Den vanliga sömndagen

Jag är just nu lätt besatt av sånt som exempelvis bebisars sömn, så jag tyckte att det var väldigt intressant när Smulan beskrev hur en vanlig dag ser ut för hennes familj, hennes bebis är född typ dagen innan Lillcyklisten så det finns många beröringspunkter (men också mycket som skiljer sig åt). Jag förstår därför också att det här verkligen bara är intressant om man själv har en bebis. Nåväl. Så här kan en helt vanlig dag i Lillcyklistens liv se ut!

06:00 Lillcyklisten vaknar och är hungrig, pigg och glad! Jag som är något tröttare försöker dock ignorera detta genom att lägga honom på mitt bröst för lite snoozande, men han protesterar. Cyklisten kommer in (vi sover uppdelat just nu för att någon av oss i alla fall ska få lite sömn) och plockar med sig Lillcyklisten för blöjbyte och frukostbestyr. Jag somnar om och sover i en dryg halvtimme tills jag hör att det knorras därute - är man maten så är man, och det är bara att kliva upp! Ammar lite och äter frukost innan vi flyttar till vardagsrummet där vi hänger tills någons ögonlock börjar bli lite tunga.

08:00 Lillcyklisten somnar i babynestet i vardagsrummet och sover en halvtimme, under tiden börjar jag fixa med mitt syprojekt som är ett spjälskydd. Sitter på golvet och måttar och får jäkligt ont i ryggen, får dock en paus när bebis vaknar igen och vill ha mat vid 8:30. Vi leker och övar oss på att ligga på mage, det går bättre och bättre!

09:50 Lillcyklisten somnar igen i babynestet, jag fixar påtår, varsin äppelhalva och några pepparkakor åt mig och Cyklisten och fixar sedan vidare på spjälskyddet. Bebis vaknar 10:30 och efter lite mera amning leker vi i babygymmet och försöker underhålla varandra så gott det går.

12:00 Lillcyklisten somnar för en tredje gång i babynestet. Jag går till Ica och hoardar lite vegemat som är på special, hehe, och Cyklisten börjar fixa lunch. Bebis vaknar 13:10, precis när vi ska börja äta, men får sig en liten amningsdos så han kan sitta och kolla nöjt på oss från babysittern medan vi äter. Minns tyvärr inte riktigt vad vi gör sen, men spexar antagligen loss i vardagsrummet.

14:45 Under lite protester klär jag på Lillcyklisten varma kläder och stoppar sen ner honom i selen och går ut på promenad. Jag traskar in till stan och köper lite bomullsband som jag ska fästa spjälskyddet med.15:20 somnar Lillcyklisten i selen och sover sen i en halvtimme tills jag är hemma igen vid kl.16.

17:30 Lillcyklisten somnar i sin säng för sin sista tupplur och sover i ca 45 minuter. Sitter sen med medan vi äter middag och är ganska kvällsgnällig. Får torr blöja och pyjamas. 

19:00 Lillcyklisten somnar för kvällen! Jag vaktar som en hök (dvs. instagrammar och whatsappar) i ca 20 sköra minuter innan jag går i duschen och vi kollar på Netflix.

Sen hade det varit härligt om vi hade suttit med varsitt glas vin och haft djupsinniga konversationer, men denna kväll vaknar bebis redan 20:45, och efter att jag har ammat och bytt på honom går jag också och lägger mig vid ca 21:30, sen följer en natt med ytterligare fyra amningsturer - jag tror att han är ovanligt hungrig just nu för ibland sover han tyvärr bara en timme innan han vill ha mat igen.

Snipp snapp snut, så var dagen slut!

Måndagarnas måndag

Okej, hur mycket ska man behöva cykla egentligen för att komma bort ifrån det gråa? För att Lillcyklisten skulle få en ordentlig tupplur igår cyklade vi en timme extra igår innan vi nådde fram till min svägerska där vi skulle luncha, varav en väg bestod av lera som sög fast däcken i marken så att man knappt trodde man skulle komma framåt. Någonstans mitt på den vägen sjönk också mitt blodsocker till botten, men eftersom Cyklisten dessutom drog Lillcyklisten på en ganska tung cykelkärra kändes det inte som rätt läge att klaga.

Idag är det grått IGEN, typ sjunde dagen i rad?! Jag vet att jag borde ge mig ut i något skede men det lockar verkligen inte. 

Den här måndagen började så sent som kl. 07:15 av att Lillcyklisten vaknade, så länge brukar han vanligtvis inte sova. Vi har ätit frukost, och sen känns det som att vi har ägnat resten av dagen åt att försöka få samma bebis att sova igen. Han är inne i någon fas nu när han inte gillar att somna för sina tupplurer men blir supertrött och arg när han inte sover *infoga valfri uppgiven emoji*, för tillfället är han inkapslad i bärselen på Cyklisten och har faktiskt sovit i en timme, tack och lov. Intee rationellt beteende alls av nämnda bebis, men ej lätt att resonera med någon som är blott elva veckor gammal.

Men jag har faktiskt också yogat i en halvtimme. Försöker yoga i alla fall varannan dag nu, det känns skönt att börja använda kroppen igen. 

Nu är klockan snart fyra men det är så mörkt att det känns som om den är sju. Jag ska göra middag ikväll, och funderar nu även på om jag borde gå och hämta ut Tana Frenchs Whych Elm som jag har reserverat på bibban (nej, Jessi, jag har inte hunnit hämta ut den än!), men allt beror återigen på bebis sovstatus. 

Inte direkt varje vecka man ser fram emot att det ska bli tisdag...

Cykla bort det gråa

Igår var en riktig skitdag men den här dagen har varit betydligt bättre trots att det fortfarande är grått grått grått därute och trots att jag egentligen sov ganska dåligt. Men vi kom iväg på en liten cykeltur och det är ju alltid så skönt att komma hemifrån. Det blev bitvis lite skrikigt men vi var som tur inte så långt hemifrån, så den värsta krisen räddades genom skogsamning och en rask cykeltur hemåt. 

Vi har också lyckats få Lillcyklisten att tupplura tre gånger hittills idag med hjälp av diverse tips, det kanske bara är idag det funkar men det är ändå guld värt! Förutom det har jag ätit god lasagne från igår, druckit en öl, och yogat (inte i den ordningen).

Allt

Du sparkar mig i magen, du nyper mig i armen, ditt huvud slår från sida till sida, du är nästan aldrig stilla. Ibland när du är alldeles för trött vet jag inte vad jag ska göra av dig, du skriker och skriker och ingenting jag gör är bra, det händer att jag gråter. 

Men ur dina små och samtidigt stora ögon rinner små, små tårar, och när jag till slut lyckas stilla dig i din övertrötthet andas du småningom lugnt och kippar efter luft medan din underläpp darrar. Trött är du bara för att vi inte kom ihåg hur länge du hade varit vaken. Och när dina fingrar nyper om huden på min arm blir jag stolt, trots att jag säger "aj", för du kunde inte nypas igår.

Och när du vaknar, innan du kommer på att du är lite olycklig och hungrig, sträcker du på din kropp så att den formar sig som ett C, och du blir ett litet kompakt paket. Det är det konstigaste jag har varit med om, att ha dig. Och hjärtat svämmar över, och tiden står stilla och snart ska du sova igen.

En liten bit frihet

Den senaste veckan är det som om vädret varannan dag har varit strålande vackert och varannan dag grått och mörkt och knappt ljust alls. Tidigare i veckan när det var strålande sol och alldeles vindstilla tog vi en första cykeltur tillsammans med Lillcyklisten som satt fastspänd i en "babygunga" i en cykelkärra, han sov sig igenom den tre timmar långa turen. Ett mirakel! Jag fattar att det inte kommer att bli så varje gång, någon dag senare tog vi en tur till mataffären och då gallskrek han hela hemvägen. 

Men ändå: friheten i att cykla fort, ner för en backe, i vanlig takt utan gravidmatthet och en magen som är i vägen. Att inte skjuta vagnen framför sig och ha en begränsad räckvidd, utan att kunna testa olika vägar lite mer spontant. Jag behövde verkligen det. Hittills har jag knappt varit ifrån Lillcyklisten alls, inte så mycket för att jag inte skulle våga det, utan snarare för att det har känts enklast att låta bli. Men jag tror att det är viktigt att inte bara slentrianmässigt gå hela familjen på alla promenader (då jag ändå inte är bättre tröst än Cyklisten ifall han börjar gallskrika), utan att jag får ta i alla fall en halvtimme nån gång och bara vara. 

Sånt man tar för givet att man ska göra innan man får barn men som i verkligheten inte alls är lika självklart.

Och så kom november

För två år sen läste jag också Marisha Pessl, då Night Film (som jag inte kan rekommendera många gånger nog!), nu läser jag hennes senaste roman Neverworld Wake. Den är väldigt lättläst, men jag gillar den i alla fall halvvägs in. Upplever dock att den är mer renodlad i språket än vad Night Film var, lite mer konkret och minimalistisk. Hursomhelst en slukarbok som går fint att läsa mellan amningar/sovstunder utan att man tappar tråden.

Det jag egentligen tänkte säga något om är att det är något med november och skrivandet. Två gånger har jag varit med i NaNoWriMo, jag tror inte att det kommer att bli flera gånger - i år av uppenbara skäl, men i övrigt för att jag tycker att jag visserligen skriver mycket, men att jag skriver mycket skräp. Nu orkar jag knappt ögna igenom de texter jag har skrivit under tidigare NaNo-projekt. Det finns säkert några bra grejer i texterna, men i det stora hela är det mest utfyllnadsbabbel som inte platsar någonstans. 

Men den här månaden verkar alltid få mig att vilja skriva något. Kanske är det mörkret som gör att det känns lite mysigare att vara inomhus, jag vet inte. Det knycker i varje fall i tangentbordsfingrarna, om det blir något av det är väl en annan sak men det är skönt att känna att jag vill skriva.