Ett fönster

Jag skrev några rader på jobbet i morse, mellan mail och schemaattester. Det var som att öppna ett fönster man har glömt bort, eller som i min favoritdröm, den där jag går omkring i ett bekant hus och plötsligt upptäcker flera rum som jag aldrig tidigare har sett. Det var några rader bara, men det kändes som ett helt andetag. Jag tog en paus, sprang över till 7-eleven och köpte en ljus ostfralla och overnight oats (de har en massa kakao och honung i sin så det är i praktiken en efterrätt), knäppte på tre koppar kaffe, satte mig igen och jobbade, men med textdokument som en glansig pärla i ögonvrån. 

Hemma på den slitna yogamattan efter läggningen som gick snabbt, men som innehöll väldigt mycket förhandlande från treåringen "jo men mamma jag måste ha den när vi läser bara liiite", "men mamma nu ska jag inte prata när du läser jag lovar", sträcker jag ut både vaderna och bröstkorgens sidor, överarmarna och ryggen. Jag kan stå i nedåtgående hunden så att hälarna nuddar mattan nu, det brukar bli så när jag har yogat regelbundet. Jag gör mitt bästa för att slappna av i käkarna och läpparna, men får aldrig riktigt till det där med att ögonen ska vila lite djupare, even deeper in their sockets. 

Det är tisdag som känns nästan som torsdag, det är så mörkt att Lillcyklisten måste ha cykellyset på när vi går från förskolan. Det är november imorgon, mörkret kommer, men i mörkret finns också det där fönstret, ut till något helt annat.

Kanske närmare något

Det har varit en vecka av bra tillfällen. 

Två utlästa böcker. Bokklubbsboken De förlorade ordens bok av Pip Williams som var mysig, kärleksromaner Äkta kärlekar av Taylor Jenkins Reid som var urtråkig.

Bus eller godis med grannbarnen. En förälder var utklädd till sommarskuggan och min lilla Minicyklist darrade av fasa. Men annars var det lyckat. 

Yoga varje dag. Så sjukt, men har kommit in i något slags beroendeflow. Läser också en fin och väldigt tillgänglig bok om yogafilosofi, Närmare något av Simon Krohn vars yogapass i princip är de enda jag väljer i den yogaapp jag använder.

Hagabions oföränderliga tavelvägg vid toaletterna.

Öl med en grannvän, inomhus på Hagabion där jag inte hade varit på minst fem år men där allt var sig likt, vi pratade parrelationer och döden, bland annat. 

Jag känner äntligen att det är något som lättar. Det har gått nästan ett år sen vardagslivet totalkraschade i och med att Cyklisten drabbades av utmattningssyndrom, och vi har en lång bit kvar att gå, men bara det att en vecka kan gå utan oro eller besvikelse, det är stort. 

Det har med andra ord inte bara varit tillfällena som har varit bra den här veckan, vi har också varit i tillfällena på ett annat sätt.

En chockerande trevlig lördag

Vi har gjort upp en plan för att få veckorna och helgerna att löpa smidigare och för att kunna planera in återhämtning föross båda. Det känns i detta nu revolutionerande men vi är bara inne på vecka nummer ett så vi får utvärdera när det har gått en månad. 

Lördag är hursomhelst familjedag. Det betyder att vi gör något, antingen alla tillsammans eller med varsitt barn. När vi vaknade var det rent ut sagt skitväder: två grader och ösregn och typ 15 sekundmeter i byarna. Inte ett väder som gör att man vill ge sig ut med sina barn direkt. Men det blev en väldigt bra dag ändå, jag tog med mig Minicyklisten på hans första biobesök (tre nästan för sävliga Alfons-filmer men han tyckte det var en väldigt spännande upplevelse) och Lillcyklisten fick stanna hemma och spela Minecraft med sin pappa. Win-win! 

Det är verkligen lustigt, för just nu tycker jag att det är så otroligt mysigt att ha en treåring och se honom upptäcka allt för första gången. Kanske är det för att jag har mer sinnesnärvaro att faktiskt se vad som sker framför mig, kanske är det så att barn är olika och vissa treåringar mest bara behöver hanteras medan andra har lättare att bara vara i sin treårighet. Jag tror att det är en kombination av båda. Vi åt hursomhelst både korv med bröd, popcorn, lördagsgodis och våfflor (inte samtidigt nej) och Minicyklisten fick definitivt mersmak av bioupplevelsen.

Det är dock otroligt hur tydligt det märks när barnen inte har rört på sig tillräckligt under dagen, vanligtvis är vi benhårda med att "valla" dem utomhus oavsett väder och vind för att de ska göra av med sin energi. Det blir aningen busigare läggningar utan utomhusspringet, om man säger så. Men en gång av 365 känns det som tur hanterbart. 

Lördagar är denna familjs gnälligaste dag så detta var verkligen en fullträff! Vet att vi (jag) är väldigt strukturerat lagda men det hade varit intressant att höra hur andra med barn lägger upp sina veckor, eller kanske framför allt helger. Berätta gärna!

Iväg en stund

Jag rinner hemåt på Stockholmståget, det är kolmörkt ute och igår kväll åkte jag åt andra hållet. Med en begynnande förkylning i kroppen eftersom det är oktober, men mot ett hotellrum som var bara mitt. Vaknade 07:30 av mitt alarm som jag hade ställt för säkerhets skull så att jag skulle hinna äta hotellfrukost längd, det gjorde jag, tog en extra croissant med upp på rummet bara för att.

Vet att kaoset sannolikt väntar därhemma, alla är småsjuka och för ovanlighetens skull har Cyklisten fått dra ett tyngre lass, jag vet att det kommer en backlash men jag ska försöka kapsla in det senaste dygnet så det inte tar skada.

Jag gjorde inget jättesärskilt, var bara på en jobbresa, men i ett helt dygn fick jag vara alldeles för mig själv någon annanstans än hemma.

Nytt ansikte

Fick äntligen ett samtal från min konstiga men trevliga optiker där han upplyste mig om att mina nya glasögon har anlänt. Har väntat på dem i tre veckor, inte så lång tid egentligen, men när man har haft glasögon sen åttan är nya glasögon EN GREJ. Också en grej man fokuserar lite skevt på med ena ögat i total medvetenhet om att det inte kunde vara en mer världslig sak samtidigt som man med skräck i magen läser om bombningarna i Israel och Palestina.

Nej jag dövar inte min ångest med nya glasögon, jag har bara beställt ett par eftersom mina gamla är, ja, gamla. 

Hursomhelst. Nu har jag försökt ta kanske nio bilder på mig i de nya bågarna där jag inte ser trött ut men det verkar helt enkelt inte vara en realistisk målsättning. Så här kommer de, nya bågar, trött ansikte. Nytt ansikte? Kanske.

Försökte se from ut (oklart varför) här men ser mest ut som om jag håller på att somna.

Friktion

Jag tänker på friktion och på att jag i teorin tycker det är bra. Ur friktion kan något bli till, ett raspande ljud, skorpsmulor i fruktsoppan, en idé. Vad är skillnaden mellan friktion och konflikt? När gör rörelsen att skorpan bryts av på mitten och ramlar ner i soppan som skvätter upp på din nytvättade blus? Jag vet inte. Men jag tror att jag har många liknande idéer om lite jobbiga fenomen som i grunden positiva, samtidigt som jag tycker att det är hemskt när jag själv måste möta det i mitt eget liv. Det är väl så, lätt att prata med andra om att det är bra med förändring, men så otroligt omöjligt svårt att själv förändra något.

Min förändringslängtan består just nu i att jag väntar på att mina nya glasögon ska bli klara. Samtidigt tänker jag på att det är så snyggt med page men förmodligen kommer jag inte att klippa mig. Ytliga ting som knappast kommer att skapa någon friktion över huvudtaget. Det är kanske en flykt från allt omkring som blir svårare och svårare att hantera, raketer som skjuts och barn som försvinner och allt sånt man helst inte vill tänka på men samtidigt måste.

Jag läser Jojo Moyes, jag läser Jon Fosse. Det kanske skapar lite friktion, i alla fall på insidan.

Ett kommatecken

Tisdagen är veckans kommatecken, en mellandag som finns där, ibland på fel plats, men som alltid skjutsar en vidare i veckan. Min tisdag började bra, med lugnt jobb innan butiken öppnade, och mer lugnt jobb när vi var flera på plats. Jag fixade undan "oviktiga" saker som inte är oviktiga men som aldrig får första prioritet, men hann också prata med kollegor om både viktiga och mindre viktiga saker. 

På fredag fyller mitt minsta barn tre år. Det är på något sätt helt begripligt. Han är en treåring ut i fingerspetsarna och trots att treåringar är totalt orimliga ibland önskar jag att jag kunde pausa tiden. Pausa för att inte den lilla starka kroppen ska bli lång och gänglig, för att inte frågorna (mamma, kan man bli hund?) ska bli sakliga, för att inte kramen ska bli större än att den knappt når runt min hals.

Samtidigt får mitt äldsta barn en lös tand, han blir själv lite rörd och på kvällen tänker jag på när den kom. Den lilla pyttelilla vassa vita emaljen som jag kunde ana under tandköttet när han bara var fyra månader, en tand som då förklarade hans totalt ohanterliga sömnvanor och gjorde mig lite lugnare. Det känns som om det är nu någon vrider upp tempot, nu börjar de plötsligt växa ifrån mig, allting speedas upp och jag hinner inte med. 

Då kan jag plötsligt njuta av kommatecknet. Vi äter både skruvpasts och rörpasta och en sås med tomat i tre olika former, soltorkad, krossad och balkongodlad. Imorgon är det onsdag, men idag, idag är det tisdag.

Fem sinnen

Dagens smak:

Cookies med chokladbitar insprängda i smeten. Det hängde en påse på ytterdörren när jag kom hem med en ledsen femåring som hade vurpat med cykeln, en hälsning från grannarna vägg i vägg som tack för att de fick två påsar bebiskläder av oss. Finns det något bättre att erbjuda ett ynkligt barn? Tror inte det.

Dagens lukt:

Nagellacksborttagningsmedel. Fick hybris (?) inför författarsamtalen på mitt jobb och kände att jag var tvungen att lacka naglarna för att inte känna mig ocool, svårt dock när man sitter och intervjuar sin coola gäst. Vad valde jag för färg, undrar ni så klart. Världens mesigaste ljusrosa ton, vad tror ni. Lyckades i alla fall ta bort lacket innan det blev fult, får se om jag ska göra om detta galna tilltag igen.

Dagens ljud:

Ljudet av en cykel som kraschar, man hinner tänka rätt många tankar under den bråkdel av sekund det tar innan man hinner fram till sitt barn. Allt gick bra som tur, han klarade sig med några skråmor och förskräckelse.

Dagens synintryck:

Barn som klättrar. Så fint och liksom intuitivt (även om det nästan alltid är någon som behöver hjälp med att komma ner). Jag har både tittat på egna barn som klättrar i träd och ett gäng stora barn / unga tonåringar som lekte så himla inlevelsefullt och snällt på en ny klätterställning i närheten av oss. Mina barn försökte liksom vara med så det blev lite farligt men de stora barnen var ändå så försiktiga med de små trots att de själva gormade åt varandra med hesa tonårsröster. Kommer ihåg de gånger man var i tonåren och ändå kom in i en riktigt bra lek, man kunde hålla på precis hur länge som helst.

Dagens känsla:

Trött förnöjsamhet. Det har varit ovanligt skönt att vara ledig, förmiddagen tillbringade jag tillsammans med Lillcyklisten i jakt på födelsedagspresenter till lillebror, vi var i leksaksaffären i säkert 40 minuter och åt sen snabbmat tillsammas. Hur mysigt som helst. Är faktiskt inte riktigt redo för måndag än.