torsdag 22 november 2012

Clearing the air

Det här är ett långt inlägg om förvirring och ärlighet och att vara pank och må skit. Håll ut. Det finns kanske en poäng på slutet.

En sak jag har tänkt väldigt mycket på de senaste dagarna och som också delvis har med mina tankar om höstens caféjobbande att göra är hur jag reagerar på andra människors reaktioner på att jag har börjat jobba. Eller rättare sagt, på att jag inte sysslar med något akademiskt. Det här är sjukt komplicerat i mitt huvud och jag går från att ena sekunden bli förbannad på folk runt omkring mig till att i nästa sekund vara övertygad om att jag håller på med självbedrägeri av högsta klass. Men jag ska försöka förklara, inspirerad av Ellens ärliga inlägg häromdagen.

Först bör man känna till premisserna:

1. Ända sedan jag började skolan som sjuåring har jag tyckt om att lära mig nya saker och jag har också märkt att jag är bra på det, att plugga, skriva prov och uppsatser, det har liksom varit min grej. Och det är det jag har gjort, utan avbrott, i nitton år.

2. Under våren 2012 jobbade jag med en doktorandansökan i litteraturvetenskap, den skulle skickas in i januari. Därefter följde en lång process med antagningsnivåer och sånt som höll på till slutet av maj då jag äntligen fick klartecken om att jag nästan, men ändå inte, hade blivit antagen.

3. Under hela den här perioden, samt månaderna efter detta då jag också skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori, var jag pank. Riktigt pank. Inte så där jag-har-inte-råd-att-köpa-kläder-pank utan snarare jag-har-inte-råd-att-köpa-plastkassar-när-jag-handlar-gröt-pank. Den perioden har i stort sett hållit i sig fram tills nu.

När jag berättar att jag jobbar nu är det många människor som liksom antar att jag främst gör det för att jag inte har något val, att det här är en tillfällig paus och att jag snart ska söka en doktorandtjänst igen. Det är ett rimligt antagande eftersom alla - förutom min familj då - alltid har känt mig som den högpresterande pluggisen som älskar att gå på föreläsningar. Inget konstigt med den saken. Problemet är att det här antagandet ibland får mig att gå i försvarsposition, jag börjar ursäkta mitt jobb och förklara att det faktiskt (?) är roligt, som om det var något jag var skyldig att säga, att jag just nu behöver en paus. Jag spelar alltså med eftersom jag antyder att det här är en paus från det akademiska. 

Sanningen är att jag inte har någon aning om vad det är, denna så kallade paus. Jag har aldrig gillat att planera långsiktigt. Och så långt är det fortfarande lugna puckar. Men häromdagen pratade jag med en bekant som vägrade acceptera denna kanske-paus, hen fortsatte om och om igen att säga att jag ska söka doktorandtjänst i år också, att jag måste, att det är bra att visa att jag fortfarande försöker, att det ser bra ut för framtiden osv osv. Det var jobbigt och jag hade mest av allt velat ta ett steg tillbaka och skrika "Men jag vill inte!".

Fast det här är också komplicerat. Exakt vad är det som jag inte vill? Efter den här diskussionen var jag arg i flera timmar utan att veta varför. För saken är den att jag fortfarande älskar att föra teoretiska resonemang även om det just nu är fruktansvärt skönt att inte göra det i ett akademiskt sammanhang. Och om någon av er som läser det här känner er utpekade så får jag bara säga att mina tankar kring orsakerna till att jag blir så provocerad inte egentligen handlar om era frågor som sådana utan snarare om vad som verkar vara en underförstådd aspekt av akademiskt arbete.

Jag tror nämligen att den förvåning jag ibland kan ana hos människor när jag säger att jag inte vill göra nånting akademiskt just nu handlar om status. Att vara doktorand, att vara akademiker uppfattas som ett högstatusyrke, framför allt om man som jag verkligen gillar att plugga. Om man doktorerar har man sedan möjlighet att skaffa sig en position inom något universitet. Allt detta är helt korrekt och förvåningen hos de frågvisa i min omgivning har fått sin förklaring. Så varför blir jag då så provocerad?

Jo, för att status och höga positioner är helt ointressant för mig i det här sammanhanget. Även om jag har skämtat om att det först är när man är professor emeritus som man får forska om vad man vill har det skämtet handlat mer om det absurda (men kanske självklara) i att också den "fria" akademiska tillvaron är toppstyrd och att en stor del av en universitetsanställning handlar bland annat om administration. För mig har mina studieval/livsval alltid handlat om att följa magkänslan. Jag började läsa litteraturvetenskap för att det var det roligaste jag kunde tänka mig, vilket det också visade sig vara. Jag flyttade till London för att det var något jag verkligen ville göra. Jag skrev gradu om Paul Auster för att det var en författare jag alltid har gillat. Men här börjar det slira. Jag flyttade till Göteborg för att jag inte ville bo i Finland. Jag började läsa vetenskapsteori för att jag inte visste vad jag ville göra med mitt liv. Jag skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori om litteraturvetenskap för att det skulle kunna se bra ut i en doktorandansökan.

Jag säger inte att det var dåliga val, det var helt rätt eftersom jag trots allt har hamnat på en plats där jag är så nöjd med tillvaron. Jag säger inte heller att jag är den enda som följer min magkänsla, absolut inte. Det är inte det som är poängen och jag kan bara utgå från mig själv. Men det jag kan säga när jag utgår från mig själv är att jag under den här tiden då det började slira med beslutsfattandet inte har mått särskilt bra. Att känna sig vilse och samtidigt vara luspank är en usel kombination och ibland har den där yrseln kommit smygande, yrseln som får rummet att vända sig kring sin axel, yrseln som är som en slags början på en panikattack. Att sitta i en stol och känna sig yr är inte ett tecken på att man mår särskilt bra.

Samtidigt har det varit en period som jag aldrig hade velat vara utan eftersom den har gjort mig ännu mer öppen för min egen magkänsla. Och det är den jag följer nu, magkänslan, intuitionen, vad man nu väljer att kalla den. Den säger i alla fall, nej, den skriker, att jag inte vill befinna mig i universitetsvärlden just nu. Den skriker att jag älskar mitt jobb. Den skriker att det är mer än okej att vara lycklig för att jag har råd att äta annat än kokta ägg och billig blandsaft. 

Kalla det en paus om ni vill, jag varken har eller saknar det framtidsperspektivet. 

15 kommentarer:

Mia Skrifver sa...

Word.
Skulle ha kunnat skriva det där själv, förutsatt att jag skulle ha förmått formulera det. Så tack för det att du ungefär satte ord på det som jag gått och funderat på sen jag bestämde mig för att nu gör jag fanimej vad jag vill.

Nina sa...

Åh vad skönt att någon känner igen sig. För det är så många motstridiga känslor och viljor och frågorna man får kommer ändå oftast från en omtanke och kanske uppskattning för det man kan göra. Finns mycket mer att säga om det här och det finns garanterat aspekter av det här som jag har missat. Så om du någon gång känner för att skriva om detta skulle jag vara jätteintresserad av att höra hur du tänker.

Jennie sa...

Jag känner ingen annan som är så bra på att sätta ord på saker och ting som du.

Jag är glad att du följer din magkänsla och att du känner dig nöjd med din tillvaro nu. För vad är egentligen viktigare än det? Och jag håller med om att man (trots att man inte kan tro det då man är inne i det) kan gå styrkt ur de jobbiga perioderna, och att man får så många nya insikter.

Saknar dig massor!

Nina sa...

Tack Jennie, det betyder mycket att du säger så. Saknar dig också!

litteraturkvalster sa...

Så intressant! Och viktigt! Det är svåra saker det här och ibland är det svårt att se skillnad på vad man vill, bör och vad andra tycker att man bör. Det är inte så lätt alla gånger att veta vad man själv vill. Det kan vara svårt att förstå om det är magkänslan som gnager eller oro av annat slag.

Jag har under så många år snackat med andra om det här, att finna sin egen person och att vara sann mot sig själv. Sen plötsligt fann man sig själv vilsen i "vuxenvärlden". Idag försöker jag finna tillbaka till min egen magkänsla och mina egna åsikter och göra det jag verkligen vill (och inta alltid bör).

Nina sa...

Absolut, när man precis har "missat" något man hade planerat får man också så lov att förlika sig med alternativet. Det är en fin mänsklig egenskap tycker jag. Fast för mig känns det mer som om det var en jäkla tur att det blev som det blev.

Är också lite rädd att gå vilse i vuxenvärlden.

litteraturkvalster sa...

Tyvärr har jag följt för många "bör" här i livet. Fröken Duktig gjorde entré och tog kommandot. Nu ska jag försöka finna alternativen - magkänslan. :)

Jessica sa...

Så bra att du följde din magkänsla ju, och jag är så himla glad (som man skulle säga i Sverige) över att du trivs på jobbet! För seriöst, hur många är det egentligen som kan säga det?

Och så vill jag säga att jag alltid har sett dig som också annat än en högpresterande pluggis (även om det inte är något fel på det heller). Kram!

Nina sa...

Hehe, jag var allt kategorisk där! Det är kanske bara jag som projicerar.

Kramar

Johanna sa...

Är glad att du är där du ska vara just nu, var du ska vara sen, det visar sig. Huvudsaken är att man är tillfreds, är man inte det måste man leta vidare och vad är då inte bättre än att följa den där omtalade magkänslan.

kram.

Nina sa...

Hellre magkänsla än magkatarr, liksom. Puss på dig.

Martina sa...

amen, och så o.c. och en fröken paula på det! det är så mycket borde och måste, från andra och från en själv. att våga följa sin magkänsla är starkt och modigt, fortsätt med det!! kram!

Nina sa...

Fröken Paula gör iofs vilken situation som helst uthärdlig, men ja, det känns skönt nu. Kram!

Hilldur sa...

Att följa magkänslan är min melodi, ett bättre råd kan man inte ge en medmänniska. Skit i statusprat. Klart att akademiker gärna påstår att höga doktorandpositioner är att sträva efter, men vad jag har förstått så är arbetslösheten rätt hög också bland akademiker. Åtminstone i Finland. Bara man gör något, så ger det en erfarenheter. Kalla det inte en paus, om du inte vill, se det som din grej, bara. Jag tycker att det verkar vara precis din grej!! :) Kram vännen!

Nina sa...

Tack, det känns bra att höra även om jag också tror att det här är helt rätt val för mig. Du är int liiti klok du Mathilda!