Januari

Jag skrev precis ut utkastet till hemtentan som ska lämnas in på fredag, jag sitter vid ett bås i den tysta läsesalen på universitetsbiblioteket och utanför fönstret har nästan all snö smält bort. Januari är inte den muntraste av månader, och mindre munter blir den av att det inte ens är vinter. Tankarna snurrar, dagarna går, och samtidigt kommer sommaren närmare och det känns nästan lite som förr - vad ska jag göra i sommar egentligen? Jag är fortfarande anställd på min tjänst i Göteborg, men samtidigt känns det ganska märkligt att tänka sig att jag skulle "sommarjobba" där och ta en paus från min studieledighet. Men något ska jag göra, studieledigheten tar ju faktiskt en paus i och med vårterminen. 

Det är så dumt att behöva fatta liknande beslut den här tiden på året då hjärnan trögt tröskar på i en energifattig dimma och det allra enklaste är att bara drömma sig bort till någonting helt annat. I år kan jag inte påstå att jag har något egentligt nyårslöfte, men tre saker har jag förändrat/börjat på och det är:

1) Jag har avinstallerat Instagram. Bestämde mig för att inte kolla flödet under julen och när lovet var slut tog jag resolut bort appen utan att ens kolla vad som hade hänt. Lite fomo har jag allt, men mest känns det faktiskt jätteskönt. Får se hur länge det håller.

2) Jag har nu i en vecka gjort Yoga with Adrienes 30 days of yoga. SÅ SKÖNT. Jag har otroligt ont i magmusklerna men efter att sitta på röven hela dagarna behöver jag verkligen röra på kroppen.

3) Jag och Cyklisten har slagit upp precis alla dörrar och fönster för framtiden. Jo, vi bor i Umeå, och tanken är att vi ska bo här. Men i något skede var det som om det blev en låsning och det som kändes kul med att flytta hit kändes plötsligt bara jobbigt. Jag har ingen aning om vad det innebär i praktiken, men det känns viktigt och bra att på allvar se på vilka möjligheter som finns och inte bara ha meningen "vi kan ju alltid ändra oss" som en brasklapp utan innebörd.  

Om att gå, och kanske gå vidare

Igår var jag ensam ute på promenad efter att jag lämnade O på förskolan (och innan de ringde och meddelade att han eventuellt var magsjuk, men det är en annan historia). Det var ungefär fem minusgrader och alldeles klart, vackert på alla sätt. Men jag hade ändå en ångestklump i magen under hela promenaden. 

Ju längre tid som går inser jag hur tuff den första tiden hemma med O egentligen var. Det handlar inte så mycket om det faktiska: att vi sov väldigt lite t.ex., det hade jag ändå räknat med. Att hela det första halvåret skulle präglas så mycket av en dålig upplevelse av förlossningsvården hade jag däremot inte trott. 

Jag minns så tydligt hur det plötsligt vid ungefär sex månader hände något - jag tittade på O och insåg att han var mitt barn och att jag tyckte väldigt, väldigt mycket om honom. Innan det var det på något sätt mer av nödvändighet som jag tyckte om honom, det kan säkert låta konstigt om man inte har varit med om det själv, men för mig kändes det inte ens problematiskt, inte förrän känslorna ändrade karaktär. 

Jag tror så här: det som hände när han föddes, det som inte hände när han föddes, det någon sa, det någon inte sa, den hjälp vi inte fick, den hjälp vi fick för sent - allt det gjorde att det tog mycket längre tid än nödvändigt för mig att knyta an till honom. När jag nu sätter den ena foten framför den andra och går samma vägar som jag gick tusen och åter tusen gånger förra vinter så återupplever jag den där första perioden. Steg för steg. Väg för väg. Och jag hoppas att det ska göra något med mig. Att jag ska kunna gå bort den där klumpen i magen, förr eller senare.

Den gråaste månaden

Det är november, snart december och det är grått och mörkt och motigt. Även om jag längtar efter julen nu längtar jag nästan ännu mer efter tiden efteråt, med snön och ljuset och kylan i kinderna. 

Jag läser och läser och diskuterar, har hittat en grupp människor som jag gärna umgås med samtidigt som jag studerar, vi utbyter irritationer och texter och ses under både formella och informella former. Det är skönt. Ett sammanhang som ger naturliga sociala sammankomster, det har jag saknat. Jag har också börjat jobba lite, i en vikariepool för biblioteksassistenter. Hittills har jag bara jobbat ett pass, men har redan två till inbokade. Så ovant att byta från försäljartänk till bibliotekarietänk, men det kommer säkert småningom. 

Det går ju att vara social också när man har ett barn, det är en skön upptäckt. Efter att jag slutade amma nån gång i somras och O började på förskolan under hösten har det blivit lättare och lättare att göra saker på egen hand. Det behövs.

Som i morse innan vårt studiebesök på Hovrätten: sitta på ett nästan tomt café och plugga i lugn och ro i en timme. Magiskt!

En vecka

Vi går på studiebesök och jag upptäcker att det finns bibliotek jag inte har reflekterat över. Med personal som är engagerad och verkar brinna för sina jobb. Det är befriande. Det är inte en ny värld för mig eftersom mamma är bibliotekarie, men det är nytt att jag också är en del av den.

Jag kommer hem, försöker läsa, men frestelsen att göra allt det andra som vanligtvis är trist - städa, diska, tvätta - när ingen annan är hemma tar över och det är så skönt med lugn och ro. 

När mormor dog fick alla välja några föremål och kläder bland alla hennes saker, med mig följde bland annat en tvådelad dräkt i sidenliknande tyg. 

Barnets kläder luktar illa, jag slänger dem i tvättkorgen. Tänker sedan hänga in mormors dräkt i garderoben, garderoben som också är barnets rum. Jag känner doften när jag för klädhängaren mot stången, en doft av mormor. Som nu ska finnas där bredvid hennes sovande barnbarnsbarn, han som är döpt efter min morfar.

Nu?

När jag skriver hemtenta och avundsjukt ser mitt instagramflöde fyllas av bilder från Bokmässan. Att Bokmässan pågår just nu gör att det verkligen blir tydligt att hösten har hunnit längre här i Umeå än i Göteborg, för under tidigare bokmässor kommer jag ändå ihåg att det har gått att stå utomhus och smutta på ett glas vin vilket inte känns så väldigt tänkbart här just nu.

Jag sitter vid ett skrivbord i en läsesal på Universitetsbiblioteket och trivs, trivs, trivs, till och med med den torra hemtentan. Den där världen jag hamnar i när jag släpar med mig allt möjligt och gör mig hemmastadd, och faktiskt blir lite mer skärpt av att alla runt mig åtminstone ser ut att jobba jättehårt. 

Hittills hade jag sett framför mig att folkbiblioteket eller skolbiblioteket skulle vara den bästa tänkbara arbetsplatsen, nu börjar jag inse att det också är möjligt att jobba på universitetsbibliotek. 

Igår klippte jag av ca 10 cm av mitt nästan midjelånga hår och känner mig nu så mycket fräschare. 

Allt jag tänker på just nu, samtidigt långt ifrån allt, men att hinna med och skriva kräver momentum, så jag vågar helt enkelt inte redigera mig själv eftersom nästa tillfälle kanske kommer först om en månad.

När?

När ska jag hinna skriva? Mellan föreläsningar (är tillbaka där nu, så konstigt och så rätt på samma gång), läsning av torr kurslitteratur, lämning och hämtning på förskolan, matlagning, disk, prat med den jag är tillsammans med.

Oklart. Bara vecka två på detta nya liv ännu så det kan ge sig småningom.

Men så det är klargjort har jag inte slutat skriva, måste bara göra det i exempelvis grupparbetesformat (...) en tid framöver.

Märkligheter

När vi flyttade hit till Umeå för drygt ett år sen tänkte vi att vad fasiken, vi kan väl lika gärna göra allt på samma gång: flytta, byta jobb, och få barn. Lika bra, liksom. Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte var så smart. För oavsett om reaktionerna är positiva eller negativa på förändringen/förändringarna är det så gott som omöjligt att veta vad jag reagerar på, vilket gör det svårt att avgöra vad nästa vettiga steg är. 

Det känns ändå rätt skönt att det ska bli höst nu, trots att hösten också för med sig en massa nya saker. För mig studier och eventuellt extrajobb, dessutom ett litet barn som ska gå på förskolan. 

En ettåring. Bara åtta dagar kvar så har jag en ettåring.