När himlen är blå och ljuset börjar ta sig in i vardagsrummet på eftermiddagen tänker jag på att jag om några månader kan sitta på balkongen och dricka kaffe. Det här är den första balkong som känns trevlig. Vi har haft inglasad balkong, den använde vi mest som förvaringsutrymme. Vi har haft indragen balkong, den använde vi inte alls. Jo, en gång, när vi hade tvåårskalas för Lillcyklisten. Nu har vi en oinglasad utskjutande balkong utan tak och jag tänker på den lite som en terass. För tillfället är det bara Minicyklisten som använder den för sina vilor, men så fort det blir varmt ska den inredas på något sätt. Insynsskydd mot grannens balkong som känns som att den är två meter bort. Någonting under fötterna. Växter och ett bord.
 |
| En promenadutsikt |
Jag tänker mycket på den här tiden förra året. När vi precis hade bestämt oss för att öppna dörrarna till att flytta tillbaka till Göteborg. När jag hade pratat med min chef och sagt att vi kommer tillbaka, jag vill börja jobba igen. Hur det gick två veckor och det där plusset dök upp på stickan. Det var ett av de hittills konstigaste ögonblicken i mitt liv. Klipp till ytterligare ett par veckor senare och Coronarestriktionerna var ett faktum. En underligare början på ett år tror jag väl inte att jag kommer att vara med om på länge.
Samtidigt känns allt (förutom Corona) just nu alldeles som om det var meningen. Att Minicyklisten finns och förändrar dynamiken på precis rätt sätt, att han har gjort oss till en bättre familj. Att jag tänker på något så banalt som vårt balkong och att den tanken kan göra mig så mycket gladare än vad hela vår förra lägenhet i Umeå gjorde. Den lägenheten kommer för alltid att vara Lillcyklistens första hem, och det var så klart vårt hem. Men det var aldrig min lägenhet.
Att kunna andas ut och veta att vi ska stanna här. Det gör att jag också kan andas in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar