Familjekroppen

Det var en förlamande trötthet som slog sig ner i min kropp i helgen. Det började med att jag fick ont bak på ena hälen, plötsligt och utan förvarning, och att jag haltade runt på jobbet. Jag har hunnit tänka nu är det jag som blir utmattad det är så här ser börjar men kanske inte riktigt ändå, det känns inte som om jag är vid vägs ände direkt. Däremot tror jag att det gångna året kom ikapp och att jag behövde falla ihop en aning, säga orimliga saker åt Cyklisten som mest lyssnade och lät mig falla ihop, och det känns ju alltid så mycket bättre efteråt. Att få säga du blir faktiskt så jävla jobbig när du är sjuk och mena allvar men också skratta lite. 

Familjekroppen är ens egen kropp, det kommer jag inte ifrån. Är en kroppsdel sjuk eller trasig kan inte testen av kroppen fungera som vanligt. 

Det jag mest tänker på nu är att yoga och läsa böcker. Att sträcka ut kroppen och bädda ner sinnet. Jag tror jag hade mått bra av att cykla och jogga, men vädret tillåter det inte just nu, och jag är kluven till den annalkande kylan. Det är vackert att januari kan få vara vacker i en ganska ful vinterstad som Göteborg. Men det är också skönt när man kan ana våren redan i februari.

Vi befinner oss i årets pms-månader nu, inga beslut ska tas, jag ska sitta stilla i båten. Snegla över kanten ibland, ner i det svarta vattnet. Tänka på alla stora fiskar som inget känner till och hoppas att det finns en som kan svälja hela världens mörker.