Från det man längtat efter till något annat

Det är en puckel som är jobbigt att ta sig över, övergången från högsommar till sensommar. Den känns fysiskt, min motvilja mot mörkret, tanken på att vi ska gå flera månader in i gråblåst och regnväder och längta efter det som är nu. Nej, jag vill inte! Jag blir som ett barn (passande nog som mitt eget snart fyraåriga barn är just nu) som bara vill sätta sig på tvären. 

Men parallellt med detta känner jag också något annat, jag kan till exempel komma på mig själv med att drömma om nybakt bröd med smör som smälter och en varm soppa, eller om rött vin och murriga färger och orangea löv mot kvällsmörkret. 

Det finns som tur några händelser som markerar den här övergången på ett fint sätt, den första är Lillcyklistens födelsedag som infaller precis nu i brytpunkten. Det andra är Bokmässan som liksom ramar in hela förändringen. 

Ikväll hänger jag upp guldbokstäverna i papper ovanför köksbordet och imorgon ställer vi väckarklockan en kvart tidigare. På samma sätt som jag längtar efter allt som har med sommaren att göra har det så klart längtats något enormt till morgondagen, nedräkningen började för flera veckor sen, för innan en sensommarhöst ska det fyllas sex år och det med besked.