Nästan den sista dagen

Två inlägg blev det i år, eller tre med detta. Vad ska man säga? Bloggen är död, länge leve bloggen? I höstas såg jag på Nomadland, en finstämd och sorglig men samtidigt livsbejakande historia om en kvinna i sextioårsåldern som lever sitt liv som säsongsarbetare i USA och bor i sin lilla husbil. När filmen tog slut fick jag en intensiv känsla av att jag bara pågår, men inte är. Jag måste börja vara, tänkte jag, tog fram mobilen och avinstallerade Instagram. Vet inte hur mycket sinnesfrid det har gett mig, däremot har jag istället börjat läsa bloggar igen. Det är skönt att läsa längre texter än instagramcaptions, det är roligt att följa människor i deras liv. Jag ska inte säga någon om framtiden, men med tanke på att jag saknar att skriva vill jag inte dödförklara denna blogg riktigt än. 

Ett år gick med jobb och vardag. Det känns nästan obegripligt att jag var föräldraledig för ett år sen. Det känns som att det har varit en tid av kalibrering, av att försöka greppa en ny vardag och förstå hur man ska tänka på ett liv med heltidsjobb. Det är långt kvar till målet, men jag hoppas att vi ska ta några steg framåt nästa år. Jag ska försöka lära mig att återhämta mig bättre, kanske skrivande är en form av återhämtning?

Imorgon är det nyårsafton, vi har lovat barnen att de ska få äta upp sina (mini)pepparkakshus, och så ska vi göra våfflor till middag. Det kanske kan kallas för en tradition till och med. Förra året gick vi och la oss 23:50, väldigt patetiskt. Jag tror dock inte att vi kommer att slå det rekordet i år, snarare blir det en ännu tidigare kväll. 

Gott Nytt År till alla ensliga därute som kanske läser en blogg ibland! 

Pengarna

Jag tänker rätt mycket på pengar nu, på att vi i flera år har haft rätt så lite pengar. Man vänjer sig så klart och man anpassar sitt liv efter sin ekonomi. Under pandemiåren har det också varit lätt att avstå. Men nu när vi är inne på år X av låga inkomster (en som jobbar med halvdassig lön, en som gör oavlönad praktik) börjar jag tröttna. Tröttna på att inte kunna unna sig att äta ute någon gång, unna sig nya kläder (tänker då på typ underkläder, sånt jag inte är så sugen på att köpa på loppis), unna barnet en större säng.

Det kommer småningom att ändras, det både hoppas och tror jag ganska visst. Och jag är glad över att vi bor i hyresrätt så den dåliga ekonomin inte behöver betyda eventuell kris. Men oj vad listan börjar bli lång på sånt jag tänker mig att jag ska köpa (springskor i rätt storlek t.e.x) sen. 

En fördel är att jag blir så ofantligt glad när jag hittar något riktigt fint på loppis, häromveckan fyndade jag ett svart släpigt sjok i viskos med blommor på för ca 70 kr. Lite saftigt för att vara ett loppisköp, men en sån fullträff att det var värt det.

Slut på ett undantag

Det kommer knappast att synas så mycket av mig här framöver, vi kan väl säga att jag har en paus av något slag. För nu jobbar jag igen och det gör så klart att tiden är mer knapp. Men också att tiden känns så mycket lättare att hantera. 

 

Att mer eller mindre vara hemma med barn i tre och ett halvt års tid under en pandemi har inte varit lätt. Som tur är jag väldigt anpassningsbar, men till det hör att en del av reaktionerna liksom fördröjs. Som ett exempel var när jag träffade M efter jag vet inte hur länge och brast ut i gråt när jag såg henne komma gående längs med Vasagatan. Då insåg jag hur mycket jag hade saknat att träffa mina närmaste vänner på riktigt. Det har varit lite liknande att börja jobba. Som att med en käftsmäll inse hur otroligt understimulerad jag har varit under de senaste åren. Att plötsligt inse att jag visst har gömt bort och glömt bort viktiga delar av mig själv. Nu börjar jag hitta små spår. Och det är helt underbart.