Oscar här, Oscar där

Eftersom Oscarsgalan närmar sig tänker jag säga något om filmer. Från 2011. Som antingen är nominerade i fel kategori eller som borde finnas där istället för exempelvis den fasansfullt dåliga filmversionen av Extremely Loud and Incredibly Close med världens kanske mest irriterande barnskådespelare i huvudrollen. Här är några favoriter. Helt pang på bara. Alla är inte solklara femmor, men väl filmer som jag gärna skulle se om eller har sett om. Sen har jag inte sett alla filmer från 2011. Om någon nu trodde det. 

Melancholia, Lars von Trier (2011)

Melancholia är min absoluta favorit från 2011. En fantastisk bioupplevelse, vacker och smärtsam. När jorden gick under log jag det största leende jag har lett i en biograf på många år. Och nej, det är inte en spoiler att avslöja att jorden går under. Det förstår man under filmens första scener. Jag tycker kanske att filmens första del är lite för lång, men det är min enda invändning. Om bara von Trier hade hållit tyst med sina korkade Hitler-associationer under Cannes-festivalen hade han säkert blivit nominerad. Jag tycker dock mest synd om Kirsten Dunst som verkligen hade förtjänat större uppmärksamhet för sin rollprestation. 

50/50, Jonathan Levine, (2011)

50/50 är kanske en lite otippad film i det här sammanhanget, men med tanke på att Extremely Loud and Incredibly Close OCH Warhorse finns bland de riktiga nomineringarna tycker jag att man lika gärna kan go crazy med sina egna förslag. Hellre än att att se en nästan femton timmar lång (jag lovar, det är så det känns) film om en häst tycker jag att man kan se Joseph Gordon-Levitt och Seth Rogen (som jag brukar störa mig på) göra en fin liten tolking av vad vänskap betyder i en krissituation. Ja just ja. Jag kanske bör påpeka att jag möjligen tycker lite mer om den här filmen än de flesta eftersom jag var jättekär i Gordon-Levitt när jag var liten och tittade på Tredje klotet från solen.  

Drive, Nicolas Winding Refn, (2011)

Jag måste medge att det tog en ganska lång tid för Drive att sjunka in, möjligen hade jag svårt att se det storslagna i den här filmen för att jag samtidigt såg en massa andra fantastiska filmer. Men nu, när jag har sett igenom både den tråkiga The Ides of March som är nominerad för "bästa manus efter förlaga" som det så styltigt heter på svenska (och där Ryan Gosling också är med) och den kanske ännu tråkigare Moneyball måste jag ge mig. Drive är en riktigt, riktigt bra film. Snygg, framför allt. Och då syftar jag inte bara på Ryan Gosling.

The Tree of Life, Terrence Malick, (2011)

Sist men inte minst, The Tree of Life. Ja, jag vet. Den där dinosaurien i början är lite pinsam. Men sen när har vi dissat en film på grund av en dinosaurie? Jurassic Park var ju fantastisk. Problemet med The Tree of Life är att den är jäkligt pretentiös. Det tar minst en timme - minst en timme - att komma in i den, och det är ganska hårda bud. För mig blev hela "nu visar vi hur jorden skapas i ett klipp som är över en halvtimme långt"-delen tolererbar på grund av Zbigniew Preisners tolkning av "Lacrimosa" från Mozarts Requiem. Så vackert att man, passande nog, fäller en tår. För musiken då alltså. I Oscarssammanhang tycker jag att det är fint att The Tree of Life är nominerad för bästa cinematografi. Men att Brad Pitt är nominerad för sin huvudrollsprestation i Moneyball och inte för The Tree of Life tycker jag är väldigt märkligt. Detsamma gäller Jessica Chastain som istället är nominerad som bästa kvinnliga biroll för The Help.

Det var det. Sen när har Oscarsgalan enbart handlat om att dela ut pris till filmer som faktiskt är bra? Tja, det var länge sen. Det är mycket annat tjafs som spelar in. Men så här tänker i alla fall jag. Hur tänker du?