Jag har gått varvet runt.
Jag lyssnar för tillfället på, vänta så ska ni få höra, en rolig bok. Jag som inte gillar sånt som utger sig för att vara roligt. Men i det här fallet har det hänt att jag har frustat till, av undantryckt frustration som får fritt förlopp när bokens huvudperson tillrättavisar mannen på bussen som pratar om att han barnvaktar sin son.
Kanske lite igenkänning delvis, kanske mycket igenkänning? Hur mycket vill jag inte tänka på alla gånger men skratt förlöser.
Boken heter Jag är Gud och är skriven av Malin Karim.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar