Jag vänder balkongkrukorna upp och ner, det rasar ner alldeles för blöt jord och växter som dog när det var frost natten tills igår. Jag mailar kors och tvärs, försöker få tag i någon att intervjua för min sista inlämningsuppgift. Känner mig oinspirerad, halvhjärtad. Får äntligen ett positivt svar och börjar skriva ihop en intervjuguide, tänker samtidigt på hur skönt det var att luncha ute med J igår när jag struntade i att plugga. Att inte bara jobba på, som man gör, som jag gör.
Ibland tänker jag att det är dumt att jag studerar samtidigt som jag är föräldraledig. Men samtidigt ser jag hur Lillcyklisten äntligen glatt går iväg och vinkar hejdå mamma utan att ens se sig om. Hur han blir lite ledsen när jag hämtar honom mamma jag vill inte gå hem från förskolan. Det är inte att han har vantrivts, men kontinuiteten gör all skillnad i världen. Jag försöker påminna mig själv: det är ett systemfel som gör att jag känner mig tvungen att plugga för att min son ska få tillräckligt med tid på förskolan för att känna sig trygg. Det är ett systemfel som gör att jag ofta har tankarna på ett annat håll när jag leker med Minicyklisten vars utveckling går i sån rasande fart att jag inte hinner med.
Den här dyrbara tiden. Som aldrig kommer åter. Som sliter en i stycken och bombarderar en med kärlek. Hur ska vi kunna minnas den som den var?
2 kommentarer:
Tycker om dina formuleringar! Mycket stor igenkänning i hur vardagslivet ser ut för mig. Jag fastnade för din blogg när jag letade boktips för några år sen, känner dig inte alls annars. Jag är också en exilfinländare som försöker kombinera föräldraledighet med studier med allt vad det innebär.
Hej Maria! Vad roligt att höra och vad glad jag blir av din kommentar! Ja, visst är det ett evigt kompromissande att få vardagen att gå ihop.
Skicka en kommentar