London

Idag saknar jag London.

Snart på ett café nära... mig?

Är inte helt övertygad om att bilden avspeglar min totala entusiasm inför att få använda espressomaskinen på caféet jag provjobbade på idag.

Oscar här, Oscar där

Eftersom Oscarsgalan närmar sig tänker jag säga något om filmer. Från 2011. Som antingen är nominerade i fel kategori eller som borde finnas där istället för exempelvis den fasansfullt dåliga filmversionen av Extremely Loud and Incredibly Close med världens kanske mest irriterande barnskådespelare i huvudrollen. Här är några favoriter. Helt pang på bara. Alla är inte solklara femmor, men väl filmer som jag gärna skulle se om eller har sett om. Sen har jag inte sett alla filmer från 2011. Om någon nu trodde det. 

Melancholia, Lars von Trier (2011)

Melancholia är min absoluta favorit från 2011. En fantastisk bioupplevelse, vacker och smärtsam. När jorden gick under log jag det största leende jag har lett i en biograf på många år. Och nej, det är inte en spoiler att avslöja att jorden går under. Det förstår man under filmens första scener. Jag tycker kanske att filmens första del är lite för lång, men det är min enda invändning. Om bara von Trier hade hållit tyst med sina korkade Hitler-associationer under Cannes-festivalen hade han säkert blivit nominerad. Jag tycker dock mest synd om Kirsten Dunst som verkligen hade förtjänat större uppmärksamhet för sin rollprestation. 

50/50, Jonathan Levine, (2011)

50/50 är kanske en lite otippad film i det här sammanhanget, men med tanke på att Extremely Loud and Incredibly Close OCH Warhorse finns bland de riktiga nomineringarna tycker jag att man lika gärna kan go crazy med sina egna förslag. Hellre än att att se en nästan femton timmar lång (jag lovar, det är så det känns) film om en häst tycker jag att man kan se Joseph Gordon-Levitt och Seth Rogen (som jag brukar störa mig på) göra en fin liten tolking av vad vänskap betyder i en krissituation. Ja just ja. Jag kanske bör påpeka att jag möjligen tycker lite mer om den här filmen än de flesta eftersom jag var jättekär i Gordon-Levitt när jag var liten och tittade på Tredje klotet från solen.  

Drive, Nicolas Winding Refn, (2011)

Jag måste medge att det tog en ganska lång tid för Drive att sjunka in, möjligen hade jag svårt att se det storslagna i den här filmen för att jag samtidigt såg en massa andra fantastiska filmer. Men nu, när jag har sett igenom både den tråkiga The Ides of March som är nominerad för "bästa manus efter förlaga" som det så styltigt heter på svenska (och där Ryan Gosling också är med) och den kanske ännu tråkigare Moneyball måste jag ge mig. Drive är en riktigt, riktigt bra film. Snygg, framför allt. Och då syftar jag inte bara på Ryan Gosling.

The Tree of Life, Terrence Malick, (2011)

Sist men inte minst, The Tree of Life. Ja, jag vet. Den där dinosaurien i början är lite pinsam. Men sen när har vi dissat en film på grund av en dinosaurie? Jurassic Park var ju fantastisk. Problemet med The Tree of Life är att den är jäkligt pretentiös. Det tar minst en timme - minst en timme - att komma in i den, och det är ganska hårda bud. För mig blev hela "nu visar vi hur jorden skapas i ett klipp som är över en halvtimme långt"-delen tolererbar på grund av Zbigniew Preisners tolkning av "Lacrimosa" från Mozarts Requiem. Så vackert att man, passande nog, fäller en tår. För musiken då alltså. I Oscarssammanhang tycker jag att det är fint att The Tree of Life är nominerad för bästa cinematografi. Men att Brad Pitt är nominerad för sin huvudrollsprestation i Moneyball och inte för The Tree of Life tycker jag är väldigt märkligt. Detsamma gäller Jessica Chastain som istället är nominerad som bästa kvinnliga biroll för The Help.

Det var det. Sen när har Oscarsgalan enbart handlat om att dela ut pris till filmer som faktiskt är bra? Tja, det var länge sen. Det är mycket annat tjafs som spelar in. Men så här tänker i alla fall jag. Hur tänker du?

Pappersbomb

Alla papper är sorterade. I en cirkel runt platsen på golvet där jag satt och mässade: 

... Kela, skattepapper, räkningar, Kela, räkningar, räkningar, Åbo Akademi...

Det var väl bra gjort, kan man tänka. Frågan är bara vad jag gör med dessa prydligt kategoriserade högar när jag saknar såväl lådor som mappar. När jag dessutom har fått lite stegring igen och helst inte skulle vilja gå ut alls även om solen lyser så fint där ute. 

Underskatta aldrig vanans makt

Jag har försökt tänka att det bara är positivt att jag flyttar, att jag inte har någon orsak alls att vara orolig. Men som det ofta är så handlar det inte om att välja mellan två extrema ytterligheter: positivt eller negativt. För även om det rör sig om ett sketet rum på 18 kvadratmeter så är sanningen att jag inte har bott på samma ställe så här länge sen jag bodde på Bergborraregatan i Åbo. 

Där trivdes jag i och för sig bättre än någonsin, även om jag var fattig som en kyrkråtta. 

När jag kämpar mig loss från ytterlighetstänkandet blir jag tvungen att erkänna att det känns skrämmande att flytta. Men eftersom det varken känns sentimentalt att flytta bort från mitt pytterum eller obehagligt att flytta in i en ny lägenhet inser jag att det skrämmande måste handla om något annat. Om att det egentligen är nu jag flyttar till Göteborg. Som om jag nu har bestämt mig för att bo här. Har jag det? Ingen aning.

Det var en lögn.

Visst har jag en aning. Jag har bestämt mig för att försöka stanna. 

Det är konstigt, för jag tänker inte på mig själv som en person som har svårt att rota sig, snarare har jag alltid tyckt om att flytta. Och det är inte alls samma sak. Innan jag flyttade hemifrån hann jag bo på tre olika ställen. Jag tyckte om dem alla väldigt mycket. I Åbo hann jag också bo på tre olika ställen. Dem tyckte jag också om. Kanske för att de alla var så olika varandra. Höghuslägenhet, radhus, egnahemshus, studentrum, delad tvåa, egen trähusetta. Och sen London då. Som just nu viskar lockande ord till mig när jag sover (Nina, Nina, var är du?). Där bodde jag på kanske tio kvadratmeter och var så där engelskt fuktskadad på bästa sätt.

Slutsats? Vadå slutsats? Ville du ha en sådan? Tyvärr, jag har ingen sådan. Det här var bara en lång monolog som ska övertyga mig om att det är okej att vara lite orolig, också om saker och ting sannolikt är på väg att bli bättre.

Februari

Jag har haft så mycket att göra att jag inte har hunnit märka att det är februari. Konstigt nog har jag inte varit särskilt stressad. Det enda som tyder på stress är min oroliga sömn, men det är ett ganska lågt pris att betala tycker jag. Särskilt när det bara gäller några veckor. Men den främsta orsaken till att jag inte har varit stressad är med största säkerhet det faktum att det är februari. 

Nej, det där hade inte tillräckligt stor effekt. Jag tar om det. 

Den främsta orsaken till att jag inte har varit stressad är med största säkerhet det faktum att det är 

februari

Så hemsk är månaden att den faktiskt behöver ett eget typsnitt och en större font. Idag är den första dagen som jag har haft den där februarikänslan. Den där äckliga, krypande, fuktiga känslan av äckelvardag. Av skärmstirrande, jobbangstande, ofärdiga texter, slitet hår. En tid då människor skriver dumma kolumner och irriterande artiklar, säger puckade saker om varandra (lite som jag gör nu) och bara är ivägen. Det har snöat och ösregnat i Göteborg idag och staden är alldeles grå. Eftersom jag hittills har lyckats göra undanmanövrar och inte behövt känna denna februarikänsla tänker jag ge mig själv lov att göra det extra mycket idag istället. Vägra gå ut på en uppiggande promenad, vägra äta hälsosamt, vägra tänka positivt. 

Blä.

Multitasking

Några orsaker till att min närvaro på los blogos är något sporadisk för tillfället:

Jag balanserar som bäst tre skrivprojekt

Jag söker jobb

Jag förbereder flytt

Samtliga punkter ska slutföras innan månaden är slut, det vill säga om två och en halv vecka. Det ska bli... intressant.

Filmfestival och en massa folk på besök

Här, här, här och här kan man läsa mer formellt om hur jag upplevde filmfestivalveckan som gått. Lite mer informellt kan veckan sammanfattas med följande bilder:

Häng med syster

Häng med djur i Slottsskogen

Häng med "präster", "bönder" och "vägmänniskor".

Det hängdes med många andra också, bland annat med Jessi som var så snäll att hon tog med sig två Runebergstårtor åt mig. Helt fantastiskt. Och så sågs det film förstås. Fem stycken totalt blev det. Bedömer dem nedan enligt en skala på 1-5 Runebergstårtor. 

 Chicken With Plums 


 Dark Horse


 Room 304

 Out of Bounds

 The Artist