torsdag 22 december 2011

Ett år av sittande

Det är inte tjejen på bilden som skrivit blogginlägget. Men ja, 
så här försökte jag se ut när jag var sjutton år gammal. Och 
om du ser på bloggprofilbilden här till höger så står jag faktiskt 
på samma sätt som Janis. Helt utan att försöka. Efter åtta år 
har jag tydligen lyckats internalisera Pearl, the Queen of Rock.

Tanken vara att jag skulle göra något i stil med det här, och sammanfatta året som gått så där bloggsnyggt med några bilder som liksom skulle sätta fingret på exakt hur det var i våras/somras osv osv osv. 

Men min kamera gav upp någon gång i juni. 

Och allra mest har det här året gått ut på att läsa Paul Austers Invisible ut och in och in och ut och om jag inte misstar mig är det inte särskilt kul att se en massa bilder på den boken. 

Det är också det att detta år har varit ganska tumult och ojämnt och stundvis tungt och då känns det (för så gör man när man har flyttat till Sverige, man känner en jäkla massa) lite skenheligt att koka ner det till fyra glansbilder. Kanske är just den här stunden, när jag sitter på min säng i mitt rum hemma hos mina föräldrar och lyssnar på Ryan Adams som sjunger "So Alive" och tänker att jag borde klä på mig och göra nånting vettigt, kanske den stunden mest representativ för 2011. Jag som sitter någonstans och tänker. 

Jag har suttit i tysta läsesalen och tänkt på min gradu. 

Jag har suttit på min säng och tänkt på det där telefonsamtal jag inte ville få.

Jag har suttit i en trappa och fått det där samtalet jag inte ville få men som jag visste skulle komma.

Jag har suttit på en stol i ett rum fullt med stolar och blommor och människor som har klamrat fast sig i sig själva och varandra och tänkt på den saknad som en tom stol kan orsaka.

Jag har suttit i flyg och tänkt på hur långt det är mellan Göteborg och Österbotten.

Jag har suttit på cykeln och tänkt på hur vinden liksom blåser igenom en när man cyklar riktigt, riktigt fort.

Jag har suttit på en stol mitt i en vigselakt böjd över min gitarr och tänkt att det är sjukt hur nervös min röst kan låta trots att jag inte har känt mig nervös.

Jag har suttit i kök och pratat med E om påhittade kurssamarbeten och om hur jag skulle kunna bli den coola gästföreläsaren vid universitetet i Reykjavik och om hur vi skulle gå in och ut ur varandras arbetsrum med våra kaffekoppar. 

Så jodå, det här året har jag har suttit och suttit och tänkt och tänkt. Har jag kommit fram till något? Du frågar det så tyst men jag kan höra att du väntar dig en slutkläm, ett visdomsord, något du kan ta med dig in i det nya året. Kanske. Jag har kanske lärt mig något. Kanske någon slags kombination av ödmjukhet och hårdhet. Att faktiskt på riktigt försöka skita i vad andra tycker men att alltid lyssna på vad de säger. Låter det paradoxalt? Det är för att det är paradoxalt, för att 2011 har varit ett år fullt av paradoxer. Kanske är det den lilla ljusröda rosetten som får knyta ihop allt. Eller, så struntar vi i de tillrättalagda slutorden. För året är ju faktiskt inte slut riktigt ännu.

2 kommentarer:

Jessica sa...

Inte alls paradoxalt, utan supervist tycker jag!
Hoppas 2012 blir mindre tumultartat och sorgligt för dig iaf!
Och nu är jag kanske inte den allra säkraste källan från den där vigselakten, men vi var båda sjukt impade över hur lugn och sansad du var, och att du tittade upp mot oss flera ggr och så. Åh, så fint så fint! Eh, sorry, var inte meningen att det här skulle börja handla om det där bröllopet igen, det är ju rätt uttjatat i bloggosfären redan ;))

(Älskar fortfarande hoppbilden från London!)

Nina sa...

Roligt att höra, skulle vara hemskt om man lät nervösare än man var. Och fortsätt tjata du bara, bröllop ska ju förhoppningsvis vara en engångsgrej. ;)