Det är mycket mörkare i Umeå än i Göteborg. Gå man inte ut innan lunch är risken stor att man missar det lilla fönster av dagsljus som orkar visa sig den här tiden på året. Förhoppningen när vi flyttade hit var kanske inte så mycket att njuta av vintermörkret, men däremot att mörkret skulle lysas upp av snö. I Göteborg är mörkret fuktigt och blåsigt, här blåser det i jämförelse knappt alls. Och alla som har bott i södra Sverige när det snöar vet att det inte är något man önskar sig eftersom städerna blir helt oframkomliga.
Nu är det dessutom inte så mycket kvar av mörkret, eller visst, det kommer att vara mörkt ända fram till mars, men snart blir det inte mörkare längre. Jag blir alltid otroligt vemodig runt midsommar när det är årets ljusaste dag, det brukar kännas så hemskt att det redan är så ljust det kan bli och att det ska vända och bli vinter. Mitt i sommaren?! Så är det så klart inte. Men på samma sätt känner jag mig väldigt hoppfull när årets mörkaste dag nalkas, bara vetskapen om att dagarna från och med då bara blir ljusare och ljusare gör mig hoppfull.
Det har kommit snö här i Umeå, och den ligger kvar på marken. Det är julpyntat i folks fönster och snön är så där härligt packad på marken. Jag har längtat efter det. Snö hårt packad på marken, inte upplöst i en brun sörja av vägsalt. De dagar solen tittar fram, ja då är det så vackert att det nästan gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar