Att säga saker högt

Det finns saker man tänker att man ska säga, nu säger jag det.

Man kanske förbereder sig, tänker att om jag verkligen tänker igenom det innan då kommer det att låta rimligt, det kommer inte uppfattas som kritik, eller som att jag är passivt aggressiv, jag kommer att få ett sakligt bemötande, en förstående nick.

Men sen gör man inte det. Man säger inget annat istället utan är bara tyst. 

Det lätta är att säga du borde berätta det för hen, ni borde prata om det, hon borde säga det högt.

Igår glömde jag bort en bokad läkartid, det var inget viktigt utan bara en uppföljning, men det fick mig att inse att det är nära ytspänning på vattenglaset nu. Jag behöver ta ett steg tillbaka, fundera på vilka saker jag inte kan göra, både på jobbet och i vardagen. På listan står nu:

- påminna om läxläsning

- se till att barnen borstar tänderna varje kväll

Vissa saker i vardagen tror jag inte uppfattas som jobbiga.

Att förflytta föremål eller människor (barn), det som inte syns. Jag är inte transportmedlet utan bränslet som får transportmedlet att röra på sig, det som sedan förångas och uppgår i atmosfären, det som ingen ser och ingen vill åtgärda men som alla vet finns där.

Saker jag inte vill veta

Jag ska titulera mig själv för en text, det ska göras "sakligt eller mindre sakligt" och jag kan inte komma på vad jag ska skriva i någon av versionerna. Bokhandlare och recensent? Det låter så torrt att man skulle kunna använda det för att suga upp fukt. Men vad skriver man? Det är som om jag har förlorat förmågan att skriva med glimten i ögat. Ironin i att ha skrivit en text inom utsatt tid men att sen tveka med att skicka in den på grund av detta.

Jag läser Deborah Levys Things I Don't Want to Know och The Cost of Living och undrar hur man lär sig skriva så, hur hon kan göra texten så luftig men ändå fylld med mening. Jag åker med Minicyklisten till barnakuten, allt är bra, huvudet är okej och han får en colaisglass som han uppmanas äta upp i lugn och ro, vi behöver inte ens träffa en läkare. På natten drömmer jag mardrömmar om sjukdomar och diagnoser. 

På helgmorgnarna sitter jag kvar i köket och dricker mitt kaffe samtidigt som jag läser, och ibland, kanske varannan morgon, skriver jag. Det är de där morgontankarna som kanske inte är briljanta, men som ändå finns där lite mer i egen rätt, innan dagen har genomsyrat dem och gjort dem till något annat. Det blir kanske ett stycke, två om det känns bra. Som alltid tänker jag det kanske kan bli till något och som vanligt kommer det inte att bli till något men bara vetskapen om att fingrarna hamrar på tangenterna gör något med mig. Det är ju det här jag har saknat. Det är äntligen tillbaka. 

Bokhandlare som äntligen skriver igen

Kämpa sig mot ljuset

Kaktusen vill uppåt, den är mer än dubbelt så hög som när jag köpte den. Den här tiden kan man ha persiennerna uppdragna, det är för ljust för att grannarna ska se in om eftermiddagarna men solen går ner bakom hustaken så man inte får den rakt i ögonen när man sitter i soffan. Varje år glömmer jag att det är den här tiden växterna på balkongen är som vackrast.

Jag stickar vidare på tröjan, till Cyklisten denna gång, en gråmelerad historia som doftar fårull så starkt att jag emellanåt undrar om Cyklisten kommer vilja ha den på sig. Tänk att ullen fortfarande kan dofta så djuriskt. 

Den här veckan var motig, jag har varit både trött och stressad och bitvis omotiverad. Men jag har också hört samma sak från andra, att detta var veckan då vardagen slog till som en käftsmäll. Plötsligt kände man mörkret om kvällarna, det är inte nådigt. 

Jag drömmer om: den där helgen vi har pratat om, att åka bort tillsammans med några andra trötta mammor, kanske mot Danmark, vi får se. Vi får försöka kämpa oss mot ljuset på något sätt.

Augustilista

Hur var augusti?

Spretig och något av en långsam krasch in i vardagen, men i efterhand mer en rädsla för krasch än verkliga blåmärken. Segling och semesterfamilj och en känsla av att kroppen hör hemma i kvällssolen.

Månadens jobb

Jobbstart naturligtvis men mest tankar kring en recension jag håller på skriva om en bok som landade precis rätt i mig. 

Månadens extra

Havet, det var så mycket med havet denna månad. Hur sältan stannar på huden, hur lyckan kan välla in i kroppen av att kliva ner i det från en badstege i blåsten.

Månadens festliga

Noll fest för egen del tyvärr, bara barnkalas. 

Månadens tv

Den utdelade dokumentären om Paul Simon som finns på Svtplay träffade mitt i hjärtat, se den!

Månadens plagg

Kjolen jag hittade (för inte en jättebilligt peng) second hand precis innan semestern, har använt den massor och blir så glad av mönstret! Men också tröjorna jag stickade åt barnen som de hade på sig varje dag under seglingen.

Månadens film

Kommer verkligen inte på någon särskild som är värd att nämna.

Månadens böcker

Julia Phillips roman Bear om två systrar som bor på en ö tillsammans med sin sjuka mamma som de tar hand om när en björn plötsligt syns till och börjar påverka dem med sin närvaro. Den fick mig att drömma om björnar, höll kanske inte riktigt hela vägen men var väldigt stämningsfull!

Månadens scen

Ingen kommentar

Önskningar inför kommande månad?

Att jag ska försöka hålla i den här känslan av att ha landat lite i mig själv. Försöka att inte tappa bort mig i vardagens tusen projektledningsfällor. 

Det vänder

Nu ska jag inte glömma bort att det om ungefär en månad är dags att ordna nästa barnkalas, men efter idag kan jag nästan tycka att det är lite... vågar man säga det... kul? Det är väl nåt när barnen blir större och inte beter sig fullt lika oberäkneligt, och när barnet bara vill bjuda fyra kompisar och kompisarna trots sockergalenskap ändå liksom är rimliga? Är det verkligen så att sjuåringar är rimliga?

Min vän som är mamma till en av kompisarna på plats och som bistod med handräckning, moraliskt stöd, sällskap och skvaller sa också att det känns som om hon har kommit ut ur en torktumlare nu när barnen plötsligt är fem och sju. Vad var det som hände? I efterhand är det så klart mycket man saknar, och omständigheterna runt omkring (pandemi, flyttar, utbrända partners) påverkar naturligtvis oerhört mycket. Men jag tänker ändå tillåta mig att känna en viss lättnad nu. Stora barn, stora problem osv men där emellan går det ändå att resonera med dem, i alla fall med den äldre. 

Hursomhelst är det väldigt skönt att göra en bock på listan bredvid sjuårskalas. Nöjt barn, nöjd mor.

En drömvardag

Om det hade varit ekonomiskt möjligt hade jag velat ha en ledig vardag varje vecka, helst på fredag. En dag för att ordna med saker hemma - sånt som inte är rofyllt när resten av familjen också är ledig. Rensa ut gamla kläder, gömma undan leksaker som det inte längre leks med, tvätta fönster, torka damm, baka purjolökspaj. Jag whatsappade med en kompis om detta, radade upp allt jag hade gjort igår när jag fortfarande var sjuk men uppenbarligen var på bättringsvägen. Lite överdrivet skrev hon som svar och jag höll först med, vem blir jag egentligen när jag är ensam hemma? Men efter att ha tänkt på det en stund blev jag tvungen att kontra med att jag faktiskt tror att det är vila för mig. 

Det jag gjorde igår var inget jag gjorde för att jag kände att jag borde, utan för att jag ville. Att metodiskt sortera igenom gamla handskar och mössor, att frigöra utrymme samtidigt som jag lyssnar på musik eller en bok, det känns som ett optimalt sätt för mig att varva ner. Det kräver förstås att det inte är andra saker som stressar mig, och att det går att göra ostört. Med kaffepauser, med tv-pauser, helt utan tvång. Antagligen finns det något lutherskt som spökar i det här, men för mig är det här med att kunna göra något metodiskt och från början till slut otroligt avkopplande, och då spelar det inte så jättestor roll vad det är.

Resultatet är att jag går in i helgen med ro i kroppen. Jag vet att vi inte behöver lägga halva lördagen på att städa och fixa och planera och det är så otroligt skönt. För naturligtvis finns det oavsett andra saker som behöver fixas och planeras, båda barnen behöver akut nya skor till exempel, och det ska fixas tårta till barnkalas osv osv. Men det är liksom lagom. Om det utöver det dessutom hade behövt städas, tvättas, ordnas i barnrum, ja då hade jag känt mig stressad. 

Nu är det förstås inte praktiskt möjligt för mig att vara ledig en dag i veckan så den drömmen får helt enkelt finnas där som en hägring vid horisonten.

En födelsedag

Andra dagen hemma med ond hals och feberkänsla, förmiddagen var som vanligt behaglig men så fort klockan passerar 13 börjar det krypa i kroppen på mig. Jag vet inte om det är samma sak för andra, men det spelar ingen roll varför jag är ledig, eftermiddagen är alltid den svåraste tiden på dagen att sitta sysslolös. 

Sånt man kan göra då: skörda tomater (för tidigt), plocka blommor på balkongen, förbereda söndagens 7-årskalas. 

När jag kommer ut genom entréporten slår värmen emot mig, så outhärdligt det är att ha temperaturväxlingar i kroppen samtidigt som det är över tjugo grader ute. Det är en känslornas dag, en lycklig nybliven sjuåring vill hem för för att bygga sitt nya Lego, en avundsjuk nästanfemåring svär och slåss för att det inte är hans födelsedag. Sen när det lugnar sig, medan byggandet pågår, ett rop från det andra rummet:

Tack mamma för presenten!

Lite senare, varsin spontankram till mig och Cyklisten. Ibland fattar man rätt presentbeslut, som att bara ge en stor (dvs. dyr) legogrej istället för fem andra saker som barnet inte hade blivit glad över. Ibland behöver man som barn också veta att det kan vara så att man kan få precis det man önskar sig.