onsdag 22 februari 2012

Underskatta aldrig vanans makt

Jag har försökt tänka att det bara är positivt att jag flyttar, att jag inte har någon orsak alls att vara orolig. Men som det ofta är så handlar det inte om att välja mellan två extrema ytterligheter: positivt eller negativt. För även om det rör sig om ett sketet rum på 18 kvadratmeter så är sanningen att jag inte har bott på samma ställe så här länge sen jag bodde på Bergborraregatan i Åbo. 

Där trivdes jag i och för sig bättre än någonsin, även om jag var fattig som en kyrkråtta. 

När jag kämpar mig loss från ytterlighetstänkandet blir jag tvungen att erkänna att det känns skrämmande att flytta. Men eftersom det varken känns sentimentalt att flytta bort från mitt pytterum eller obehagligt att flytta in i en ny lägenhet inser jag att det skrämmande måste handla om något annat. Om att det egentligen är nu jag flyttar till Göteborg. Som om jag nu har bestämt mig för att bo här. Har jag det? Ingen aning.

Det var en lögn.

Visst har jag en aning. Jag har bestämt mig för att försöka stanna. 

Det är konstigt, för jag tänker inte på mig själv som en person som har svårt att rota sig, snarare har jag alltid tyckt om att flytta. Och det är inte alls samma sak. Innan jag flyttade hemifrån hann jag bo på tre olika ställen. Jag tyckte om dem alla väldigt mycket. I Åbo hann jag också bo på tre olika ställen. Dem tyckte jag också om. Kanske för att de alla var så olika varandra. Höghuslägenhet, radhus, egnahemshus, studentrum, delad tvåa, egen trähusetta. Och sen London då. Som just nu viskar lockande ord till mig när jag sover (Nina, Nina, var är du?). Där bodde jag på kanske tio kvadratmeter och var så där engelskt fuktskadad på bästa sätt.

Slutsats? Vadå slutsats? Ville du ha en sådan? Tyvärr, jag har ingen sådan. Det här var bara en lång monolog som ska övertyga mig om att det är okej att vara lite orolig, också om saker och ting sannolikt är på väg att bli bättre.

2 kommentarer:

Mia Skrifver sa...

Det är okej att vara orolig. Man vet ju vad man har även om det är litet men man vet ju inte vad det egentligen betyder att försöka stanna. Vad man liksom ska tampas med för hinder. Känner så igen mig.

Nina sa...

Exakt. Samtidigt vill jag ha hinder och sånt som tvingar mig framåt, så det finns också något skönt med den där oroskänslan.