London

Jag tänker något om London nu, att det var så länge sen att jag knappt minns, fast på ett bra sätt. Att det tog fasligt länge att komma ifrån känslan av sorg varje gång jag tänkte på London. Det är paradoxalt för jag vill egentligen inte bo där, men när jag åkte därifrån 2010 kändes det hemskt. 

Det är inte helt typiskt av mig att avsluta saker i rätt tid, oftast låter jag det dra ut på tiden och förtvina av sig självt. Men jag tror att det den gången faktiskt var något som avslutades exakt när det var dags. Medan jag ännu var uppfylld av allt, människorna, husen, gatorna, språket, parkerna... det hade varit ännu värre att åka därifrån med en känsla av besvikelse. 

Och nu känns det bara roligt, att jag har bott där, att allt måste ha förändrats jättemycket (det var fem år sen!) och att det gör mig nyfiken. Det finns dessutom redan en plan om att återvända, bara för ett besök, men det gör mig ändå väldigt glad när jag tänker på det. Kanske också för att jag har planerat att åka dit med två vänner jag har lärt känna i Göteborg. Något nytt och något inte lika nytt, jag och de och London. Jag längtar!

Tusen år sedan.

(London: Jag trodde att hon hade övergett mig helt, jag trodde att hon aldrig skulle hälsa på mig på gatan mer. När jag tänkte på henne tänkte jag Nina? Vem är hon? Fast inom mig fanns det en saknad. Inte jättestor förstås.

Göteborg: Nu ljuger du.

London: Du vet väl att det egentligen är hon som skriver våra repliker? Så jag kan säga precis vad jag vill och då är det sant.

Göteborg: Fast vi kommer aldrig att träffas.

London: Jo, genom henne.)