En två tre

En dag kvar av vår vistelse i Västerbotten. Det ska städas undan och fixas till, tvättas och grejas. Det känns bra, vi är klara, nu ska vi över till andra sidan Kvarken. Vi mellanlandar på ett hotell i hopp om att barnen inte ska bli övertrötta på resan, återstår att se om det är värt pengarna.

Två böcker har jag läst ut sen vi kom hit. Värma händer av Katarina Widholm och Trust av Hernan Diaz, de var fina båda två. Den ena en mysig läsupplevelse som ändå inte saknar svärta. Den andra med en något mer invecklad (men ändå lättillgänglig) berättarstruktur. Nu har jag bara en bok kvar att läsa av högen jag tog med mig, det är ohållbart med tanke på att den tid vi har kvar. 

Tre springturer blev det, tyvärr har jag fått ont i höften igen trots att jag har försökt sakta ner på (det redan långsamma) tempot. Blev till och med tvungen att ta en värktablett inatt, aj och så onödigt.

Skogen

Att gå med ett litet barn i skogen på en spång, tänk vad skönt det kan vara. Vägen är utstakad, utmaningen att hålla sig från att ramla ner i blåbärsriset tillräckligt för att ge barnet fokus. Samtidigt går det andra större barnet tillsammans med sin faster, men åt andra hållet på spångbanan, vi möts halvvägs, mamma det finns en JÄTTESTOR spindel i trädet men den är inte riktig men den var lite läskig. Jag och Minicyklisten vandrar vidare, plockar några blåbär i farten, i ena handen en hopklämd bit av lunchpizzan mamma jag håller den som en macka.

Vi går vidare längs vägen för när faster cyklade förbi igår såg hon hjortron, hur smakar de, undrar Lillcyklisten och vad svarar man? Lite surt, lite strävt, umami? Båda barnen får varsitt bär och spottar direkt ut det. Jag och faster plockar och får ihop en halv liten glassburk. Bara ett till, tänker jag och det är nog så här man tappar bort sina barn i skogen, inte för att de vandrar iväg utan för att man själv inte kan sluta plocka. Minicyklisten har parkerat sig i ett blåbärsris, halvliggandes på rygg samtidigt som han "knyter en pinne", han ligger så, helt stilla i åtminstone tio minuter. Tänk att ha den förmågan, att sjunka ner i den fuktiga skogen och bara vara. 

Sen gåspringer jag hemåt med båda barnen i vagnen, det är alldeles blött och vägen suger tag i hjulen, men det är inte jobbigt och jag känner hur en del av min frustration blir kvar där borta bland träden.

När dagarna bara går

Jag försöker formulera något lite längre, som inte bara handlar om dagarna som går, samtidigt som dagarna går. Igår googlade jag (igen) något i stil med "att leva med någon som har utmattningssyndrom" och hittade en lista på saker att tänka på, det var inget revolutionerande, men ändå tillräckligt välformulerat för att träffa rätt. Det handlade bland annat om att påminna sig själv om att det är en jobbig tid för hela familjen men att det kommer att ta slut, bli annorlunda. Att det också kan skapas ett möte där man vågar prata om det svåra, det man vill, det man inte vill. 

Det är lätt att gå in i ett medberoende där allt börjar kretsa kring dagsformen hos den som är utmattad, till viss del är det helt begripligt att det blir så eftersom det aldrig går att göra några antaganden om hur en dag ska bli. Men jag tror att det är viktigt för mig att påminna mig om att inte låta det ta över på så vis att det hindrar mig för att göra sånt jag tycker är roligt. För mig kan det handla om att släpa med mig barnen på en utflykt där jag också klämmer in ett loppisbesök (för min skull), eller att vi tar oss till någon lekplats som är nära något annat jag vill försöka uträtta, som att köpa nya joggingskor till exempel. Och att då använda mobilen som barnvakt under en stund så jag kan få lite andrum.

För mig är nog det tuffaste att inte veta hur dagarna kommer att bli. Att hela tiden behöva kalibrera och stämma av istället för att göra upp en plan och följa den. Samtidigt som jag märkligt nog också kan vara lite för anpassningsbar. 

Det är en resa att ta sig igenom detta. Förmodligen är det som det ofta är; att resan är målet, även om det inte är särskilt kul i stunden att hamna i återvändsgränden hela tiden lär man sig något av att befinna sig där. 

Där vi en gång bott

Så märkligt. Det är en konstig känsla att veta precis var allting finns och hitta utan problem och samtidigt inte riktigt förstå att jag har bott här i två och ett halvt år.

Logiken

Just nu kan jag inte sluta tänka på det idiotiska i alla som har bokat flyg till medelhavsländerna och samtidigt ojar sig över hur varmt det kommer att bli. Får man pengarna tillbaka? 

🤯🤯🤯🤯

Jag kan inte begripa. 

Samtidigt i en tråkigare (men svalare) del av Europa: båda barnen somnar utan bråk efter en i och för sig ganska bråkigt dag, men you take some you loose some.

Imorgon ska vi gå på bibliotek och träffa ytterligare några personer som barnen inte kommer att minnas att de har träffat förr. Önska mig lycka till...

Sem

Ingen läser väl bloggar på sommaren? Jag gör det sporadiskt men tänker att det kan få bli en paus nu. För vad skriver man om? Hur man igen skrikit åt sina barn vid läggningen för att de beter sig som galningar (även om det delvis är befogat pga miljöombyte) efter att ha försökt med mild röst som stegras till lugna förmaningar som övergått till hot om täcken på balkongen och annat moget. Vem är man ens när man har småbarn? Helt klart ganska ofta en sämre version av sig själv. 

Idag sprang jag i cirklar på en motionsslinga i närheten av mina svärföräldrars kvarter, jag lyssnade på Placebo (har nästan tagit mig vidare från 00-talet) och fick lite ont i vänstra höften. Visste inte riktigt hur lång slingan var så det slutade med att jag sprang den nästan fyra gånger. 

Att byta miljö är också att byta miljö, inte bara för barnen utan för en själv. Antagligen är också jag tröttare av alla intryck trots att de egentligen inte känns särskilt nya. Antagligen hade jag också tyckt att det hade varit skönt att gapskratta och skrika bajskorv omvartannat. Kanske borde man prova. Att skrika ut sin frustration istället för att omvandla den till slappa föräldrahot om kvällarna. 

Sen behöver jag kanske inte slänga in en disclaimer om att det inte bara är så, eller behöver jag det? Eftersom jag nästan uteslutande bloggar om kvällarna är det inte de ljusaste tankarna som hamnar här. Vänta. Kan det vara så att detta är mitt skrik, är detta bajskorv i bloggformat? Om svaret är ja känns det ju som att jag har knäckt koden.

Hängigt

Jag kan se att gullrankan uppe i bokhyllan är hängig, jag borde ha vattnat den för längesen. Varför ställer jag blommorna så högt uppe? Jag har inte barn i klåfingeråldern mer men har väl någon tanke om att det ska se vackert ut när de hänger ner. Hänger, inte är hängiga.

I den första semesterveckans humörkarusell har vi nu landat i uppgivenheten och besvikelsen. Inte över något särskilt, men det är som något som pyser ur mig tror jag. Den där uppbyggda förväntan som ändå skapas de sista veckorna på jobbet raseras kanske inte, men plockas ändå ner några pinn av vardagen. Trots att jag blev förvånad över att en granne skulle cykla till jobbet (Jobbet? Ah ja, det är tisdag.) och därmed har landat i något slags lunk så lunkar man likväl tillsammans med sina barn som inte lyssnar på en, sin sambo som får migränanfall och inte minst sig själv som emellanåt inte sover så bra. 

Man vill göra en krusidull på slutet, men kanske att man inte behöver det. Man hänger tvätt istället och hoppas att man har en annan känsla imorgon.