Stressande avkoppling

Inte för att det kommer som någon överraskning direkt, men usch vad jag har svårt att jobba när jag är hemma hos mina föräldrar. I början av jullovet hade jag en fin tanke (som jag redan då visste var en enorm lögn) om att jag skulle skriva en sida om dagen. Yeah, right. Att läsa går bra, också om det handlar om Leibniz och Newton och andra goa gubbar, men att skriva är nästan omöjligt. 

Och mitt icke-skrivande börjar nu nå sådana dimensioner att det gör mig sömnlös om nätterna vilket får mig att vilja tillbaka till Göteborg. Inte för att jag vantrivs men för det finns så många distraktioner. Istället för att skriva kunde jag exempelvis...

... läsa Agatha Christie...

... dricka kaffe...

... grubbla över om den eventuella undermeningen i att två av
mina syskon gav mig miniatyrköksredskap i julklapp...

... spela min och syrrans heimlaga piratutprintade

variant av Carcassonne (eller Son of Carcass som
 jag vill döpa om det till). 

En ytterligare distraktion är att jag kunde leka med min julklappskamera och ta totalt onödiga bilder där jag t.ex. håller i två miniatyrköksredskap eftersom det naturligtvis är livsviktigt att jag bloggar om detta. 

Bara så ni vet vad som [inte] är på gång.

Funnet under granen

Shaun Tans Ankomsten och Barney Stinsons Bro on the Go. 

Så snyggt att det värker lite i hjärtat.

Vad mer kan en 25-åring kvinna behöva?

Ett år av sittande

Det är inte tjejen på bilden som skrivit blogginlägget. Men ja, 
så här försökte jag se ut när jag var sjutton år gammal. Och 
om du ser på bloggprofilbilden här till höger så står jag faktiskt 
på samma sätt som Janis. Helt utan att försöka. Efter åtta år 
har jag tydligen lyckats internalisera Pearl, the Queen of Rock.

Tanken vara att jag skulle göra något i stil med det här, och sammanfatta året som gått så där bloggsnyggt med några bilder som liksom skulle sätta fingret på exakt hur det var i våras/somras osv osv osv. 

Men min kamera gav upp någon gång i juni. 

Och allra mest har det här året gått ut på att läsa Paul Austers Invisible ut och in och in och ut och om jag inte misstar mig är det inte särskilt kul att se en massa bilder på den boken. 

Det är också det att detta år har varit ganska tumult och ojämnt och stundvis tungt och då känns det (för så gör man när man har flyttat till Sverige, man känner en jäkla massa) lite skenheligt att koka ner det till fyra glansbilder. Kanske är just den här stunden, när jag sitter på min säng i mitt rum hemma hos mina föräldrar och lyssnar på Ryan Adams som sjunger "So Alive" och tänker att jag borde klä på mig och göra nånting vettigt, kanske den stunden mest representativ för 2011. Jag som sitter någonstans och tänker. 

Jag har suttit i tysta läsesalen och tänkt på min gradu. 

Jag har suttit på min säng och tänkt på det där telefonsamtal jag inte ville få.

Jag har suttit i en trappa och fått det där samtalet jag inte ville få men som jag visste skulle komma.

Jag har suttit på en stol i ett rum fullt med stolar och blommor och människor som har klamrat fast sig i sig själva och varandra och tänkt på den saknad som en tom stol kan orsaka.

Jag har suttit i flyg och tänkt på hur långt det är mellan Göteborg och Österbotten.

Jag har suttit på cykeln och tänkt på hur vinden liksom blåser igenom en när man cyklar riktigt, riktigt fort.

Jag har suttit på en stol mitt i en vigselakt böjd över min gitarr och tänkt att det är sjukt hur nervös min röst kan låta trots att jag inte har känt mig nervös.

Jag har suttit i kök och pratat med E om påhittade kurssamarbeten och om hur jag skulle kunna bli den coola gästföreläsaren vid universitetet i Reykjavik och om hur vi skulle gå in och ut ur varandras arbetsrum med våra kaffekoppar. 

Så jodå, det här året har jag har suttit och suttit och tänkt och tänkt. Har jag kommit fram till något? Du frågar det så tyst men jag kan höra att du väntar dig en slutkläm, ett visdomsord, något du kan ta med dig in i det nya året. Kanske. Jag har kanske lärt mig något. Kanske någon slags kombination av ödmjukhet och hårdhet. Att faktiskt på riktigt försöka skita i vad andra tycker men att alltid lyssna på vad de säger. Låter det paradoxalt? Det är för att det är paradoxalt, för att 2011 har varit ett år fullt av paradoxer. Kanske är det den lilla ljusröda rosetten som får knyta ihop allt. Eller, så struntar vi i de tillrättalagda slutorden. För året är ju faktiskt inte slut riktigt ännu.

HF-debatten: ryt till!

Det händer jobbiga saker vid Humanistiska Fakulteten vid Åbo Akademi just nu. Det enda glädjande är att det faktiskt har skapat debatt. Även om jag har länkat till dessa texter i andra sammanhang vill jag också göra det här. Varför? För att det inte bara är relevant för de som studerar vid HF utan för att det är relevant för alla som överhuvudtaget vill upprätthålla kvaliteten på universitetsundervisningen. 

Här skriver Freja Rudels i Västra Nyland (30.11.2011) att "Litteraturvetenskap är insikt". 

Här är min kolumn från Österbottens Tidning (10.12.2011) om "Sparkrav under all kritik". 

Här skriver Freja Rudels igen, denna gång i Hufvudstadsbladet (15.12.2011) mer allmänt om att "HF har ett kapital att förvalta". 

Under Frejas artikel i Hbl finns också länkar till de övriga debattinläggen. En perfekt syssla en torsdag som denna. Det är upprörande och det är viktigt att så många som möjligt som tycker att de har något att bidra med till diskussionen också ryter till.

Nollställd mymla

Jag har drabbats av akut decemberutmattning. Det är som om någon har rest en vägg av cement i min hjärna. Det var så mycket jag ännu hade tänkt försöka hinna med innan jag åker till Finland. Och inatt drömde jag för första gången på länge en stressdröm som gick ut på att jag var tvungen att skriva en lång akademisk artikel om hur finlandssvenska skolungdomar förhåller sig till läsning. Den skulle vara klar imorgon. Vaknade och var alldeles svettig och inte alls utvilad.

Jag tar detta som ett tecken. Jag är stressad. Det är ett faktum. Men jag har samtidigt svårt att se att jag skulle kunna göra något produktivt de kommande två dagarna jag ännu är i Göteborg. Annat än att ordna med allt praktiskt som ska fixas innan jag åker. Som att bestämma vilka vetenskapsteoretiska böcker som ska släpas länder och riken runt. Kanske läsa lite.

Men det får räcka, helt enkelt. Och visst, jag måste på något mirakulöst vis försöka jobba under jullovet, men just nu tänker jag värma lite gårdagsmat och bara sitta och glo och vänta på att det ska börja storma (igen).

Kveðja

Det är söndag. 

Krabbissöndag

Brunchsöndag

Filmsöndag

Sovsöndag

Pizzasöndag

En söndag då jag försöker minnas bruksanvisningarna till avloppsreningsflaskan jag har lånat ut åt min isländska extrasyster E som städar sitt rum.

En söndag då jag småpratar och försöker avdramatisera det faktum att en av mina få riktigt nära vänner som bor i Göteborg ska åka härifrån och inte komma tillbaka. 

[försöker avdramatisera]

Nej, det är inte roligt, kära söndag. Nej! Även om du gör ditt bästa för att vagga in mig i en dåsig krabbisstämning, även om du har låtit bli att regna och storma. Inte roligt alls. 

Fyra litterära årstider

Av någon orsak brukar jag inte skriva upp de böcker jag har läst (har en känsla av att det är samma orsak som gör att jag vägrar fb, men kan inte riktigt reda ut sambandet) vilket gör det lite knepigt att lista mina favoritböcker från detta år. Samtidigt tänker jag mig att det innebär att de böcker jag faktiskt minns att jag har läst måste ha gjort ett intryck på allvar. Ta det som ni vill. Här är de i alla fall, de fyra årstiderna som litteratur.

VÅR

Invisible / Paul Auster (2009)

Den bok som av förekommen graduanledning* har upptagit största delen av min uppmärksamhet. Mitt eget exemplar liknar mest en hög slumpmässigt ordnade papper. Det är inte min favoritbok på något vis, inte heller min Austerfavorit, men Invisible var tillräckligt intressant för att jag skulle skriva 96 sidor om hur romanen konstruerar maskulina identiteter.

SOMMAR

Även tystnaden har ett slut / Ingrid Betancourt (2011)

En av de böcker som gjorde att jag inte kunde sluta läsa om kvällarna och som också gav mig underliga drömmar om att vara tillfångatagen och jagad. En så exakt beskrivning av vad som händer med människor i fångenskap, samtidigt en personlig inblick i en människa med en imponerande integritet. Här finns min recension av boken.

HÖST

Mykt Glass. Dikt i utvalg ved Steinar Opstad / Cecilie Løveid (1999)

Diktsamling som påminde mig om hur det var att bo i London och läsa litteratur på nordiska språk och som dessutom fick mig att börja längta efter mer poesi. Jag är en väldigt sporadisk poesiläsare men alltid nu och då, oftast när jag stöter på något som mer liknar prosalyrik, kan jag komma ihåg hur jag hungrigt letade igenom dikthyllan i Jakobstads Stadsbibliotek på jakt efter skatter.

VINTER

Discovering the World / Clarice Lispector (1984)

Den här helt fantastiska boken är just nu min bästa läsupplevelse från 2011. Den var så fantastisk att läsa att jag tror att jag måste återkomma med ett inlägg som bara handlar om den. Men i korthet: en samling texter av den brasilianska författaren Clarice Lispector (1920-1977) som publicerades varje lördag mellan 1967-1973 i Jornal do Brasil. Texterna tillhör genren Crônicas och utgörs av allt från dagboksanteckningar och noveller till intervjuer, betraktelser och essäer. Det handlar om litteraturen och livet och efter att för några dagar sedan ha läst den sista sidan (s. 628) känns det fortfarande som om det finns ett hål i min vardag. Ett stort tack till Ulrika Nielsen som tipsade mig om Lispector när jag intervjuade henne på en het Fäbodastrand i somras.

*gradu = så kallas masteruppsatser i Finland

Några rader

Ja, just nu är det mycket (öl) som händer i Göteborg. Och man är sorgsen över att ha läst ut Clarice Lispectors Discovering the World. Och människor är på besök och man sitter och pratar och börjar fråga sig själv varför man bor så långt borta från dem man tycker om / varför de man tycker om bor så långt borta. 

Samtidigt trivs man bättre än någonsin

[I detta scenario: man = jag].