Hatlistan här också

Vilken rolig arg lista! Känns som att man borde fylla i den typ en tisdag eftermiddag då man har fått blöta fötter. Hittade den hos Always Monday.

Min äckligaste mat: Skolmaten i gymnasiet, får lite kväljningar när jag tänker på det, mandelsej utan salt och förkokta nedfrysta och sedan uppvärmda potatisar som var färdigskalade men som fick ett slags hölje runt sig. Uäk.

Fika jag tackar nej till: Stora bullar med sånt där tråksocker på, aka Svenskarnas storfavorit kanelbullen, inte så jättegott tycker jag. Fikar helst med något litet småbröd som inte är för sött, tycker att det blir för sliskigt annars. Klarar inte heller av att äta sötsaker om jag inte har ätit mat innan, blir alldeles darrig och illamående av det. Glass om jag är hungrig till exempel, kan vara det värsta. Mitt glassfönster är väldigt snävt.

Hatväder: Avsaknaden av väder, när det varken är sol eller regn eller varmt eller kallt och det inte ens går att se några skuggor och allt är konturlöst. Tycker inte heller om att ha solen i ögonen.

TV-program jag aldrig skulle titta på: Mästarnas mästare? Sveriges mästerkock? Hela Sverige bakar? Snaaaark.

Då tappar jag humöret helt och hållet: Alltså, jag tappar inte humöret så ofta. Alls. Det händer verkligen sällan. Men om jag gör det blir jag fruktansvärt förbannad och då är det oftast för att någon okänd person klankar in på min integritet och anser sig veta saker om mig på ett sätt som inte alls känns okej. Och då kan jag bli jäkligt långsint.

Sämsta musiken: Inställsamt svängig svensk pop med Stockholmsreferenser (Vaaasagaatan hit och Gullmarsplan dit, I don't care!), stenhård aggressiv musik som bara maler på, perfekt sjungen perfekt arrangerad musik i stil med Sofia Källgren.

Värsta tiden på dygnet: Eftermiddag, mellan klockan 14 och 17 ungefär. Vad gör man med den till?

Mitt sämsta humör: Pms-ångest som gör att jag känner mig ledsen och övergiven men sen när någon vill umgås vill jag bara vara för mig själv samtidigt som jag känner mig ännu mera övergiven. Eller, om vi drar det mer åt agressionshållet: folk som inte har suttit på en cykel sen de var 12 men sen klagar på cyklisterna som inte följer trafikreglerna och är SÅ farliga och sen sätter sig i sina bilar som är de som styr stadsplaneringen och själva orsaken till att det inte finns bra cykelvägar och att det uppstår farliga situationer i trafiken.

Sämsta grejen jag äger: Hur sjukt är det att jag inte kommer på nånting? Antagligen för att det är så dåligt att jag har gömt undan det i någon skrubb nånstans.

Värsta personlighetsdragen: Obeslutsamhet in absurdum, bara VÄLJ nån gång då!

Förändringens vindar, typ

Mitt jobb alltså, som jag gillar det. På många olika sätt. Som till exempel att saker och ting ofta händer väldigt fort men att det sedan verkligen händer. Om bara en vecka ska jag tillfälligt byta till en annan butik där jag kommer att vara fram till årsskiftet, det ska bli så väldigt roligt. Det knäppa i att jag har jobbat på min nuvarande arbetsplats i fyra år också, när hände det? Nu kommer jag för en kort period att ha en paus från flygplatslivet, och det känns faktiskt lite vemodigt trots att jag kommer att återvända innan jag har hunnit märka att jag har varit borta. Fast också, att jag kommer att kunna äta lunch varsomhelst (!) tillsammans med andra människor (!!).

Jag gillar ändå förändring, och på något sadistiskt sätt särskilt mycket när det både känns roligt och skrämmande, för då vet jag också att det förändrar mig. Det är också så skönt när förändringen (även om den inte är så jättestor för någon annan än för mig som tycker att t.ex. nya vykort i butiken är en sensation) kommer utifrån, jag är ju lite lat av mig ibland så det är trevligt att själv slippa initiera det på egen hand. Jag brukar inte skriva så mycket om jobb, men det är trots allt det som tar upp den största delen av mitt och de flestas liv så det blir verkligen en stor grej även om jobbet är detsamma och det bara är miljön som förändras.

Bra grej det här med förändring på hösten, I approve! Blir också nu extra sugen på att köpa en ny kalender där jag får skriva in mina nya arbetstider, men alltså - kanske lite överdrivet att köpa en ny bara för årets två sista månader. Eller?

 

Euforin

När den släpper och kroppen plötsligt känns lättare och sinnet bara flyger iväg och jag flätar mitt hår och dansar, jo jag dansar. Jag har börjat avsky den så, pms:en, för det verkar som om den bara blir värre och värre. Så här brukar det vara:

- Först en rastlöshet och håglöshet, jag har inte lust att göra nånting. Försöker kanske välja en film att se på någon kväll men ingen är rätt. Det finns liksom inget rätt val.

- Sen det värsta stadiet, ångeststadiet. En ständig känsla av ångest i kroppen, lite som att befinna sig utanför sig själv, lite på sidan av. Vill jag faktiskt leva så här? Varför bor jag här? Varför jobbar jag med det jag gör? Tycker ens mina vänner om mig? Varför vill Cyklisten egentligen vara tillsammans med mig, nej det vill han nog inte. Så där håller jag på, ibland i mer än en vecka. I kombination med att vara en person som alltid överanalyserar allt är detta riktigt riktigt jobbigt ibland.

- Till sist, irritation och ilska, kanske det bästa (av tre dåliga) alternativet. Jag blir förbannad och gormar åt folk som promenerar på cykelbanan, jag hatar kapitalismen och patriarkatet (ännu mer än vanligt), och ibland är det nästan en lättnad, för att vara arg är i alla fall på något sätt produktivt och aktivt.

Det är inte så illa varje månad, men fy fan vad jag är trött på skiten! Idag när jag i total menseufori har varit ute och joggat, städat lägenheten, köpt kläder, handlat mat, tvättat kläder och ska få hem två vänner på filmkväll. Lider ni också av pms, har ni alltid gjort det, hur gör ni för att hantera det? Jag skulle bli så glad om någon ville dela med sig för det är ju trots allt ett väldigt intressant ämne.

Presenter

Många presentfunderingar på gång nu, födelsedagar och nyfödda och annat som händer och jag vet inte, men jag tycker att jag har blivit så dålig på att hitta på presenter! Eller så är det bara det att när man själv och de man vill ge presenter åt är vuxna nu och liksom har allt så blir det helt enkelt svårare att komma på något som de behöver. 

Som nu, jag har försökt luska och luska för att hitta på en present åt Cyklisten som fyller år om en vecka. Vi brukar inte ge varandra några stora gåvor (om man inte fyller jämt) så det behöver inte vara så märkvärdigt, men något ska man ju ändå hitta på. Nu tror jag dock att jag har kommit på en idé, men vågar inte skriva den här ifall han skulle råka ramla in på bloggen.

Konstigt ändå att det ska vara så svårt när i alla fall jag själv blir helt överlycklig bara jag får ett kort.