Framme

Ner för backen, jag bromsar vagnen och lutar mig bakåt samtidigt som jag går.

"Hålla med andra handen mamma."

"Jag går på sidan en stund så jag inte slår i ståbrädan."

"Vad är det där för bil?"

 

På förmiddagarna går vi ut, jag och barnen. Promenerar en bit, handlar lite som blir för mycket att släpa upp för tre trappor tillsammans med en bebis och en tvååring som ibland inte vill gå upp utan att hålla min hand. När vi anlände var luften full av vattenpartiklar, blomspruteregn, vi tog 16-bussen och när vi kom fram fick jag öppna dörren till lägenheten.

Jag gör pepparkaksdeg men kan inte bestämma mig för om jag ska orka ta itu med ett pepparkaksbakprojekt med Lillcyklisten eller om jag ska baka dem på kvällen när han har somnat. Eftermiddagarna är ibland långa, eller inte egentligen långa, men mitt tålamod är kort. Jag höjer rösten, jag tjatar, jag skulle helst stänga köksdörren om mig och laga mat länge i lugn och ro. 

Vi går och hämtar ut en matta som jag har beställt till Lillcyklistens rum. En svart katt gräver en grop i en sandlåda, bajsar och täcker över. Jag borde sjasa bort den men katten skrämmer mig med sin självsäkerhet. Vi hittar en gunga där man kan gunga tillsammans, ett barn och en vuxen. Lillcyklisten skrattar så han kiknar, jag blir lätt illamående.

Dagarna går, nu har vi kommit hit, nu är vi här. Här är vi nu. Framme. Kanske lite mindre mittemellan ett tag i alla fall.