Då och nu

När himlen är blå och ljuset börjar ta sig in i vardagsrummet på eftermiddagen tänker jag på att jag om några månader kan sitta på balkongen och dricka kaffe. Det här är den första balkong som känns trevlig. Vi har haft inglasad balkong, den använde vi mest som förvaringsutrymme. Vi har haft indragen balkong, den använde vi inte alls. Jo, en gång, när vi hade tvåårskalas för Lillcyklisten. Nu har vi en oinglasad utskjutande balkong utan tak och jag tänker på den lite som en terass. För tillfället är det bara Minicyklisten som använder den för sina vilor, men så fort det blir varmt ska den inredas på något sätt. Insynsskydd mot grannens balkong som känns som att den är två meter bort. Någonting under fötterna. Växter och ett bord.

En promenadutsikt

Jag tänker mycket på den här tiden förra året. När vi precis hade bestämt oss för att öppna dörrarna till att flytta tillbaka till Göteborg. När jag hade pratat med min chef och sagt att vi kommer tillbaka, jag vill börja jobba igen. Hur det gick två veckor och det där plusset dök upp på stickan. Det var ett av de hittills konstigaste ögonblicken i mitt liv. Klipp till ytterligare ett par veckor senare och Coronarestriktionerna var ett faktum. En underligare början på ett år tror jag väl inte att jag kommer att vara med om på länge.

Samtidigt känns allt (förutom Corona) just nu alldeles som om det var meningen. Att Minicyklisten finns och förändrar dynamiken på precis rätt sätt, att han har gjort oss till en bättre familj. Att jag tänker på något så banalt som vårt balkong och att den tanken kan göra mig så mycket gladare än vad hela vår förra lägenhet i Umeå gjorde. Den lägenheten kommer för alltid att vara Lillcyklistens första hem, och det var så klart vårt hem. Men det var aldrig min lägenhet. 

 

Att kunna andas ut och veta att vi ska stanna här. Det gör att jag också kan andas in.

Lite mer vardag

Äntligen är mina veckor lite mera gripbara. Måndag, tisdag och onsdag tänker jag på som pluggdagar. Då försöker jag göra det som behövs för de två kurserna som jag nu går, en i digital kommunikation och barn på 50% och en i somaliska på 25%. Hittills har underligt nog den kurs som är på 25% varit mer krävande och tagit mer tid, jämfört med kursen på 50% som känns betydligt mer hanterbar. 

 

Nu pluggar jag alltså 75%, man kan ju med rätta undra om jag är galen. Men det betyder att Lillcyklisten får vara på förskolan mellan 08:30-14:30 varje dag och det tycker jag känns mycket roligare. I praktiken betyder den extra timmen vi fick pga att jag kom in på 25%-kursen att han hinner vara med och äta mellis, det känns bra för jag tycker det är så tråkigt för alla så kallade "femtimmarsbarn" som kanske hinner se att mellanmålet dukas upp bara för att i nästa stund fösas iväg till hallen för hämtning. 

För mig betyder det en lite mindre stressad känsla efter lunch och att jag slipper tänka på hur och var och när mellanmålet ska intas (ute? inne? utanför förskolan? ska vi gå ut sen?). För Cyklisten som pluggar heltid hemma i sovrummet betyder det i bästa fall en timme mindre av skrik och gnäll när han sitter och jobbar.

En tisdag

Snöblandat regn, jag letar barnposters samtidigt som jag uppdaterar antagning.se för att se om jag har blivit antagen till båda kurserna jag anmälde mig till häromdagen. Jag ska bara välja den ena, och hoppas att det inte blir språkkursen utan retorikkursen. Om tio minuter ska jag ta in Minicyklisten som sover i vagnen på balkongen. Ett liv med en vagnsovare, tänk vad underbart det kan vara. 

 

 

Vi försöker komma underfund med dagarna, hur de ska disponeras på bästa sätt. Iväg till förskolan strax innan nio, streta upp för backen så fort jag kan. Mellanmål och "jobb" i soffan (beroende på humör och behov). In med bebisen, och sen? Kanske laga mat? Göra något annat jag borde? För sen efter lunchen känns det som att det bara går i ett, man dricker kaffe och sen är klockan plötsligt hämtdags. Det är inte nådigt med dessa femtimmarsdagar, ingenting känns det som att man hinner med. 

Samtidigt, så otroligt skönt att äta lunch med Cyklisten utan att bli avbruten. Dricka kaffe i fred. Tänka en tanke till punkt. Vara i alla fall lite utvilad när man hämtar det äldre barnet på eftermiddagen.

Nästan klar

Typisk stressreaktion igår. När man har väntat och väntat på att få lite rutin i livet blir det ett sånt antiklimax när något plötsligt förändras som man inte har räknat med. Dessutom har vi uppsatsseminarium med slutopponering imorgon, tala om att det kommer att bli något av en urladdning efter det. Jag har ju skrivit på den här uppsatsen absurt länge med tanke på vad det är för en text och det ska bli otroligt skönt att slippa tänka på den mer.

Håll tummarna. Snart är jag förhoppningsvis bibliotekarie.

En dag som slutar med en suck

"Det känns som om man är trött jämt numera."

Säger Cyklisten.

"Oj, att amma tre gånger per natt, det låter jobbigt." 

Säger BVC-sköterskan.

"Mamma, jag tycker om maskar."

Säger Lillcyklisten.

Nej BVC-sköterska, att amma tre gånger per natt är faktiskt inte så jobbigt. Inte jämfört med att amma en gång i timmen i ungefär två månader som det var förra gången vi hade en bebis. 

Tröttheten, den kommer av annat. Av att ha varit hemma hela högen i nästan två månader. Av att skola in sitt barn som nu är så stort och kan tänka så mycket att det faktiskt är jobbigt med en ny miljö och nya människor. Att vaccinera sitt yngsta barn och få lite ångest av de tjocka nålarna i de små små låren trots att jag tycker att det är helt självklart med vaccin.

Att kolla mailen dagen efter första något kämpiga inskolningsdagen och inse att en person på förskoleförvaltningen har gett mig fel information och att halvfartskursen jag ska läsa i vår inte alls berättigar oss till så många förskoletimmar som vi skulle behöva.

Sucken i slutet av dagen. Att jag plötsligt gjorde en sen anmälan till ytterligare två kurser och hoppas att jag kommer in på någon av dem. Tisdag. Yrsel i soffan. Jag vet att det löser sig men vad jag egentligen skulle behöva nu är bara en sak, och det är att vila.