobstad idag men kallt nog för västkusten. Det är mysigt med snön, men blåsten kan jag vara utan. Jag kommer på att vi har en dubbelvagn som vi egentligen har slutat använda eftersom jag tycker att Lillcyklisten är stor nog att promenera till och från förskolan, men eftersom det tar en timme att gå vägen på egentliga tio minuter när det finns snöhögar att hoppa i och vind att klaga på testar jag, och jag orkar putta vagnen hela vägen upp på höjden. Det tar ändå länge att komma hem, allt möjligt ska förhandlas i förskolans hall innan vi kan börja gå hemåt.

Januari är en konstig månad, den hör liksom inte till på något sätt. Känns mest som en transportsträcka. Vi har varit sjuka hela jullovet och bara varit hemma, Cyklisten är fortfarande febrig och hemma från jobbet och egentligen vill man bara bort, någon helt annanstans. Önskar ibland att jag kunde koppla bort allt och åka på en charterresa till ett soligt land, men kommer inte för mig. Och dit det känns rimligt att åka (Danmark? Tyskland) vill man inte styra sig just nu för det är knappast varmt där heller.

Min strategi för att orka med vintern just nu är:

Yoga 

Läsa bra böcker

Ta bussen till jobbet så länge det är kallt

Träffa vänner

Inte reta upp mig på småsaker

Inte en jättebra plan, ganska diffust. Men tror grundtanken är att försöka gå in i mig själv istället för att suga åt mig av omgivningens (läs: familjens) upp- och nergångar. Försöka behålla fokus framåt liksom. Vi får väl se hur det går.