Måndag

Alla dessa känslor som en mamma låter flöda genom kroppen, för barnen kan inte känsloreglera, man är navet och ett kluster av känslor ska passera varje dag, fångas upp, göras mjuka och lena, släppas vidare.

Men helgen var fin. Ordnade ett litet mysigt femårskalas, njöt av höstfärgerna, paraderade min skarf, lånade hem ytterligare en roman av Elizabeth Strout eftersom bokklubben ville ha mer efter Oh, William.

Kände mig inte helt utmattad efter helgen, små glädjeämnen osv. Nu ny vecka med vab och medarbetarsamtal och hej kom och hjälp mig.

En scarf

Jag ska vira in mig i min scarf när den är klar, den ska värma min hals, den ska kapsla in min stress, den ska vara så mjuk mot huden. Så mjuk som en it-scarf kan vara, den tar bara tre, kanske fyra dagar att sticka, det tar inte ens en vecka att göra ett restgarn till något som var och varannan göteborgare har virad runt halsen i höst.

Dagarna går, mörkret kommer, kalendern fylls, någon är för trött, någon annan åker bort, åh är du också sjuk jag ska ringa in någon men vem ringer in en vikarie för mamman? 

Min vikarie ska ta hand om mig, låta mig sjunka ner i ett varmt bad och räcka mig ett glas vin och en mörkchokladpralin, säga: ja du är oumbärlig men ikväll låtsas vi som om du kunde bytas ut mot vemsomhelst! Kasta kalendern i badvattnet, svälj dina påminnelser med en klunk vin, sänk huvudet under ytan (men glöm inte att hålla andan).

Den når bara två varv runt halsen, men sinnebilden är: omsluten, värmd, trygg. Kanske är det därför så många vill ha den just nu. Något som håller ihop mammorna så huvudena inte trillar av.

Deborah Levy

Det är väl så att ens besattheter förändras när man blir äldre. En del besattheter växer man ifrån (romaner som använder fotnoter för att berätta parallella historier, Haruki Murakami mm), andra växer med en och kommer aldrig riktigt att släppa taget (Paul Auster). Men det uppstår också nya, och min nyaste besatthet är den sydafrikansk-brittiska författaren Deborah Levy. Hon skriver med en klarhet som samtidigt döljer så mycket, att gå in i hennes texter känns som att ta ett steg in i hennes medvetande, samtidigt som hon lyckas bibehålla sin integritet.

Jag läser just nu The Cost of Living, den andra delen i hennes självbiografiska trilogi, och jag läser den som en pralin till kaffet. Jag behöver låta det jag läser sjunka in, försöker att inte läsa för mycket åt gången. 

Levy skriver mycket om Gertrude Stein och Marguerite Duras, jag har bara läst Duras Älskaren och minns det som att jag blev besviken, mina förväntningar var säkert helt felaktiga. Men nu inser jag att jag behöver försöka igen så jag köpte Att skriva på Bokmässan och hoppas på att bli omvänd. Kanske på att få en till besatthet.