Maten

Jag gör något så nödvändigt och tråkigt som att tömma telefonen på bilder. Den har varit proppfull ett bra tag nu och går knappt att använda. Samtidigt letar jag recept. Vi har sedan flera år tillbaka kört med ett roterande matschema på typ fem veckor för att slippa matplanera varje helg. Men vi tröttnade så på recepten, så nu försöker jag mig på något nytt, att helt enkelt samla alla favoritrecept under olika kategorier, typ pasta, husmanskost, asiatiskt, soppor osv. 

Jag misstänker att ingen längre kommenterar på bloggar (jag gör det gärna men det blir nästan aldrig av eftersom jag ogillar att skriva på telefonen), men om någon mot förmodan känner sig hugad: hur planerar ni mat i er familj / planerar ni matlagningen? Jag tycker planerandet verkligen räddar vår vardag, även om vi inte alltid har möjlighet att storhandla är det så mycket enklare att gå till affären när man redan har bestämt vad som ska lagas. Det är helt omöjligt för mig att "bli inspirerad" i mataffären, och så klart extra omöjligt om jag handlar tillsammans med barn.

Vi brukar försöka variera oss så vi äter lite olika varje dag, alltså typ en pastarätt, en risrätt, en soppa, och liknande. Gärna så att det blir matlådor till nästa dag av samtliga rätter.

Torsdag

Vi skickar bilder på våra barn åt varandra, i de olika trådarna. Så här ser han ut nu, så här såg han ut igår. Min telefon är full av bilder på egna och andras barn. Min famn är full med barn, men bara mina än så länge.

Jag har lagat mat två gånger idag: vegetarisk stroganoff och ugnspannkaka. Ingendera rätten känns som riktig matlagning för det är så enkelt, känns som halvfusk, men så trött som jag är på alla sorters halvfabrikat plus pasta kan nog ingen människa vara. Jag försöker inkludera Lillcyklisten i den matlagning som han kan hjälpa med när ork finns, så om jag ska vara helt ärlig var det inte bara jag som lagade ugnspannkakan.

Nu har jag precis gjort några språkövningar, försöker ligga steget före nu när det flyger förkylningar i luften. Imorgon ska jag till BVC med Minicyklisten, prata om mat, mäta, väga. Sen är det dags för det sista På spåret.

Vad gör man sen i livet?

Spridd förvirring

Jag försöker lära mig skillnaden mellan bestämd och obestämd form i somaliska och gläds åt att adjektiven inte böjs, minns med fasa hur jag tragglade adjektivformer när jag läste tyska i gymnasiet. Min andra kurs är inte så bra organiserad så den är jag för tillfället mindre entusiastisk över. Hjärnan känns som en tisdagshjärna. Det är mulet och rått ute, kaffet är uppdrucket och tvätten är hängd. 

De senaste två nätterna har jag fått sova lite bättre, nu har två små gaddar tittat fram i Minicyklistens mun så det bidrog säkert till att han vaknade titt som tätt de senaste veckorna.

 

En sak: varje gång jag ser en scen i en film eller tv-serie där någon äter på restaurang slutar jag helt att koncentrera mig på handlingen och kan bara tänka på hur ofattbart härligt det ser ut. Att bara sitta där helt oproblematiskt. Utan barn då så klart. Få maten serverad som någon annan har lagat. Kanske dricka ett glas vin. Och inte tänka på handrenhet eller hostningar överhuvudtaget. 

 

Jag och Cyklisten tittar på en Netflix-serie som heter Osynlig stad, den är precis lagom underhållande. Det är liksom inte en bra serie på riktigt, men den är inte b:ig heller. Lite övernaturliga väsen, en polisutredning, helt okej skådespelare. Vet inte om jag skulle kalla det för en rekommendation, men den som gillar att vila hjärnan kvällstid med serier av typen Grimm eller X-files kan säkert roas lite lagom.

Fyra månader senare

Jag ska inte tjata om vab och sånt för det kan väl begripas att två veckor på ny förskola innebär en förkylning. Sitter i detta nu med en skvätt whisky bredvid mig på soffbordet och hoppas att det ska göra att halsen känns lite mer len än den gjorde inatt. För tre månader sen gjorde jag ett Minicyklisten-fyra-veckor-inlägg och eftersom jag, när jag kollar på det nu, inser att jag redan har glömt hur det var då tänker jag att det är dags igen. För nu är han fyra månader gammal, galet nog.

 

Sömn

Som jag misstänkte och vis (?) av erfarenheten med Lillcyklistens otroligt dåliga sömn varade inte den härliga perioden då jag bara blev väckt 2-3 gånger per natt för evigt. För tillfället är det en något jobbigare period då Minicyklisten vaknar ungefär varje timme, ibland för att amma, ibland för att bara böka runt och bara vara lite smått missnöjd. Jag försöker verkligen ta det med ro. Inte se på klockan för ofta. Inte fokusera så mycket på att jag sover dåligt. För det går ju över någon gång, på något sätt. 

Tror dock inte att nu är rätt tillfälle att försöka "åtgärda" det. Dels har han precis som sin bror redan fått tänder, eller ja, en liten sylvass sak sticker sen idag upp litegrann ur tandköttet, en andra är på gång. Dels förändras hans sömnmönster och han har precis gått igenom ett utvecklingssprång. Men, summa summarum så har i alla fall jag varit piggare än så här. I övrigt har han väldigt regelbunden sömn, tupplurar tre gånger per dag (oftast 120+120+50 minuter), oftast i vagnen ute på balkongen. Han somnar runt kl.19 och vaknar runt 07, och jag är otroligt tacksam över att hans dagsömn fungerar så bra och att han överhuvudtaget kan sova i vagn.

Personlighet

Det här är ändå det roligaste, hur mycket personlighet som kan komma fram hos en sån plutt? Jag skulle beskriva Minicyklisten som en förnöjd typ, när han vaknar på morgonen är det första han gör att le stort och sen skratta. Det är också väldigt lätt att locka fram leenden hos honom och det känns lite som att det var precis en sån här bebis vår familj behövde just nu. Det betyder självklart inte att han alltid är nöjd, han är ju trots allt en bebis. Men när han är mätt och utsövd roar han verkligen samtliga familjemedlemmar.

Familjen

Trots att det grälas och tjafsas mer än nånsin här hemma just nu tycker jag att vi har blivit en bättre familj av Minicyklisten. Eller mer av en familj. Det betyder inte att ett barn inte utgör en familj, men eftersom Lillcyklisten är nog så krävande var det som om det behövdes något eller någon som tvingade oss alla att byta fokus ibland. Det är också väldigt rörande hur storebror direkt försöker trösta lillebror när han blir ledsen, genom att ge honom en leksak eller genom att gulla med honom. Dessutom fungerar det oftast. Det känns fint att de stunderna finns, för samtidigt är Lillcyklisten inne i kanske sin trotsigaste trotsperiod hittills vilket gör dagarna nog så utmanande.

Annat

En lustig grej är att han nu har kläder på sig som hans storebror hade när han var typ 10 månader gammal? Jag försökte jämföra deras BVC-kort men de verkar längdmässigt följas åt ganska bra hittills, så jag antar att det är på bredden de skiljer sig åt. Eftersom de är födda ungefär samma tid på året tänkte vi att vi då har alla kläder fixade för all framtid, men där lär vi få tänka om, haha.