Förra helgen märkte jag att det plötsligt gjorde ont i mitt operationsärr, jag trodde att det hade läkt, men i takt med att timmarna gick gjorde det ondare och ondare så i måndags visade jag upp det på vårdcentralen. Jag fick rådet att avvakta, men i tisdags var jag tvungen att äta värkmedicin hela dagen så i onsdags gjorde jag ett nytt besök som efter många om och men (min första tid var kl.10:15, kl.14:45 var jag hemma igen...) fick jag antibiotika och rådet att lägga nya förband när det behövdes. Jag ska inte gå in på några äckliga detaljer och det är alltså inget stort område som är irriterat, men låt oss säga att byte av förband behövs emellanåt.
Av och an gick jag, med barnvagn och skötväska, det gick förvånansvärt bra och Ola sov nästan hela tiden (vet inte om jag har skrivit att han heter Ola, men det gör han!). Men det är något med informationen om kejsarsnitt som liksom skaver lite. När jag åkte hem från BB fick jag en lapp med info om vad som händer efter kejsarsnitt, det var en A3:a med typ tre stycken som bl.a. berättade att jag inte skulle lyfta tungt. Egentligen tycker jag att jag borde få information om hur ett kejsarsnitt går till - eller i alla fall frågan om jag vill ha den informationen, och sen också lite mer om hur jag t.ex. ska tänka på motion och andra typer av kroppsrörelser.
Det är väl ganska klassiskt när man själv är med om något att tycka att det finns alldeles för lite information om just den egna erfarenheten. Men jag tycker faktiskt att det saknas, både information innan det sker, då tänker jag på att man på Mvc faktiskt skulle kunna berätta mer om hur vanligt det är med akut kejsarsnitt och vad som kan leda till akut kejsarsnitt, och sen efteråt så klart. Enligt statistik som jag har hittat är kejsarsnittsfrekvensen hos förstföderskor nationellt ca 8%, det är ändå ganska högt. Jag har dessutom för mig att läkaren jag träffade på BB sa att det är något i stil med 15% på NUS. Sen skulle jag också vilja har mer information om den psykologiska sidan av snittet, som att det är väldigt vanligt efteråt med negativa känslor av olika slag.
Jag upplevde inte själva snittet som så traumatiserande, det vill säga att ligga på operationsbordet och bli skuren i, den biten kände jag mig helt trygg med. Det var som om mitt fokus var hundra procent framåt, jag litade helt på att alla visste vad de gjorde (och kan även ha tänkt att det var ganska häftigt, lite som Chicago Hope, haha). Men det betyder inte att det inte dyker upp tankar efteråt, tankar om hur det skulle ha kunnat bli istället, tankar om vilken typ av stöd jag hade önskat innan det blev skarpt läge, och mer information om varför man beslutade om kejsarsnitt. En del av det här har jag fått i efterhand, och jag kommer också att få prata mer om det framöver. Men jag upplever ändå att jag själv har varit tvungen att dra i en hel del trådar.
Med andra ord, varför får man inte ett tiosidigt infohäfte om kejsarsnitt när man har blivit snittad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar