Hemma igen

Jag kapitulerade för vabben, igen. Men det är ändå skönt på något sätt, när jag går från en känsla av trots (möten som missas, roliga saker som får strykas, listor som bara blir längre) till acceptans och kan finna mig i hemmalunket. Ett barn har en förkylning och det andra är hemma för säkerhets skull eftersom det härjar magsjuka på förskolan och jag hoppas undkomma dem genom att ha båda barnen hemma.

Den här dagen bestod av mycket gnäll, både från min och barnens sida. Rimligen för att jag sov rätt illa. Men en uppdelad vab och en svettig cykeltur till och från ett uppdrag senare så var humöret mycket bättre, hos samtliga.

Det gäller bara att hitta på något roligt att göra imorgon, när barnen är så där halvsjuka men ändå pigga blir det så tråkigt att hasa runt hemma, särskilt när man har en oplanerad helg framför sig. Jag tänker direkt att jag vill åka och köpa fler krukväxter men inser att jag måste hejda mig. Vet inte varför det är min to go-åtgärd när jag vabbar. Kanske är det hoppet som en växt på något sätt bär på, något vackert som blir större medan man själv är lite grå och trist?

En lista om att blogga

Samtidigt som det känns som en värld av bloggar plötsligt öppnar sig för mig, en del gamla bekanta som jag har glömt bort, en del nya upptäckter, tänker jag att den här listan är rolig och förvånansvärt aktuell.

Hur länge har du bloggat?

Jag började blogga hösten 2009 när jag åkte på ett utbytesår från Åbo till London.

Varför började du blogga?

För att jag alltid har skrivit, för att hålla mina nära och kära uppdaterade om vad som pågick i London, för att det var det man gjorde 2009. Men framför allt på grund av den förstnämnda anledningen.

När bloggar du?

Oftast på kvällen efter läggning medan jag väntar på att barnen ska somna.

Var bloggar du?

Av många olika anledningar, men just nu: för att jag har saknat att skriva något oerhört och inte lyckats få plats med det i mitt pågående småbarnsliv. Jag tröttnade på Instagram och har, nu när jag har haft ett långt uppehåll och återvänt till bloggen, hittat åtminstone ett skäl. Bloggen känns som min plats. När jag läser andra bloggar upplever jag att jag besöker deras platser. Men Instagram har inte känts på det sättet på länge för mig och det tog mer än det gav.

Hur ofta bloggar du?

Några gånger i veckan, lite beroende på mående och energi.

Tidsinställa eller publicera direkt?

Jag publicerar direkt. Om det inte är långa inlägg av typen årskrönika eller liknande.

Hur många läsare har du per månad?

Ingen aning faktiskt, jag har aktivt valt att inte gå in och kolla eftersom jag vill försöka hitta tillbaka till min form utan att tänka för mycket på vem som läser.

Vad är det bästa med att blogga?

Att det hjälper mig att minnas och fånga ögonblick och sinnesstämningar jag annars hade glömt bort.

Och det sämsta?

Att det är otroligt svårt att komma igång efter ett uppehåll. Särskilt om jag fastnar i många inlägg av typen "det här gjorde jag idag".

Nämn 3 bloggar du läser

Naleis nätt, Ulrika Nettelblad, Knapprandet. Plus många många av de stora "vanliga" bloggarna.

Hur tänker du kring bilderna i bloggen?

Det är ett ständigt dilemma! Jag tycker inte att inlägg måste ha bilder, men uppskattar andra som tar fina bilder. Är för slö/ointresserad för att få till en snyggare layout men hade önskat ett helt annat utseende om tiden och kunskapen fanns!

Har du lärt känna någon genom din blogg?

Ja? Men vem? Ge er tillkänna för jag vet att ni finns där men jag tror att ni är så självklara för mig nu att jag inte reflekterar över det.

Vilket inlägg har fått flest kommentarer?

Det var svårt, men säkert nåt från 2009 eller 2010.

Vad gillar du mest att skriva om?

Om ögonblick och tankar som kommer till mig i stunden, om böcker, om människor omkring mig.

Vad gillar dina läsare mest?

Vet faktiskt inte! 

Vad skulle du aldrig skriva om?

Jag skriver sällan om sånt jag är mitt uppe i, inte i detalj. Jag försöker att inte utelämna någon annan och hoppas att jag lyckas med det.

Vad vill du med din blogg

Finnas till i världen i textform, kommunicera med andra, få perspektiv på mig själv.

Helgen

"Men du kan göra det själv", säger jag och visar med handen hur han ska göra för att dra på täcket som har åkt av. Även om jag vet att det är något annat som gör att han ropar, en sista stund av närhet innan sömnen tar vid och trötta dagar kan jag tänka men ni har ju varit nära mig exakt hela dagen hur kan ni behöva ännu mer?

Det är gränslöst på så många sätt, föräldraskapet. Det är att veta hur ens barns bajs ser ut och skiljer sig från sitt syskons, men det är också att känna av dem exakta sekunden då man behöver bryta upp leken för att påklädningen ska gå så konfliktfritt som möjligt. Det är att göra yoga i rummet intill medan barnen ser på Barnkanalen på morgonen och känna av i luften att tvåochetthalvtåringen kliver ner från soffan vilken sekund som helst och kommer att försöka göra nedåtgående hunden med dig på din yogamatta.

Jag stryker honom över kinden igen och igen och igen, för han ropar många gånger, inte lika många som igår, men många. Sen blir det äntligen tyst. Och även om lättnaden infaller sig finns också impulsen där, att smyga sig in, krypa upp i sängen och somna, med näsan tätt intill lockarna i nacken.

När barn är extra mycket barn

Ikväll var Minicyklisten som ett skolboksexempel på ett barn på två och ett halvt. Antagligen var det mycket intryck under dagen, eller så bara en hjärna mitt i brinnande utveckling. För läggningen bestod, efter en helt normal och lugn lässtund, av ett vråkskrikande barn som ville:

Ha hårda leksaker i sängen (regeln är of course, "bara mjuka leksaker när man sover").

Sova på mattan. Eventuellt stående, uppfattade inte detaljerna här pga vrål.

Bajsa.

Byta pyjamas.

Ha två pyjamasar på sig samtidigt.

Sen när han hade fått gråta ut en stund i famnen och en ny vikarie ringde från jobbet och behövde hjälp med en sak var det som att han bara hux flux kom ur det och sen var det bara att lägga honom i sängen, sjunga godnattsång och säga godnatt.

"Bara".

Man känner sig i varje fall som en otroligt cool morsa när man åtminstone ibland kan ta sådana situationer med ro.

I periferin

Jag går in på Åhléns i väntan på att äta lunch med en vän, försöker hitta något jag vill ha, jag har ett presentkort jag borde använda. Men allt är så nytt, allt detta kan köpas, det är så märkligt tillgängligt och samtidigt ointressant. Efter att ha haft flera år med dålig ekonomi har jag blivit så van att handla allt begagnat att det mesta känns absurt att köpa nytt. 

På lunchen är vi båda ofokuserade, behöver egentligen prata ordentligt men tiden är knapp, jag måste tillbaka till jobbet och har fastnat mitt emellan min yrkesroll och min privata identitet. Lunchen är god och känns lyxig, och runt oss sitter män som ser ut att gå hit flera gånger i veckan.

Kvällen kommer. Jag får veta att en person i min släkt har gått bort alldeles för ung, vi har ingen relation, men det är samtidigt en släkt där alla har en relation. På ett eller annat sätt har vi vuxit upp i varandras närhet, i varandras periferi. I en sån släkt blir också personer som är perifera för en själv viktiga, för de är ju nära andra personer, personer som jag är nära. 

Så när snön fortsätter att yta utanför landar en tyngd i mig och det är en tyngd man ska känna. När någon har gått bort, även om det är i periferin.

Spridda medieintag

Jag kollar och scrollar. Min instagrampaus håller i sig men jag har föga förvånande upptäckt att det finns annat man kan scrolla. SMHI. Snöstorm utlovas imorgon. Jag vill helst gömma mig under soffkuddarna och glömma bort vad jag har läst. Ikea. Samarbete med Marimekko, nästan allt är slutsålt. Inte så fint så det gör inget. Tradera. En massa produkter som är samarbeten mellan Ikea och Marimekko, det känns inte som en slump.

Jag har gått varvet runt.

Jag lyssnar för tillfället på, vänta så ska ni få höra, en rolig bok. Jag som inte gillar sånt som utger sig för att vara roligt. Men i det här fallet har det hänt att jag har frustat till, av undantryckt frustration som får fritt förlopp när bokens huvudperson tillrättavisar mannen på bussen som pratar om att han barnvaktar sin son.

Kanske lite igenkänning delvis, kanske mycket igenkänning? Hur mycket vill jag inte tänka på alla gånger men skratt förlöser. 

Boken heter Jag är Gud och är skriven av Malin Karim.

Kollegor och bilister

Vi planerar ihop, jag och mina kollegor. Vi kommer så bra överens och kompletterar varandra så fint. Uteblir någon pga vab eller annat är det lätt för en annan att hoppa in. Idag hade vi ett långt möte med ett lite större gäng, det gick smidigt och bra och förhoppningsvis gick en del av all info in utan att gå ut igen direkt. Sen är man rätt så trött, jag tror jag gäspcyklade hela vägen till förskolan. 

Jag läste sedan att en cyklist hade blivit påkörd precis där jag brukar cykla, mitt i centrum på en sån idiotisk väg där jag bara hatar bilister och måste de köra i centrum när de bor typ i Vasastan?!? Med sina (pardon my French) jäkla k*kbilar som har kostat miljoner? Nåväl. Det kunde ha varit jag hinner man ju tänka mellan gäspningarna, ni vet hur man ibland nästan inte ser nåt för man gäspar så stort? Men i det här fallet var det en vårdslös bilist som glömde bort att det existerade andra människor. 

Nån kanske tror att jag har pms, då brukar föraktet mot patriarkatet slå till med sin stora näve, men idag var det faktiskt bara ett helt vanligt och vardagligt patriarkathat som gav sig tillkänna.

Var detta en passus? Vet inte riktigt vad kärnan är här, är det kollegorna och jobbet eller är det vägen hem från jobbet?

Helt klart är i varje fall (efter en natt då Minicyklistens "gosedjur", dvs. Plusplus, ramlade i golvet med en skräll kl.04:40 varefter jag inte tilläts somna om av redan nämnda minichef) att fredagsölen smakar extra gott ikväll. Och att det ligger tre god ostar i kylskåpet, ja men det är ju en bonus!