tisdag 3 november 2020

Fyra veckor senare

 

Ungefär så förvånad som jag ser ut på bilden är jag över hur bra de första veckorna hemma med Minicyklisten har gått. Okej, den första veckan försvann eftersom vi var inskrivna rätt länge, men att det nu har gått fyra veckor? Jag vet ju precis hur intressant/ointressant sådana här inlägg är beroende på om man har/inte har barn, så bare with me ni som inte kunde bry er mindre. Här är en update på Minicyklisten, fyra veckor gammal.

Sömn

Detta viktiga ämne som jag var besatt av i åtminstone ett år. Och då menar jag besatt. Den första veckan sov Minicyklisten hela tiden, och det har väl mer eller mindre fortsatt så. Dagtid sover han nu ungefär 1-2 timmar i stöten, sen är han vaken ibland bara för amning, ibland runt en och en halvtimme. På kvällen har han ofta en orolig period, har vi otur sammanfaller den med läggningen av Lillcyklisten och då är vi två svettiga nervvrak till föräldrar. Men ibland sker det tidigare eller senare, och det är visserligen jobbigt men helt hanterbart. Oftast somnar bebisen för natten mellan 22-23 och vaknar "för dagen" (inte riktigt rimligt att betrakta det så, men nåväl) runt 07. Men han sover så klart inte hela natten!

Amning

Precis som förra gången med bebis har jag väldigt rikligt med mjölk, dock inte lika rikligt som förra gången praise be, men det betyder att det ammas rätt korta stunder åt gången eftersom Minicyklisten får i sig det han behöver rätt snabbt. Nattetid har jag som tur lärt mig att liggamma så jag kan inte klocka amningarna på samma besatta sätt som med Lillcyklisten, men jag skulle uppskatta att han ammar runt tre gånger per natt. DET ÄR SOM EN DRÖM. Jag har inte känt mig nära på så utsjasad som jag gjorde förra gången, men vet ju också att det kan förändras precis närsomhelst. Jag är i alla fall tacksam över att amningen fungerar så utomordentligt med tanke på att vi var separerade de första timmarna av lillens liv.

Personlighet

Vem är du egentligen? Det har vi frågat oss många gånger redan. Och det otroliga har hänt att vi ibland har glömt bort honom för att han har legat nöjd (!) på rygg (!!) på en filt (!!!) medan vi har pysslat med annat. Nu märker man dock mer och mer att han vaknar till och ser sig omkring, han skrattar eller ler också redan vilket så klart är det gulligaste jag har sett i mitt liv. Det är väldigt svårt att säga något om hans personlighet så här tidigt, men än så länge tycker jag mig ana att hans temperament inte är riktigt lika hett som hans storebror. Vi får väl se.

Syskonen

Hur har då Lillcyklisten reagerat på att få en lillebror? Så mycket bättre än jag hade väntat mig. Så klart händer det att han blir svartsjuk, då skriker han ofta till så trumhinnorna nästan spricker, och ibland blir han lite väl hårdhänt när han klappar på sin bror, men för det mesta är han en kombination av ganska ointresserad och otroligt uppmärksam. Han säger åt mig sånt som "mamma nu vill nog lillebror ha nappen", och tycker om att ha honom i famnen. Precis som alla sa innan verkar Lillcyklisten nu nästan gigantisk och visst har jag ibland dåligt samvete över att han inte är minst längre, men samtidigt är det häftigt att få syn på hur otroligt mycket han har lärt sig och utvecklats.

Inga kommentarer:

Iskall vår

Det finns inte så mycket att säga om februari, det var en månad som gick fort, den var bättre än januari (krävs iofs inte mycket för att lyc...