Men jag har känt mig ganska utsliten. Märker att jag inte orkar med barnens konstanta pladder och höga ljud på samma sätt, och mitt tålamod är sämre än vanligt. Det är en så tråkig tid den här tiden på året för det finns ingen vårvinter, men luften klyver ens hudceller i atomer när den blåser från nordost och till och med kunder som turistar från Norrland klagar på hur kallt det är.
Min överlevnadsstrategi har varit det vanliga: att göra yoga nästan varje dag (korta pass efter att barnen har somnat), läsa bra författare (Eleanor Catton, Kate Morton), dricka god öl (allt från Stigbergets) och framför allt, sova. Barnen har haft en period på nästan en månad då de har sovit nätterna igenom, de vaknar visserligen fortfarande okristligt tidigt varje morgon men fram tills dess sover de. Det är obeskrivligt underbart. Samtidigt gör det mig girig, när jag vaknar på morgonen tänker jag ibland: snart är det kväll igen. Och inte på ett utmattat sätt, utan av längtan.
Förhoppningen är dock att det tilltagande ljuset ska minska på sömnbehovet en aning. Jag vill nu tänka på:
Spirande frön
Långa eftermiddagar på innergården
Barn som tar skorna på sig och går ut
Balkongen
Möta upp någon på en uteservering efter jobbet
Jogga i skogen
Det lär väl bli takatalvi igen [sic!] men man kan ju alltid hoppas.
