På fredag fyller mitt minsta barn tre år. Det är på något sätt helt begripligt. Han är en treåring ut i fingerspetsarna och trots att treåringar är totalt orimliga ibland önskar jag att jag kunde pausa tiden. Pausa för att inte den lilla starka kroppen ska bli lång och gänglig, för att inte frågorna (mamma, kan man bli hund?) ska bli sakliga, för att inte kramen ska bli större än att den knappt når runt min hals.
Samtidigt får mitt äldsta barn en lös tand, han blir själv lite rörd och på kvällen tänker jag på när den kom. Den lilla pyttelilla vassa vita emaljen som jag kunde ana under tandköttet när han bara var fyra månader, en tand som då förklarade hans totalt ohanterliga sömnvanor och gjorde mig lite lugnare. Det känns som om det är nu någon vrider upp tempot, nu börjar de plötsligt växa ifrån mig, allting speedas upp och jag hinner inte med.
Då kan jag plötsligt njuta av kommatecknet. Vi äter både skruvpasts och rörpasta och en sås med tomat i tre olika former, soltorkad, krossad och balkongodlad. Imorgon är det onsdag, men idag, idag är det tisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar