Det nya vildare året

Vad hände? Jag försvann in i ett töcken av julschemaplanering, julhandel och jullovströtthet. Idag vaknade jag på dåligt humör, jag har haft ont i höften i några dagar och inatt väckte den mig, dessutom tjafsade vi hemma igår kväll och känslan hängde liksom kvar. Nu är jag precis hemkommen från en heldag på jobbet som jag trodde skulle bli seg pga inte den mest hektiska perioden i bokhandeln, men hade flera fina samtal med stammisar som gjorde att jag istället känner mig påfylld med energi. Eventuellt bidrog den stora frukosten jag åt på Antikhallarna innan jobbet också till känslan av att ligga lite på plus.

Jag har bytt webbläsare från Chrome så kommer inte åt mina bilder i detta nu, men tänk er: 50 cm snö i Göteborg, minus 10 grader och vindstilla. Det har varit så vackert och det hjälpte skjutsa mig över puckeln som kommer efter julledigheten. Fast nu finns en risk för att jag halkar ner i ett hål istället eftersom snön håller på regna bort samtidigt som det fryser på på natten. Tänkte för första gången i mitt liv att jag kanske borde köpa broddar.

Nytt år, ny månad, samma människa. Men minns ett samtal jag hade med M i mellandagarna, efteråt kom vi inte ihåg vad våra nyårslöften skulle bli men jag har en känsla av att det handlade om vildhet. Kanske blir 2026 året då jag blir lite mer vild.

Att skriva text om text

Jag läser och hostar och skriver och får ett mail med feedback på en text jag skrivit, det är väldigt snälla och upplyftande ord och på något sätt är det som om de betyder ännu mer nu? För det är så mycket svårare att skriva litteraturkritik nu, efter att ha haft ett uppehåll på mer än tio år, läst hundratals böcker, insett vidden av min egen okunskap och nyanserna i resonemang och vinklar. Sett armbågande kritiker klättra sig uppåt och kanske inte alltid förvalta sina positioner på ett respektingivande sätt. 

Vad jag försöker säga är att jag har blivit betydligt mer ödmjuk inför att det finns olika sätt att läsa texter, men att det också har gjort mig ängsligare. Inte kring mina egna åsikter, men kring om jag kan uttrycka dem så att det blir begripligt. Det är lätt att skriva ner något man inte tycker om. Det är också lätt att hylla något man tycker om. Det finns många fina ord och begrepp man kan ta till men de bygger också lätt upp en mur mot den som läser texten. 

Jag vill inte bygga mig ett slott av ord som får mig att framstå som intelligent, men det är otroligt lätt att halka in på det spåret. Man trasslar in sig i eleganta resonemang och bländas av ordens utseende i dokumentet. 

Jag har insett att jag behöver skapa mig en bild av vad jag tycker att litteraturkritik ska vara. Eller vad det är för mig. Och jag har absolut inte landat någonstans än, men det jag försöker luta mig mot är att recensionen är en (min) blick på texten, en blick som förhoppningsvis är beläst och som kan kontextualisera. Att det är en text i sin egen rätt men att den behöver vara medveten om vem som är mottagaren, det är skillnad på att skriva kritik för en dagstidning och en tidskrift. Men också, att en kritisk text i de bästa av världar ger den som läser något, inte bara som en reklamtext för boken i fråga, utan att också läsandet av recensionen ska ge något. 

Som sagt, det är lätt att bli ödmjuk inför uppgiften.

Men känslan av att få skriva igen, den är omtumlande och underbar och det finns inget som går upp emot att ha en hetsig deadline som får mig att febrigt försöka hitta orden.

Måndag

Alla dessa känslor som en mamma låter flöda genom kroppen, för barnen kan inte känsloreglera, man är navet och ett kluster av känslor ska passera varje dag, fångas upp, göras mjuka och lena, släppas vidare.

Men helgen var fin. Ordnade ett litet mysigt femårskalas, njöt av höstfärgerna, paraderade min skarf, lånade hem ytterligare en roman av Elizabeth Strout eftersom bokklubben ville ha mer efter Oh, William.

Kände mig inte helt utmattad efter helgen, små glädjeämnen osv. Nu ny vecka med vab och medarbetarsamtal och hej kom och hjälp mig.

En scarf

Jag ska vira in mig i min scarf när den är klar, den ska värma min hals, den ska kapsla in min stress, den ska vara så mjuk mot huden. Så mjuk som en it-scarf kan vara, den tar bara tre, kanske fyra dagar att sticka, det tar inte ens en vecka att göra ett restgarn till något som var och varannan göteborgare har virad runt halsen i höst.

Dagarna går, mörkret kommer, kalendern fylls, någon är för trött, någon annan åker bort, åh är du också sjuk jag ska ringa in någon men vem ringer in en vikarie för mamman? 

Min vikarie ska ta hand om mig, låta mig sjunka ner i ett varmt bad och räcka mig ett glas vin och en mörkchokladpralin, säga: ja du är oumbärlig men ikväll låtsas vi som om du kunde bytas ut mot vemsomhelst! Kasta kalendern i badvattnet, svälj dina påminnelser med en klunk vin, sänk huvudet under ytan (men glöm inte att hålla andan).

Den når bara två varv runt halsen, men sinnebilden är: omsluten, värmd, trygg. Kanske är det därför så många vill ha den just nu. Något som håller ihop mammorna så huvudena inte trillar av.

Deborah Levy

Det är väl så att ens besattheter förändras när man blir äldre. En del besattheter växer man ifrån (romaner som använder fotnoter för att berätta parallella historier, Haruki Murakami mm), andra växer med en och kommer aldrig riktigt att släppa taget (Paul Auster). Men det uppstår också nya, och min nyaste besatthet är den sydafrikansk-brittiska författaren Deborah Levy. Hon skriver med en klarhet som samtidigt döljer så mycket, att gå in i hennes texter känns som att ta ett steg in i hennes medvetande, samtidigt som hon lyckas bibehålla sin integritet.

Jag läser just nu The Cost of Living, den andra delen i hennes självbiografiska trilogi, och jag läser den som en pralin till kaffet. Jag behöver låta det jag läser sjunka in, försöker att inte läsa för mycket åt gången. 

Levy skriver mycket om Gertrude Stein och Marguerite Duras, jag har bara läst Duras Älskaren och minns det som att jag blev besviken, mina förväntningar var säkert helt felaktiga. Men nu inser jag att jag behöver försöka igen så jag köpte Att skriva på Bokmässan och hoppas på att bli omvänd. Kanske på att få en till besatthet.

 

Friheten

Det nya, att stå och vänta på sjuåringen som cyklar hem från sin kompis där han numera är varje tisdag efter den gemensamma finskalektionen dit de får åka skolskjuts. Bra att balansera upp finskan med lek hemma hos bästa kompisen tänker jag.

Ibland hämtar vi honom, ibland får han cykla själv som idag när Cyklisten hämtar honom men sen cyklar vidare på andra ärenden. Det är precis lagom långt och egentligen bara en bilväg som ska korsas, jag tänker att den friheten är viktig att få redan som liten, att känna att man kan trots att man är liten. Att man får vara ensam men på sitt revir. 

Samtidigt står jag klistrad vid köksfönstret och spejar, vet ju hur svårt det är att få loss honom från leken, vet att det kan dröja. Och trädet utanför är fortfarande fullt av gröna löv som nästan helt skymmer sikten mot gården och jag påminner mig om att det inte bara är viktigt för den som är liten med friheten, utan också en bra övning för den som är stor.

Brontë

Köpte en keps, köpte en bok som jag behöver förbereda mig på att läsa. Ordnade fyra författarbesök med fyra olika förlag och sex olika författare, gick på festen med F som är så hypead men som ju är ett stort rum fullt med folk som dricker ganska ointressant öl. Träffade en vän, gick och lade mig på hotellet i kvarteret bredvid och sov för få timmar. 

När jag kom hem på lördagen var jag så trött och Cyklisten var också så trött och det enda vi orkade med på kvällen var att se halva Döda poeters sällskap, dricka lite öl och sova sova sova. Avslutade söndagen med att äta havrepannkakor med chevre, rödbetor, valnötter och honung ja kanske två för många. Nu sitter jag däst och faktiskt lite utvilad och planer brevid barnen som snart ska sova.

Så skönt det kan vara att göra absolut ingenting efter att man har gjort lite för mycket.