Det finns saker man tänker att man ska säga, nu säger jag det.
Man kanske förbereder sig, tänker att om jag verkligen tänker igenom det innan då kommer det att låta rimligt, det kommer inte uppfattas som kritik, eller som att jag är passivt aggressiv, jag kommer att få ett sakligt bemötande, en förstående nick.
Men sen gör man inte det. Man säger inget annat istället utan är bara tyst.
Det lätta är att säga du borde berätta det för hen, ni borde prata om det, hon borde säga det högt.
Igår glömde jag bort en bokad läkartid, det var inget viktigt utan bara en uppföljning, men det fick mig att inse att det är nära ytspänning på vattenglaset nu. Jag behöver ta ett steg tillbaka, fundera på vilka saker jag inte kan göra, både på jobbet och i vardagen. På listan står nu:
- påminna om läxläsning
- se till att barnen borstar tänderna varje kväll
Vissa saker i vardagen tror jag inte uppfattas som jobbiga.
Att förflytta föremål eller människor (barn), det som inte syns. Jag är inte transportmedlet utan bränslet som får transportmedlet att röra på sig, det som sedan förångas och uppgår i atmosfären, det som ingen ser och ingen vill åtgärda men som alla vet finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar