Det är som det brukar vara, månaderna segar sig fram tills de inte gör det, tills de tar ett skutt och barnet plötsligt frågar när är det sommarlov mamma och man med förvåning svarar det är länge tills dess, det är ju... två och en halv månad?!
Vissa dagar transporteras jag bakåt till tiden då Minicyklisten var ett och Lillcyklisten tre, en av de jobbigaste perioderna under småbarnsåren. Ett treårigt barn med oberäkneliga utbrott i kombination med en ettåring som behövde passas varje sekund, det var så mycket bråk och svartsjuka och dagarna kändes evigt långa. Nu är det andra faser som synkas, återigen en treåring med ett humör som inte är av denna världen (plus långsinthet, inte en jätterolig kombination) denna gång tillsammans med det som kallas för "lilla tonåren" eller "sexårstrots". You do the math.
Det man lär sig är väl att försöka lyfta blicken, samt att de gånger man tappar det och slänger en bok i golvet av frustration över allt tjafs vid kvällsläsningen se till att det inte är en biblioteksbok man fördärvar.
Ikväll blir det författarsamtal på jobbet, denna gång har jag gladeligen anmält mig som frivillig intervjuare eftersom det är David Norlin som är gäst. Han har skrivit romanen Vikarien som precis har kommit ut, det var en väldigt fin läsupplevelse så det ska bli roligt att få ställa frågor till honom.
Jag vet inte, kommer kanske hjärnan småningom att vakna upp ur vinterdvalan? Det känns inte som om orden riktigt vill mig väl just nu, mest som om de staplas på varandra i en redogörande svada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar