Nästan den sista dagen

Två inlägg blev det i år, eller tre med detta. Vad ska man säga? Bloggen är död, länge leve bloggen? I höstas såg jag på Nomadland, en finstämd och sorglig men samtidigt livsbejakande historia om en kvinna i sextioårsåldern som lever sitt liv som säsongsarbetare i USA och bor i sin lilla husbil. När filmen tog slut fick jag en intensiv känsla av att jag bara pågår, men inte är. Jag måste börja vara, tänkte jag, tog fram mobilen och avinstallerade Instagram. Vet inte hur mycket sinnesfrid det har gett mig, däremot har jag istället börjat läsa bloggar igen. Det är skönt att läsa längre texter än instagramcaptions, det är roligt att följa människor i deras liv. Jag ska inte säga någon om framtiden, men med tanke på att jag saknar att skriva vill jag inte dödförklara denna blogg riktigt än. 

Ett år gick med jobb och vardag. Det känns nästan obegripligt att jag var föräldraledig för ett år sen. Det känns som att det har varit en tid av kalibrering, av att försöka greppa en ny vardag och förstå hur man ska tänka på ett liv med heltidsjobb. Det är långt kvar till målet, men jag hoppas att vi ska ta några steg framåt nästa år. Jag ska försöka lära mig att återhämta mig bättre, kanske skrivande är en form av återhämtning?

Imorgon är det nyårsafton, vi har lovat barnen att de ska få äta upp sina (mini)pepparkakshus, och så ska vi göra våfflor till middag. Det kanske kan kallas för en tradition till och med. Förra året gick vi och la oss 23:50, väldigt patetiskt. Jag tror dock inte att vi kommer att slå det rekordet i år, snarare blir det en ännu tidigare kväll. 

Gott Nytt År till alla ensliga därute som kanske läser en blogg ibland!