Grus

Grus i ögonen. Nu exploderar stan i fina blommor och väldigt mycket pollen och jag stannar kanske inne denna varma och soliga dag för jag ser ju inte vart jag går.

Grusade planer. Jag försöker tvinga mig själv till ödmjukhet inför att en resa bara är en resa och att världen inte går under om den inte blir av.

Grus grus. Trana på latin. Det är nu de hänger vid Hornborgarsjön. Tur att någon har vett att dansa.

Just nu

För några veckor sedan var det flera bokbloggare som gjorde en just nu-lista, tänker att det kan passa bra en slö fredag som denna. Slö för att det enda som står på agendan är att byta lakan, och för att det är dagen före helgjobb. Skönt. Jag lyssnar in mig på The Dø som jag har missat kanske för att jag i min naivitet trodde att det var ett death metal-band. Hahaha. så fel man kan ha. Lyssna till exempel här om du inte tror mig. Poppigt och vårigt tycker jag. Nåväl, jag utlovade lista och lista ska det bli.

Macfarlane skriver till fots

Vid sängen: Robert Macfarlanes The Old Ways. A Journey on Foot som handlar om fotvandrande. Jag kan inte få nog av böcker som handlar om gående i olika former! Det är ett konstigt intresse kan jag själv tycka ibland, och jag försöker sätta fingret på vad det är med gåendet i bokform som tilltalar mig så ofantligt. Jag tror att det är något med förändringen som man knappt märker när man går, att man plötsligt befinner sig i en ny geografi. Den gode Robert sätter fingret på något viktigt när han skriver följande:

     For some time now it had seemed to me that the two questions we should ask of any 

    strong landscape are these: firstly, what do I know when I am in this place that I can know

    nowhere else? And then, vainly, what does this place know of me that I cannot know of 

    myself?

Mmmm. Vackert och sant och väldigt intressant.

Vid soffan: En Lonely Planet-guide till Lissabon (!) och Sara Stridsbergs Beckomberga. Ode till min familj.

På jobbet: Ingen särskild jobbläsning just nu (who am I kidding, all läsning är jobbläsning...) men många nyheter på ingång.

Utmaningsbok: Ingen särskilt där heller, min senaste utmaning var Thomas Manns Bergtagen  och jag hämtar mig fortfarande... utmattningsbok kanske det borde kallas?

Borde börja med: Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann som jag köpte på bokmässan i höstas.

Längtar efter att få läsa: Hans Falladas Ensam i Berlin som eventuellt får följa med mig och Lonely Planet-guiden senare i vår. Jag är också sugen på att läsa mer av Ian McEwan, kanske Atonement. Jag tyckte verkligen inte om filmen (för lång, för mycket krig, för mycket Kiera Knightley) men är så full av beundran för hans språk och författarskap att jag just nu vill läsa allt han nånsin har skrivit. Kanske det också blir en resebok...

Senast köpta bok: Det blir en hel del köp på jobbet, men den senaste bok jag köpte någon annanstans ifrån var Karolina Ramqvists Den vita staden som jag läste ut så snabbt att jag inte ens hann lägga upp det på bloggen. 

Skulle vilja köpa: Min kära vän Martinas debut A som kommer ut om ett par veckor! 

Först och sen

Jag vaknar, av mig själv. Maler kaffebönor, gör äggröra. Inte kokt ägg, inte när jag är ledig. Små tecken som får mig att förstå att jag inte ska tänka vardag. Jag äter frukost framför teven, ser på något. Sträcker ut lemmarna, nej, kurar ihop mig under filten. Utanför lyser solen.

Jag går. Jag lyssnar och jag går. Genom stan, mot nånting. Kanske som idag, mot vallokalen. Jag ger min röst, tackar och bockar, går ett varv genom Åhléns. Känner på tyger, lyfter på koppar. Köper ingenting. 

På vägen hem går jag en omväg och hittar någon gata jag inte har gått på förr, jag köper en glass på 7-Eleven och en tant ler mot mig när jag långsamt äter upp den medan jag stegar framåt. Hemma maler jag kaffebönor igen. Sätter mig till rätta i soffhörnet och läser. En halvtimme, en timme, en och en  halv. 

Kanske när det börjar bli tidig kväll att jag är lite hungrig. Då gör jag en paj. Steker purjolök och spenat. Förgräddar pajskalet. P1 i öronen, diskar undan samtidigt.

Det där att man själv skapar mellanrummen mellan sina handlingar, att man vilar mellan någonting man själv har tagit initiativ till. Kanske är det definitionen av ledighet. 

Förändring

Det övergår från det ena till det andra så sömlöst att det är svårt att upptäcka skillnaden. Jag talar inte om vinter och vår, nej. Utan om förkylning och pollenallergi. Koherens, oavbrutenhet. Subtilitet? Jag väljer att betrakta förändringen som poetisk snarare än problematisk.

Atjoo.

Huvudet fullt

Nu förstår jag vad folk menar som talar om hur jobbigt det är att flyga när man är riktigt förkyld. Aj. Som om man helst skulle skruva av sitt huvud och lägga det tillsammans med handbagaget under sätet. 

Här skiner solen, men jag är inomhus och läser böcker. Har hittills hunnit med Oliver Trucs Fyrtio dagar utan skugga och började precis med Ian McEwans senaste roman The Children Act. Det är otroligt skönt att göra absolut ingenting, alla är lediga men ingen har några särskilda krav på att det ska hända en massa. 

Skulle bara vilja rensa ur bihålorna innan jag flyger tillbaka...

Den snygga inbundna

Den fula pocketen

Glad påsk!

Bevismaterialet

Naturligtvis kom den, sjukan. Men jag tar den på ryggen och sätter mig på ett plan österut, jag har inte varit hemmahemma sen i sommar och det ska bli så skönt. Med föräldrar och syskon (alla utom ett som roadtrippar i USA den skurken) och en mormor. Säkert ingen sol, men jag kräver inte så mycket. Fyra hela dagar ledigt, det kallar jag lyx.