Skogen

Att gå med ett litet barn i skogen på en spång, tänk vad skönt det kan vara. Vägen är utstakad, utmaningen att hålla sig från att ramla ner i blåbärsriset tillräckligt för att ge barnet fokus. Samtidigt går det andra större barnet tillsammans med sin faster, men åt andra hållet på spångbanan, vi möts halvvägs, mamma det finns en JÄTTESTOR spindel i trädet men den är inte riktig men den var lite läskig. Jag och Minicyklisten vandrar vidare, plockar några blåbär i farten, i ena handen en hopklämd bit av lunchpizzan mamma jag håller den som en macka.

Vi går vidare längs vägen för när faster cyklade förbi igår såg hon hjortron, hur smakar de, undrar Lillcyklisten och vad svarar man? Lite surt, lite strävt, umami? Båda barnen får varsitt bär och spottar direkt ut det. Jag och faster plockar och får ihop en halv liten glassburk. Bara ett till, tänker jag och det är nog så här man tappar bort sina barn i skogen, inte för att de vandrar iväg utan för att man själv inte kan sluta plocka. Minicyklisten har parkerat sig i ett blåbärsris, halvliggandes på rygg samtidigt som han "knyter en pinne", han ligger så, helt stilla i åtminstone tio minuter. Tänk att ha den förmågan, att sjunka ner i den fuktiga skogen och bara vara. 

Sen gåspringer jag hemåt med båda barnen i vagnen, det är alldeles blött och vägen suger tag i hjulen, men det är inte jobbigt och jag känner hur en del av min frustration blir kvar där borta bland träden.