Skrivstressen är nedlugnad, gräset är klippt, Harryn är Pottrad. Vad gör man då? Jo, man åker till Raseborgs krona för rekreaschon (som vår gymnasierektor uttryckte det) och träffar vänner som inte har skådats på år och dar. Känns det som.
(Men så är det det där med att saker och ting verkar vilja få en att inse att magkänslan kanske var rätt i alla fall, papper hopas och kurser ställs in och man frågar sig lite lojt och inte alls med panik i bröstet: vad är det egentligen jag håller på med? I livet alltså. Sådant smått kan man ju alltidgrunna på. Lite så där på kvällskvisten när man inte alls är stressad utan helt avkopplad. Jo.)
Man kanske hoppas att de där vännerna man inte har skådat på år och dar ska ha en magisk förmåga att lugna ens nerver och säga sånt som att det ordnar sig knappast men det blir nog bra ändå.
