Det rasslar och prasslar

På morgonen lämnar jag Lillcyklisten på förskolan och går med Minicyklisten till vårdcentralen, den snälla läkaren tar bort sitt munskydd för att vara mindre skrämmande, barnet klamrar sig fast vid mig och vill inte bli undersökt. Men allt går bra och jag lämnar också honom på förskolan, gallskrikande på grund av den ovana utomhuslämningen men jag vet också att pedagogerna ringer om han inte låter sig tröstas.

Jag jobbar hemifrån, solen lyser in genom vardagsrumsfönstret på eftermiddagen. Imorgon ska det bli regn igen och jag tittar på björkens grenar som vajar fram och tillbaka, går det att längta mer efter våren än vad man gör i januari/februari?

I postfacket ligger ett litet kuvert, det rasslar när jag lyfter ut det, jag gömmer det i handväskan medan jag försöker baxa upp två trötta tunga barn och undrar för tusende gången varför vi inte letade efter ett hus med hiss, men också, att mitt tålamod antingen kommer att brista helt eller så blir det långsamt lite segare för varje trappsteg. 

Minicyklisten har den där blicken på kvällen som skvallrar om bus och sovvägran, och mycket riktigt pågår "diskussioner" av typen "Joho! Nähä! Joho! Nähä!" och jag går in och bäddar ner, klappar kind, pratar med ansträngt lugn mammaröst nu är det sovdags godnatt godnatt. 

Och sen, när ljuden plötsligt tystnar: 

Atlasblomma, Leanderklocka, Lultärt. Picklesgurka, körsbärstomat.

Ibland är allt man gör så himla symboliskt, odlar sina egna intressen och så vidare, men växer de till slut så är det väl värt övertydligheten.

Natten

Natten av Sara Gordon väcker många känslor, och det är verkligen som att gå in i huvudpersonens natt när man läser den: den beskriver oron över en närstående på ett alldeles förträffligt sätt. I det här fallet är det huvudpersonens tonåriga dotter som försvinner ut i natten och inte kan nås, hon har diabetes men struntar i sina mediciner och jaget ringer socialsekreterarna, ungdomsgårdarna, kompisarna om och om igen.

Damen från Försäkringskassan frågar om det finns någon plan för min rehabilitering och jag säger, allt handlar om min dotter. När hon mår bättre, mår jag bättre. Det går inte att skilja åt.

Romanen handlar också om repetition, upprepning, iteration - jaget skriver en avhandling om ämnet men berättelsen använder också samma grepp, det är den första natten då dottern försvinner men det är också nätterna därefter, upprepningen av de olika instanserna som försöker hjälpa till, hoppet, förtvivlan. När den ena drar sig undan pressar den andra på och man vill bara ropa men lugna ner er båda två samtidigt som man vet att det inte skulle hjälpa.

Jag har en förbjuden fantasi, ett monster som måste stoppas omedelbart om det dyker upp. Det handlar om att du inte skulle ha diabetes. Lättnaden är vidunderlig, bokstavligen, ett vidunder, den kan inte tillåtas jag brister och förlorar all kontroll.

Jag tycker om att Natten samtidigt inte är nattsvart, den är också varm och rolig och trots de många tunga ämnena är tonen väldigt rak. Det handlar aldrig om att vältra sig i misär (mis-lit är inte min favoritgenre) utan snarare om att beskriva ett människoliv som har drabbats lite extra hårt av motgångar och sjukdom. 

Nästa vecka ska vi prata om den (och om Annie Ernauxs En flickas memoarer) i bokklubben, det blir intressant att höra vad de andra tyckte.

Lunchdejt och ost

Det är ändå något att äta lunch med sin partner en fredag på stan. Knappt så vi har gjort det förr, men nu stod stjärnorna rätt på himlen. Bara det att sitta ostört och äta vid ett bord, fantastiskt! Äter vi något "eget" efter att barnen har somnat blir det oftast i soffan eftersom vardagsrummet är mysigare och bekvämare än köket. 

Vi tog också en vända i Saluhallen, jag känner mig alltid som någon som låtsas vara av en samhällsklass än jag är när jag köar till ostdisken och sen ber om... någon god ost och inte riktigt kan förklara vad jag gillar. Men, med det sagt älskar jag att be andra kompetenta försäljare om hjälp, sådana som verkligen försöker förstå vad det är man är ute efter och på vilket sätt det ska konsumeras. Precis som att hjälpa en kund att hitta rätt böcker, tänker jag, fast ost då i det här fallet. 

Jag hoppas på en lugn helg utan regn, har en liten oro i magen över Minicyklistens håglöshet som har kommit och gått i veckan, men pratade länge med en sjuksköterska på 1177 som väldigt grundligt frågade mig om alla tänkbara symptom och kände mig något lugnad efteråt. 

Hoppas att ni, vilka ni nu är också får en lugn och skön helg! Nu blir det fredagsöl och På spåret.

Kärt återseende

Man kunde ana den redan vid 07:30 där bakom husen.

Den galna hotellpoolen som jag gärna hade badat i glimmade fint i morgonljuset.

Dramatiska moln och vackert ljus.

Där var den! Äntligen! Att ens kunna ta en bild i motljus? Jag strosade långsamt i den svinkalla vinden och njöt av de tomma blomrabatterna i Trädgårdsföreningen med vetskap om att de snart kommer att prunka.

Som sagt, jag njöt.

Bara att se olika nyanser i något annat än ett dimgrått töcken, det gjorde hela den här veckan. Nu återstår att se om det blir vab av Minicyklisten imorgon.

8,5 soltimmar i januari

Så många soltimmar lär det ha varit i Göteborg i januari och det känns. Vi hasar oss genom dagarna, barnen är så trötta att den ena får stanna hemma en dag från förskolan för han vill bara vila vila vila. Den andra klär ut sig till riddar-Spiderman och frågar för hundrade gången hur länge det är kvar tills hans kompis födelsedagskalas.

Två veckor, svarar jag. Tolv dagar, svarar jag. Nej, det är inte idag. Nej, han ska inte ha kalas inatt. 

Jag har börjat göra meditationsövningar när jag kommer till jobbet på morgonen, fem eller tio minuter bara. Ibland också på lunchen men då nickar jag nästan alltid till i den inte särskilt bekväma kontorsstolen från 90-talet. I stunden är det vad det är, varken mer eller mindre, men de dagar då jag inte hinner med så saknar jag dem. Mellanrummen. Dem jag alltid återkommer till på ett sätt eller annat. 

Jag lånar böcker om odling och beställer hem fröer, längtat så enormt efter balkongvår och att tassa runt och vattna efter att solen går ner. Två av mina grannar är gravida och två av mina nära vänner har precis fött barn. Det är som att man bara vill längta fram det nya nu men det går ju inte riktigt till på det viset.

Imorgon ska det bli sol, jag tror det när jag ser det, men om väderleksrapporten stämmer ska jag ta en promenad på lunchen och försöka få så mycket ljus som bara är möjligt.

Nästan ligga steget före

Ni vet vissa dagar när man bara kämpar på från ett steg till ett annat men känner att man aldrig kommer ikapp sig själv? Tycker helgerna är rätt mycket så numera. Ens egen energi är på minus, men barnens är alltid på plus (även när den är på minus, konstigt nog). Men idag var inte en sån dag. Jag var iväg med barnen och en vän samt hennes barn hela dagen från 9:30 till 16:30 och klarade det mer eller mindre utan stora konflikter. O-troligt.

Det är väl också det där när man i princip är på väg nånstans men utan en tid att passa som man med ro kan låta någon kliva av cykeln och peta på den tunna isen i en evighet. Det är så klart också det som gör att det blir mindre friktion, att jag inte är där och hetsar oss vidare. 

En relativt lång tur med balanscykeln, biblioteksbesök, cafélunch och "vila" med kompisen (dvs. skärmtid, vet inte om det går att vila fyraåringar på något annat sätt) medan Minicyklisten somnade utan knorr inomhus i vagnen. Jag kunde dricka en kaffe och bläddra i några odlingsböcker. NJUTANDET, säger jag bara. 

Sen fick Lillcyklisten massor med energi och sprang nästan hela den långa vägen bort till lekplatsen. Alltså detta att dela dagen med en vän som har barn i samma åldrar, det är oslagbart. Vi sågs också igår för lite vin (utan barn) så hade liksom hunnit prata genom allt aktuellt så behövde inte bli irriterade av alla hundratusen avbrott som småbarn innebär, ni vet när man kommer hem och plötsligt undrar vad som hände sen i den där anekdoten som man började lyssna på men som man aldrig lyssnade klart på för det var någon som hade bajsat/ramlat/hittat en skatt/tappat en stövel. 

Jag var så där skönt trött när vi kom hem, som man bara blir av att ha varit mycket ute, och hade säkert själv kunnat sluka hela kastrullen med potatismos om jag inte hade behövt dela med mig. 

När böckerna tar sig in i livet

Jag har nästan lyssnat klart på Sarah Haywoods roman Kaktus som handlar om en brittisk kvinna, 40+, som gillar att rationalisera bort allt som hon bedömer som onödigt i sitt liv. Den är torr, bitsk och rolig men med en lite sorglig underton och jag tycker väldigt mycket om den! En rolig bok för nån som inte gillar böcker som beskrivs som "roliga", och en mysig bok för nån som inte gillar böcker som beskrivs som "mysiga, ungefär så skulle jag beskriva den. 

Huvudpersonen Susans koppling till kaktusar, förutom att själv uppfattas som en sådan, är att hon har en liten samling. Och medan jag lyssnade på boken funderade jag samtidigt över vårt problemfönster, vardagsrumsfönstret, där det om vartannat är dragigt och hett från elementet. Skulle en kaktus trivas månntro? I förmiddags stack jag in huvudet i en blomsterhandel och rådfrågade floristen: och vips, så var jag med kaktus. Jag kan inte komma ihåg att jag har haft någon sen i tonåren då en sorglig liten historia stod på något fönsterbräde och glömdes bort. Men nu, tack vare Kaktus, låt mig presentera, min kaktus!

Tisdagig tisdag

Dagen började med en sjukanmälan och slutade med vab. Kanske inte så konstigt att det blev något tjafsig stämning vid läggningen, av alla inblandade. Innan dess lyckades vi ändå med konststycket att äta en "ny" soppa som båda barnen vågade smaka på, den ena åt till och med två portioner, så man får väl se dagen som lyckad trots allt. 

Vad säger man om en tisdag i januari? Den här månaden känns så ofantligt lång och än är vi bara halvvägs. För att inte deppa ihop av alla sura miner kan jag lista tre saker jag ser fram emot:

- på lördag ska jag bada bastu med en finlandssvensk vän som nästan bor väldigt nära oss

- imorgon (om det inte blir mer vab) ska jag träffa två kollegor för ett heldagsmöte och gemensam lunch

- på onsdag eller torsdag rasslar det in en leverans med väldigt många boknyheter och det gör mig alltid lika pirrig

Vi avslutar dagen med en bild från igår morse och hoppas på en onsdag som inte är som en tisdag.

Året som gick

Gjorde du något i år som du inte har gjort förut?

Jag startade en bokklubb! Vi har än så länge bara träffat en gång men det måste verkligen bli av flera gånger för det var så trevligt. Här nedan: nästa bok på tur, vi ska bara avklara Annie Ernauxs En flickas memoarer först. 

Höll du några av dina nyårslöften?

Jag minns inte att jag hade något särskilt löfte, men jag minns att fokus var på jobb och att utvecklas som chef och kollega. Ingenting man nånsin blir klar med, tänker jag, men jag har ändå klarat av ett par situationer bättre än jag hade gjort för några år sedan.

Har du några nya för 2023?

Jag ska försöka skala bort sånt som tar onödig energi och verkligen göra mitt bästa för att inte stressa upp mig över allt vabbande som ju ändå är ett oundvikligt faktum när man har små barn. Jag vill också satsa lite på att göra det fint här hemma nu när alla personer äntligen sover i sina tilltänkta rum!

Genomdrev du någon stor förändring 2023?

Jag började jobba igen efter fyra års uppehåll!

Blev någon av dina vänner föräldrar i år?

Inte i år nej, men strax efter jul fick H en liten kille och så väntas ytterligare en bebis vilken dag som helst i Finland hos en gammal kär vän! Så fint att se sina vänner bli föräldrar.

Dog någon som stod dig nära?

Ja på sätt och vis, en av min mormors syskon. Det var många år sen vi sågs men hon kommer alltid att vara en del av min barndom och vårt sommarställe i Finland.

Vilka datum kommer du att minnas?

Eh... ja, kanske de dagar jag inte var med barnen? Låter ju lite brutalt men allt annat blir lite som en gröt. Midsommarafton var i och för sig väldigt fin, men det var också fantastiskt att åka till Stockholm utan barn två gånger, särskilt för ett drygt år sen efter en låååång hemmaperiod.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Umgåtts med vänner! Visserligen har jag fått en fin rutin både med vänner, och grannar som jag numera räknar som vänner, vi ses för ett glas ibland, och pratar om precis allt vi kan tänka på. Men nu känns det som om att jag hade kunnat vara ännu mer social? Kanske är det bara ett uttryck för ett behov jag känner just nu...

Vad önskar du att du hade gjort mindre?

Vabbat. Hostat. Say no more.

Största misstaget?

Att det blev så flängigt med alla resor i sommar, det gav energi med miljöombyte men tog tyvärr nästan lika mycket i form av förseningar och barn utan tålamod.

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat skulle jag tro? I alla fall den vi båda äntligen jobbade och hade varsin inkomst efter fyra års tragglande och pusslande. Fan-tastiskt.

Bästa köpet?

Oj, det var svårt. Kanske de svarta Levi's jeansen jag hittade second hand som sitter helt perfekt? Det har varit skönt att kunna fylla på garderoben med hela, inte urblekta, kläder från lite mer välsorterade second hand-affärer. 

Var du gladare eller ledsnare det här året jämfört med förra året?

Ja och nej! Gladare för den större friheten och flexibiliteten, ledsnare över det som inte har funkat i vardagen. Men för mig personligen var det absolut fler plus än minus.

Vad gjorde du på din födelsedag 2022?

Åh, det var en fin dag. Vi var i Umeå, på förmiddagen var vi alla på Västerbottens museum, härjade runt och åt en god lunch. På eftermiddagen cyklade jag med Lillcyklisten till Bölesholmarna där vi badade. Och ett par kvällar senare firade jag med Cyklisten på sjukt god etiopisk restauram där vi totalt föråt oss innan vi klämde i oss varsin drink på ett annat ställe.

Finns det någonting som skulle ha gjort ditt år bättre?

Bättre balans hemma, mindre vabb, typ ä. Fast allt kokar väl ner till mindre vab... Hade exempelvis gärna slippsr vinterkräksjukan som hela familjen hade i början av året, den satte tonen. Jag hade också gärna sluppit två tråkiga händelser i slutet av året fast de känns än så länge mer som att de hör ihop med 2023. För att inte tala om världsläget, men det väljer jag att inte blanda in här.

Vad fick dig att må bra?

Tid med vänner, luncher med kollegor, mitt roliga roliga jobb, när mina barn upptäckte att de kan busa också med varandra, att vattna blommor på balkongen efter att solen har gått ner. Människorna, böckerna, att det åtminstone blev en lång paus i pandemin.

Högsta önskan just nu.

Att några i min närhet som har det tufft ska klara sig igenom processen och komma ut starkare på andra sidan. 

När man tror att det ljusnar

Det är ljusare, redan nu. Om det råkar vara uppehåll är det nästan ljust när jag cyklar från jobbet mot förskolehämtningen.

Eftersom det har gått lång tid sen jag skrev här regelbundet tänker jag att en kort uppdatering kan vara i sin ordning. Min vardag just nu består av:

- Lämningar och hämtningar, av olika anledningar drar jag hela det lasset just nu. Det går fint för det mesta.

- Jobb. Jobbar på och trivs och undrar ibland om det är okej att helt enkelt bara trivas? Jag inbillar mig att jag har lätt för att trivas men får också påminna mig om att jag inte trivdes i Umeå och att jag därför inte ska ta det som något självklart.

- Avslappningsövningar. Jag hade något av ett varningstecken efter julen då jag kände att allt höll på att bli lite för mycket, både på jobb- och hemmafronten. Så nu pratar jag med en terapeut ibland och försöker ge mig själv tid för vila. 

- Ommöblering. Barnen (som nu är 4,5 och snart 2,5) sover sen en dryg vecka tillbaka i samma rum vilket betyder att jag och Cyklisten har flyttat vår säng från vardagsrummet (vi sov där i drygt ett år för att barnen skulle kunna sova i varsitt rum) till sovrummet. Det känns stort!

- Vrål och sammanbrott. Minicyklisten är som sagt snart 2,5 år och har en riktigt fasansfull period just nu. ALLT är fel, allt ska vara tvärtemot, ingenting duger. Det går över, jag vet, men för tillfället är det stundvis dränerande. Försöker påminna mig om att det är jobbigast för honom...

Så ser min vardag ut just nu. 

Vad man ska göra nu

Hösten har alltid varit tid för nystart för mig, men kanske har det börjat skifta nu. Det är säkert mörkret och vab-månaderna som gör behovet av förändring ännu större, men jag tror också att det var något som började gro inom mig när jag satt på balkongen och lyssnade på sensommarvinden och avinstallerade Instagram för några månader sen.

Av olika anledningar behöver inte bara jag se över mina vanor, så det finns också incitament från flera håll. Det är lätt att försöka göra konkreta planer, men de är också lätta att överge. Så min nyårstanke är av mer odefinierbart slag, nämligen att jag ska låta mig själv ta plats mer, både hemma och på jobbet. Det innebär att inte kompromissa så mycket med vem jag är för att få andra att må bra. Det är verkligen självutplånande. 

I grunden är det en god egenskap, att kunna visa hänsyn och se till att andra har det bra. Men jag tror varken jag eller min familj kommer att tacka mig om tjugo år om jag helt överger alla mina intressen. Jag vill verkligen inte att mina barn ska undra vem deras mamma egentligen var bakom lekandet, matlagningen och hämtningarna. Det är också så lätt att man själv glömmer bort det, så det är väl kanske min första uppgift. Att komma på vem jag är och vill vara i den här familjeorganismen och sen försöka låta det ta plats. 

Året i böcker

 Att återgå till jobbet efter tre år av föräldraledigheter och plugg gjorde underverk för min läsning. Jämfört med 2021 då jag bottenrekordet låg på 25 böcker har jag i år läst hela 68 stycken. Fördelningen mellan fysiska böcker och ljudböcker är rätt kul också, exakt hälften av vardera. Här kommer mina favoriter för varje månad:

Januari

Agota Kristof - Den stora skrivboken

En otroligt märklig läsupplevelse men på ett positivt sätt. Fick mig att tänka på Italo Calvino eftersom den både berättar en historia, och berättar en historia om hur man berättar en historia. Väldigt mörk bitvis, men också rolig och förvånande lättläst. 

Februari

Anna Bretiholtz Monsén - Stranden

Deckardebutant som verkligen imponerade, jag gillade att upplägget var klassiskt (före detta polis återvänder till sitt sommarställe och dras in i mordutredning) men att karaktärerna var befriande oklassiska (gränslös kvinnlig poliskollega som gör yoga och älskar katter). Kommer absolut att läsa uppföljaren Slottet!

Mars

Maggie Shipstead - Great Circle

Redan i mars visste jag att jag hade läst årets bästa bok. Den här var allt jag önskar mig av en roman: ett historiskt perspektiv, en stark kvinnlig huvudperson, ett feministiskt anslag, ett mysterium, en karaktärsdriven berättelse. Det är alldeles förbluffande att inget svenskt förlag har nappat på denna, jag tror verkligen att den hade kunnat bli en, om inte storsäljare, så en riktig läsarfavorit.

April

Rumaan Alam - Lämna världen bakom dig

Den här boken fick mig att på allvar fundera över om jag borde starta en bokcirkel (och det gjorde jag, men mer om det en annan gång) eftersom den var så gåtfull samtidigt som den var en bladvändare. Ett välskrivet kammarspel där man som läsare känner samma frustration över att man inte vet vad det är som pågår, otäck men också fin.

Maj

Miranda Cowley Heller - The Paper Palace

Ska jag vara ärlig så valde jag den här boken baserat på tre anledningar: 1) omslaget, 2) att den är med i Reese's Book Club, 3) att den utspelar sig på Cape Cod. Men den visade sig faktiskt vara en fullträff! Litterärt språk men intrigdriven berättelse, mörka hemligheter och trassliga relationer. Hade varit en perfekt semesterbok.

Juni

Gustaf Skördeman - Faust

Okej, det här är kanske lite fusk, för egentligen hade jag valt den första delen i Skördemans serie, Geiger, som jag också tycker var starkare än denna, men med tanke på hur många kunder jag har tipsat om den här serien förtjänar den en plats på listan. Sovande DDR-agenter, mycket action men inga macho-fasoner - kanske inte världens vassaste bildspråk alla gånger men väldigt spännande!

Juli

Bonnie Garmus - Lessons in Chemistry

En semesterbok som jag läste under semestern, vad kan väl vara bättre? Tycker den här var riktigt underhållande och lyckades berätta en historia med ovanliga karaktärer. Mysig och smart!

Augusti

Amor Towles - The Lincoln Highway

Jag skäms nästan över att säga det, men det här var mitt första möte med Amor Towles. Jag tror verkligen att jag hade gillat också hans andra böcker, ibland är det så skönt att läsa något som bara är väldigt bra berättat och som man får gå upp i helt och hållet. Amerikanskt, äventyrligt och underhållande.

September

Katarina Widholm - Räkna hjärtslag

Nej men så trevlig läsning! Hushållerskor på 30-talet, kvinnohistoria och olycklig kärlek. Verkligen något för alla som tycker om att läsa om den här tiden, jag fick lite Maj-vibbar ibland (Kristina Sandberg alltså) men detta är kanske snäppet mindre allvarligt, dock inte sämre för det! Längtar efter att läsa uppföljaren, Värma händer.

Oktober

Patrick Radden Keefe - Empire of Pain

Detta är en väldigt orättvis månad för samma månad läste jag äve Maggie O'Farrells senaste roman, Nathan Harris The Sweetness of Water, och nobelpristagaren. Men det är ändå denna som har stannat mest i mitt minne, jag blev något besatt av familjen Sackler efter att ha läst den här fenomenala faktaboken. Om man inte orkar läsa den (den är rätt maffig) kan man med fördel se serien Dopesick som skildrar ungefär detsamma men lite mindre ingående om själva Sackler-familjen.

November

Daniel Bergman - Hjärtat

Det här blev otippat en favorit, jag började läsa den utan någon som helst bakgrundskunskap och fattade först en bit in att författaren är en av Ingmar Bergmans barn. Men detta är ingen självömkande självbiografi utan en ärlig uppgörelse med ett helt liv och en spännande skildring från olika filminspelningar och från ett yrkesliv som ambulanssjukvårdare. Smärtsamt, intressant och överraskande.

December

Deborah Levy - Real Estate

När jag läste denna, en del i Levys så kallade "pågående självbiografi", blev jag dels lite förälskad i författaren, dels önskade jag att jag var hon. Det är en bok som är svår att beskriva men lätt att älska, filosofisk, rolig, smart, insiktsfull. Så här skulle jag också vilja vara när jag är i 60-årsåldern (för tror jag är för ung för hennes insikter än så länge).