Det är som om jag kryper längre in i mig själv den här tiden på året och det är både skönt och tungt på samma gång. Jag vet ju hur det är därinne (härinne?), det är tryggt och mjukt och jag hör ekon av slutsatser jag redan har dragit samtidigt som jag försöker formulera mig kring vad jag är just nu. Det är just det, det där definierandet, skrynklandet, abstraherandet, som gör mig trött ibland. Att aldrig kunna trycka på paus och bara vara, utan ständigt vända lampan mot de små detaljerna för att granska dem på så nära håll som möjligt.
Och att luften blir hög, och att ljuset blir skarpt.
4 kommentarer:
Det är nu vi borde gå på en "skrämmande Harry Potter-film" va? <3
Ja! Åh, så sjukt gulligt! <3
Sjukt gullig, c'est moi ;)
Självklart!
Skicka en kommentar