Nu har han varit utanför magen lika länge som han var inne i den. För ett år sen simmade jag i havet på Västkusten och hade på mig kläder som kändes trängre och trängre, för nio månader sedan klev jag in i en taxi, nej i två olika taxin, och åkte den knappa kilometern till sjukhuset som jag ser från vardagsrumsfönstret.
Den första förvirringen har lagt sig. För en dryg vecka sedan slutade jag nattamma. Bebisen som inte riktigt är en bebis längre står på sina två stadiga ben i flera sekunder och tänker han inte efter flyttar han den ena foten framåt.
Han är charmig och skrattar kluckande, han är skitjobbig när han skriker och gnäller trots att jag tar upp honom i famnen, han är mysig när han sitter med händerna över huvudet och petar sig i håret på kvällen när jag läser för honom.
Idag regnar det nästan på Göteborgskt vis, vi har varit på Västerbottens museum och lekt av oss, jag har precis ätit en medelstor mängd choklad och druckit två koppar kaffe och Lillcyklisten sover. Ikväll ska jag förhoppningsvis laga mat utan att ha på mig öronproppar och i helgen kommer mamma och pappa hit.
Tisdagar är alltid tisdagar men det kommer också för alltid att vara den veckodag då Ola föddes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar