Den senaste veckan är det som om vädret varannan dag har varit strålande vackert och varannan dag grått och mörkt och knappt ljust alls. Tidigare i veckan när det var strålande sol och alldeles vindstilla tog vi en första cykeltur tillsammans med Lillcyklisten som satt fastspänd i en "babygunga" i en cykelkärra, han sov sig igenom den tre timmar långa turen. Ett mirakel! Jag fattar att det inte kommer att bli så varje gång, någon dag senare tog vi en tur till mataffären och då gallskrek han hela hemvägen.
Men ändå: friheten i att cykla fort, ner för en backe, i vanlig takt utan gravidmatthet och en magen som är i vägen. Att inte skjuta vagnen framför sig och ha en begränsad räckvidd, utan att kunna testa olika vägar lite mer spontant. Jag behövde verkligen det. Hittills har jag knappt varit ifrån Lillcyklisten alls, inte så mycket för att jag inte skulle våga det, utan snarare för att det har känts enklast att låta bli. Men jag tror att det är viktigt att inte bara slentrianmässigt gå hela familjen på alla promenader (då jag ändå inte är bättre tröst än Cyklisten ifall han börjar gallskrika), utan att jag får ta i alla fall en halvtimme nån gång och bara vara.
Sånt man tar för givet att man ska göra innan man får barn men som i verkligheten inte alls är lika självklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar